Rädsla och Ensamhet. Vänskap och Acceptans. Saknad och Längtan.

Rädsla och Ensamhet.
Två starka och speciella ord, båda representerar för mig sorg och bävan.

Bävan för att vara ensam liknar inget annat. Trots att man har många människor runt omkring kan ensamhet vara det värsta som finns. Ensamheten kan vara som en långsam död som är långt från smärtfri för när ensamheten inte är självvald ger den inget annat än lidande. Då kan den likna en isolering och vem vill bli isolerad från omvärlden? Då är det bättre att vara med andra och vara "en i gänget". Men vad gör man om man för att slippa vara ensam måste vara någon som man egentligen inte är? Om man bara blir accepterad om man är någon annan. Är det verkligen värt det? Är det verkligen värt att kväva sig själv för att bli godkänd?

Förtvivlan, isolering, hopplöshet, utanförskap, ursinne, raseri, förkrosselse, fruktan, bedrövelse, misströstan, desperation, sorg, avvisande, grymhet, smärta, saknad

Vänskap och Acceptans.
Två starka och speciella ord, båda representerar för mig kärlek och mod.

Modet som krävs för att ha medkänsla är sällsynt. För om man inte kan framföra medkänslan på rätt sätt uppfattas den fel. Vissa vill inte ha medkänsla eller sympati. Men alla vill ha vänskap. Det kan vara svårt att erkänna det, men utan vänskap… Ja, då är man inget. Vänskap är inte att ha någon att vara med. Det är att bli accepterad, vad man än gör och vad man än är. Att inte bry sig om vikten eller längden utan att se insidan. Det är modigt att vara vän med en ensam person. Det är modigt att acceptera någon som inte blivit accepterad tidigare. Acceptans är en slags mod. Det är ett mod som oftast blir omtalat som något annat. Men om analyserar det på djupet är det modigt att acceptera.

Lycka, förälskelse, tillgivenhet, sympati, medkänsla, gillande, beundrande, erkännande, eufori, tillfredsställelse, lojalitet, förståelse, längtan, hopp, tro

Saknad och Längtan.
Efter en accepterande värld. Där vi kan vara oss själva.

Jag vill ha Krumelurpiller...

Jag var ute och gick igår. Jag hade egentligen ingen lust, men jag behövde motion och när jag väl kom ut i skogen var det riktigt skönt. Jag njöt av den friska luften och det var ett bra sätt att få ordning på tankarna. Jag begrundade framtiden. Och kom fram till en sak.
Jag vill inte bli stor.
Desto äldre man blir, desto mer tänker man. Man får mer ansvar och måste göra val som man vet kan– som kommer – påverka hela det framtida livet. Snart ska jag välja vilket gymnasium som jag ska gå efter nian. Jag har ingen aning om vad jag ska välja och jag vet inte vilket gymnasium jag vill gå på.
Mina vänner sprids för vinden och börjar lite här och där. Det är nästan mest sorgligt. Att inte träffa Wisa, Karlsberg, EA, Idwa och Cillen varje dag. Att inte höra allas knäppa skämt och problem. Det är en gemenskap som försvinner. Vänskap är svår att hålla ihop när man inte ses varje dag och jag har inte lust att förlora fler vänner.
Sen det där med att byta skola känns inte så lockande det heller. Om jag ser bakåt så har jag gått i tre olika skolor på tre år. Det är deprimerande. Visst ska jag gå kvar på Asken i ett år till, men sen så blir det en ny skola. Jag vill inte. Jag känner verkligen att jag vill stanna upp ett tag och slippa oroa mig. För det känns som om jag är ombord ett tåg som går jättefort. Och jag vill bara stanna kvar på perrongen en liten, liten stund till. På perrongen och i tryggheten. Jag vill inte gå till skolan första dan och vara så där jäkla nervös. Jag har gjort det förut och jag kan faktiskt klara mig utan det, tro mig. Det är inte kul.

Jag kanske får göra som Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump och käka krumelurpiller och säga den där fina ramsan;

”Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur”

Men kom ihåg alla, om ni någonsin får tag på krumelurpiller och käkar dem måste ni säga STUR på slutet. Det är vädigt viktigt. Säger ni stor blir ni lika långa som en giraff, alltså det är väldigt viktigt att komma ihåg.
Så, är det någon som har ett krumelurpiller till mig?

Lovisa

Okej, det mesta av det här jag fantiserat ihop. Lovisa har aldrig blivit tyst och kommer antagligen aldrig att bli det. Men delvis så är den sann, vissa händelser som beskrivs har hänt. Jag skrev det här för att Lovisa är en av mina allra bästa vänner och jag vill tillägna den här texten till henne.
//Froste

Den dagen Lovisa blev tyst minns jag mycket väl. Det är svårt att inte göra det antar jag. Det blev en markant skillnad mot allt Lovisa hade stått för tidigare. Jag minns att vi tidigare hade skojat och diskuterat den saken. Hon sa:
- Vad skulle ni göra om jag nästa vecka, typ på onsdag, blev helt tyst?
- Då skulle jag komma fram till dig och säga, ”Vem är du och vad har du gjort med Lovisa?”, svarade jag.
Så blev det inte.

Lovisa var en väldigt glad person. Det är det som jag verkligen minns. Hennes totala levnadsglädje blandat med en rejäl portion humor. Hennes känslor var alltid en del av henne och hon hade aldrig långt till varken tårar eller skratt. Smaknamnen var många men Lovis, Wisan, Wisa, Lollo och Kossan hörde till de vanligaste även om hon alltid presenterade sig som Lovisa Karolina Segersvärd. Namnet betyder ”Den Fria, Visa Kvinnan Med Det Segrande Svärdet” eller något liknande. Bara det faktumet att jag minns det visar vilket intryck hon gjorde på mig.
När man argumenterade med henne skrek hon högt och förbannat och avbröt gjorde hon hela tiden. Jag minns en gång, vårt gamla kompisgäng satt i korridoren på rasten och Linnéa och Lovisa började argumentera. De gapade och skrek, det handlade nog om politik. Själv satt jag och gapskrattade. Det allra bästa var att fem minuter senare var de bästa vänner igen. Det är verkligen så vänskap ska vara.

Lovisa var en sådan person som man kunde anförtro sig åt. Hon fick en att känna sig trygg och hon hade en otrolig medkänsla med alla. Det var lätt att prata med henne, man kunde prata om allt. Samtidigt undrar jag om hon någonsin såg min gråta. Jag tror inte det. Den enda gången som jag kan dra mig till minnes var när jag var väldigt nära. Det var i början av nian, en torsdag efter en svenska lektion då vi hade skrivit på en uppsats som hette ”Ett år kvar”. Men jag gjorde det aldrig. Hon och Linnéa kramade mig och jag började aldrig gråta även om jag kände hur tårarna brände i ögonvrån. Hon var en sann vän.

Hon ville bli övre magkirurg, precis som sin pappa. Just den delen är svår att glömma för på den fronten var hon min motsats. Hon visste exakt vilken gymnasielinje som hon skulle gå och vad hon ville jobba med. Jag hade ingen aning. Jag minns ett par ord som hon hade skrivit i en uppsats. Det var ungefär så här:

”…samtidigt så har Froste ingen aning om vad hon vill välja. Om
ett halvår förväntas hon ha bestämt sig vad hon vill göra med sitt
liv. Vilken press!”

Jag minns också vad vi pratade om efter att jag hade läst den. Hon hade ännu inte läst min så hon sa att jag hade press på mig men samtidigt inte verkade rädd. Jag brydde mig inte om att rätta det hon sa just då, jag kände mig ganska känslig just för tillfället.
Jag tror att jag dolde en del känslor för mina vänner och att jag istället visade upp min positiva sida för dem. Jag tror att det var fel, men jag har alltid gjort så. Det är en del av vem jag är, med det är nog något som behöver ändras.

Jag saknar henne. Det är den mest dominerande känslan jag känner när något hon gjorde dyker upp bland mina minnen. Ibland när jag gör saker kan jag plötsligt minnas och se henne framför mig, hennes glada leende, hennes förbannade röst. Hennes knäppa humor och vårt handslag som hon evigheter att genomföra – om vi nu lyckades att få det rätt. Ibland leker min hjärna med mig och jag kan inbilla mig att hon står där borta i den andra änden av rummet. Jag ser hennes mjuka leende och mörka, bruna ögon. Jag minns hennes gester och ord, det är de små detaljerna som har fastnat. Vissa ord hon sagt. Vissa meningar i en uppsats. Det är de där små sakerna som man saknar mest.

Jag minns inte vart hon tog vägen, för hon är inte död. Lovis tynade bort och efterlämnade en Lovisa som ingen av oss kände. Jag minns inte när hon försvann, det blev knapp någon skillnad. Men jag minns när hon blev tyst.

Det var när det var stora förändringar på gång i våra liv, vi höll på med gymnasieval och annat. Själv så var jag helt panikslagen. För mig verkade det som att alla visste vad de ville men jag själv hade inte den blekaste aning. Jag var rädd för framtiden och för vad den skulle bära med sig. Jag var rädd för att vänskapen skulle försvinna med den trygghet som jag tidigare känt. Jag ville verkligen inte börja tänka på framtiden och alla val. Tänk om jag valde fel? Tänk om, tänk om, tänk om. Då verkade valen så stora och hemska. Jag visste att det skulle ordna sig, jag visste det redan då. Men just då, då kändes det nästan som att världen skulle gå under. Jag behövde mina vänner då, och de fanns där för mig. Men någonstans på vägen mot det nya tappade vi bort Lovisa. Hon behövde lika mycket stöd som vi andra men på något vis försvann hon. Hon blev tystare och drog sig mer inåt. Jag vet inte varför men jag antar att hon gick igenom samma sak som vi andra och hanterade det på sitt sätt. Hon drog sig undan och hon började spendera mindre och mindre tid med oss andra. Sakta men säkert bleknade hon bort och försvann. När hennes familj flyttade en dag – till allas förvåning – lade vi, hennes gamla vänner, knappt märke till det. Vi hade alla egna, nya vänner. Men en dag läste jag gamla anteckningar som jag hittade i en gammal Converse kartong. Jag sparade den på sommarlovet innan nian och lade under en kort period ner minnen och texter i den. Där fanns det otaliga minnen av Lovisa. En ko från Gröna Lund bland annat.

Jag minns inte exakt när Lovisa försvann. Men jag kan säga att det var ett enormt misstag att låta henne göra det. För nu minns jag.
Jag saknar dig.