”Populära tjejen men alla killar efter sig. Ja, visst har vi alla drömt om att få vara henne för en dag någongång?”
En av mina vänner skrev så. En av mina vänner. Jag kan slå vad om att de flesta har drömt om att vara henne. Men här kommer själva grejen. Jag lovar er att jag inte ljuger. Så här kommer det. Jag har aldrig, jag upprepar, aldrig drömt om att vara den tjejen. Aldrig. Inte en enda gång. Och det är det som gör mig så speciell. Att jag aldrig har gjort det. Och att jag faktiskt vet att jag är speciell. För jag är speciell. Där, mina vänner, har ni det. Jag är speciell. Jag vet om det. Jag är stark nog i mig själv att våga säga det. Jag kan stå för det. Att jag är speciell. Att jag är annorlunda. Jag inser det. Jag förstår det. Jag kan se mig själv i spegeln, osminkad som vanligt, och trivas med det. Jag behöver inte gömma mig bakom ett två centimeter tjockt lager smink som gör mig till något jag inte är. Jag klarar mig ändå. Missförstå mig inte nu, smink är fint och det gör skillnad. Det är inget fel att sminka sig. Det är inte det jag vill förmedla. Jag vill visa för er att jag är mig själv och kan stå för det. Jag vill visa er alla att det faktiskt går. Det går. Och man måste inte bli mobbad för det. Själv har jag inte blivit mobbad en enda dag i mitt liv. Så säg inte att det inte går. För jag, ja äntligen vet jag, att det går. Det är inte omöjligt.
Så Tjojahopp mina vänner! Nu ska jag ut och hoppa på isen och leka i sandlådan!
//Froste
söndag 30 december 2007
lördag 15 december 2007
Vad är en idol?
Vad är en idol?
Den frågan har jag filurat på. Kritiserat mig gärna om ni tycker att jag har fel, men här, eller tja, lite längre ner, så har jag planerat att lägga svaret. Svaret är mitt, det uttrycker min åsikt och ni måste inte tycka så som jag. Den här bloggen är trots allt min och därför tänker jag skriva det som är min åsikt.
Så, åter till saken. Vad utgör en idol? Idag är många idoler människor som inte gör något som är så väldigt vettigt. Måste man inte göra något bra? Jag har alltid trott att för att vara idol så krävs det att man till exempel skapar bra musik, gör bra saker för andra, eller varför inte rädda människor ur brinnande byggnader. Det är att vara en idol, alternativt en hjälte. Men idag är det inte så. Jag kan i alla fall inte återkalla att Paris Hilton räddat någon ur en brinnande byggnad. Och sedan när skapar hon bra musik? Det har aldrig hänt. Vad har hänt med världen? Vad har hänt med invånarna? Jag pratar till er, alla ni där ute. Är Paris med flera verkligen värda att bli kallade för idoler? Är de som vinner tv-programmet Idol värdiga att bli kallade för idoler? Är dem de? Jag ställer frågan till er. Mitt svar är Nej. Nej med ett stort N. Men låt inte mitt svar påverka er allt för mycket. Tänk själva. Vilka är idoler? Är det Nicole Richie? Är det Kungen? Eller är det brandmännen som räddade människor ur WTC? Är det din mamma? Är det Adolf Hitler? Är det hon på din skola som är populärast? Eller är det hon som är ensam, för att hon vågar stå för det hon tycker?
//Froste
Onödig fakta: Filur översätts till Pícaluro på spanska.
Den frågan har jag filurat på. Kritiserat mig gärna om ni tycker att jag har fel, men här, eller tja, lite längre ner, så har jag planerat att lägga svaret. Svaret är mitt, det uttrycker min åsikt och ni måste inte tycka så som jag. Den här bloggen är trots allt min och därför tänker jag skriva det som är min åsikt.
Så, åter till saken. Vad utgör en idol? Idag är många idoler människor som inte gör något som är så väldigt vettigt. Måste man inte göra något bra? Jag har alltid trott att för att vara idol så krävs det att man till exempel skapar bra musik, gör bra saker för andra, eller varför inte rädda människor ur brinnande byggnader. Det är att vara en idol, alternativt en hjälte. Men idag är det inte så. Jag kan i alla fall inte återkalla att Paris Hilton räddat någon ur en brinnande byggnad. Och sedan när skapar hon bra musik? Det har aldrig hänt. Vad har hänt med världen? Vad har hänt med invånarna? Jag pratar till er, alla ni där ute. Är Paris med flera verkligen värda att bli kallade för idoler? Är de som vinner tv-programmet Idol värdiga att bli kallade för idoler? Är dem de? Jag ställer frågan till er. Mitt svar är Nej. Nej med ett stort N. Men låt inte mitt svar påverka er allt för mycket. Tänk själva. Vilka är idoler? Är det Nicole Richie? Är det Kungen? Eller är det brandmännen som räddade människor ur WTC? Är det din mamma? Är det Adolf Hitler? Är det hon på din skola som är populärast? Eller är det hon som är ensam, för att hon vågar stå för det hon tycker?
//Froste
Onödig fakta: Filur översätts till Pícaluro på spanska.
lördag 1 december 2007
Ord
En gång skrev jag om magi och att jag tror på det. Jag tror också på ord. Jag tror att de besitter en alldeles särskild makt. För allt du hör påverkar det du gör. Om någon säger att du är ful tillräckligt många gånger så hör du det även om du inte lyssnar. Och om du hör det tillräckligt många gånger börjar du snart lyssna. Då kan man börja undra om det kanske ligger något i de där orden. Om alla säger att jag är ful så måste det ligga något i det, eller hur? Om det bara är jag som tycker att jag är söt så måste väl de ha rätt? Hela världen mot en enda person - det är inte lätt att stå emot. För ord är inte alltid vackra, spröda och svala. Ofta är de vassa, hetsiga och grymma. Även om de inte menas så, så är det så dem uppfattas.
Under ditt liv kommer du att stöta på människor som både säger och lyssnar för mycket. Men lyssna aldrig på dem som är negativa och pessimistiska. De fråntar dig dina drömmar och önskningar som du bär i ditt hjärta. Tänk på vilken kraft ord kan ha. Allt du hör påverkar det du gör. Var alltid positiv.
Och framförallt: Slå dövörat till om någon säger att du inte kan förverkliga dina drömmar. Lyssna inte. För de har fel. Tänk alltid:
Också jag kan klara det.
SE DET POSITIVT!!
//Froste
Under ditt liv kommer du att stöta på människor som både säger och lyssnar för mycket. Men lyssna aldrig på dem som är negativa och pessimistiska. De fråntar dig dina drömmar och önskningar som du bär i ditt hjärta. Tänk på vilken kraft ord kan ha. Allt du hör påverkar det du gör. Var alltid positiv.
Och framförallt: Slå dövörat till om någon säger att du inte kan förverkliga dina drömmar. Lyssna inte. För de har fel. Tänk alltid:
Också jag kan klara det.
SE DET POSITIVT!!
//Froste
tisdag 27 november 2007
Skillnaden på De och Jag.
Skriven med hjälp av boken som alla borde läsa någon gång, ”Stick Ut!”.
De säger att jag är extrem.
Jag säger att jag är positiv.
De säger att jag kräver för mycket.
Jag säger att de nöjer sig för fort med medelmåttighet och successiva förbättringar.
De säger: ”Vi behöver initiativ.”
Jag säger: ”Vi behöver en dröm. Och drömmare.”
De säger: ”Lyd alla regler och följ med strömmen.”
Jag säger: ”Bryt mot konventionen, följ ditt hjärta och gör det med besked.”
De säger: ”Vi behöver bra människor.”
Jag säger: ”Vi behöver originella begåvningar.”
De säger: ” Det är omöjligt.”
Jag säger: ”Det är lite knepigt, men fullt möjligt.”
De säger att det är skrämmande.
Jag säger att det är kul.
De säger: ”Noll fel.”
Jag säger: ”En dag utan tabbar är en dag åt helvete.”
De säger normal.
Jag säger skum.
De säger: ”Gör en plan.”
Jag säger: ”Prova det.”
De säger: ”Plantera ett frö.”
Jag säger: ”Skaffa en nyutslagen blomma.”
De säger: ”Tänk på saken.”
Jag säger: ”Försök.”
De säger: ”Var normal.”
Jag säger: ”Våga vara enastående.”
De säger: ”Tiderna förändras.”
Jag säger: ”Allt har redan förändrats. Imorgon är första dagen i din revolution… annars är du rökt.”
De frågar varför.
Jag frågar: ”Varför inte?”
De säger: ”Vi behöver människor som med obeveklig beslutsamhet hävdar: ’Jag kan göra det bättre’.”
Jag säger: ”Jag älskar människor som med en viss galen glimt i ögat, kanske till och med ett fniss, säger: ’Jag kan vända upp och ned på världen. Titta bara!’.”
De säger att det här är tomt prat.
Jag säger att det är verkligheten.
De säger att jag är extrem.
Jag säger att jag är positiv.
De säger att jag kräver för mycket.
Jag säger att de nöjer sig för fort med medelmåttighet och successiva förbättringar.
De säger: ”Vi behöver initiativ.”
Jag säger: ”Vi behöver en dröm. Och drömmare.”
De säger: ”Lyd alla regler och följ med strömmen.”
Jag säger: ”Bryt mot konventionen, följ ditt hjärta och gör det med besked.”
De säger: ”Vi behöver bra människor.”
Jag säger: ”Vi behöver originella begåvningar.”
De säger: ” Det är omöjligt.”
Jag säger: ”Det är lite knepigt, men fullt möjligt.”
De säger att det är skrämmande.
Jag säger att det är kul.
De säger: ”Noll fel.”
Jag säger: ”En dag utan tabbar är en dag åt helvete.”
De säger normal.
Jag säger skum.
De säger: ”Gör en plan.”
Jag säger: ”Prova det.”
De säger: ”Plantera ett frö.”
Jag säger: ”Skaffa en nyutslagen blomma.”
De säger: ”Tänk på saken.”
Jag säger: ”Försök.”
De säger: ”Var normal.”
Jag säger: ”Våga vara enastående.”
De säger: ”Tiderna förändras.”
Jag säger: ”Allt har redan förändrats. Imorgon är första dagen i din revolution… annars är du rökt.”
De frågar varför.
Jag frågar: ”Varför inte?”
De säger: ”Vi behöver människor som med obeveklig beslutsamhet hävdar: ’Jag kan göra det bättre’.”
Jag säger: ”Jag älskar människor som med en viss galen glimt i ögat, kanske till och med ett fniss, säger: ’Jag kan vända upp och ned på världen. Titta bara!’.”
De säger att det här är tomt prat.
Jag säger att det är verkligheten.
söndag 25 november 2007
Knäckt
Okej, nu är jag förbannad. Och ledsen. Men mest av allt så är jag knäckt.
Vem kom på cancer? Vem fan gjorde det? Vilken jävla idiot gjorde det? Var det Gud? För om det nu finns någon Gud, så borde inte cancer finnas.
Jag har alltid trott att det är möjligt att det finns en allsmäktig Gud. Jag har alltid trott att det har funnits en möjlighet, även om jag inte har trott mycket. Nu är den minimala tron borta. Putsväck. Den existerar inte länge. Försvunnen. Och till viss del saknad. För det ger en trygghet att ha en tro. Då vet man att någon finns där för att ta hans om en. Men det kan inte finnas en Gud. För om det finns en så gör han ett jävla skitjobb. Det kan inte finnas en Gud. Nu när jag känner bakslag efter bakslag. Jag klarar inte av det här. Jag fixar det inte. Vad fan ska jag tänka nu? Jag försöker alltid vara positiv. Jag vet att allt blir lättare om man är det. Men det går inte mer. Hur ska jag kunna vara det nu?
Jag pratade med min vän. Jag bad henne att hjälpa mig. Så här skrev hon:
”men tappa aldrig hoppet om att han inte skulle klara det, tänk bort allt dåligt med cancer och tänk på att vetenskapen har gått frammåt och att de fleesta klarar det nu för tiden, titta bara på din farfar som blivit risk, samma sak kan hända med din farbror!"
Jag vet att det hon säger är rätt. Jag vet verkligen det. Och för första gången i mitt liv förstår jag dem som är negativa. Det är enklare. Men jag orkar inte mer. Trots den insikten som jag har.
Snälla muntra upp mig. Jag orkar inte vara positiv längre.
Vem kom på cancer? Vem fan gjorde det? Vilken jävla idiot gjorde det? Var det Gud? För om det nu finns någon Gud, så borde inte cancer finnas.
Jag har alltid trott att det är möjligt att det finns en allsmäktig Gud. Jag har alltid trott att det har funnits en möjlighet, även om jag inte har trott mycket. Nu är den minimala tron borta. Putsväck. Den existerar inte länge. Försvunnen. Och till viss del saknad. För det ger en trygghet att ha en tro. Då vet man att någon finns där för att ta hans om en. Men det kan inte finnas en Gud. För om det finns en så gör han ett jävla skitjobb. Det kan inte finnas en Gud. Nu när jag känner bakslag efter bakslag. Jag klarar inte av det här. Jag fixar det inte. Vad fan ska jag tänka nu? Jag försöker alltid vara positiv. Jag vet att allt blir lättare om man är det. Men det går inte mer. Hur ska jag kunna vara det nu?
Jag pratade med min vän. Jag bad henne att hjälpa mig. Så här skrev hon:
”men tappa aldrig hoppet om att han inte skulle klara det, tänk bort allt dåligt med cancer och tänk på att vetenskapen har gått frammåt och att de fleesta klarar det nu för tiden, titta bara på din farfar som blivit risk, samma sak kan hända med din farbror!"
Jag vet att det hon säger är rätt. Jag vet verkligen det. Och för första gången i mitt liv förstår jag dem som är negativa. Det är enklare. Men jag orkar inte mer. Trots den insikten som jag har.
Snälla muntra upp mig. Jag orkar inte vara positiv längre.
torsdag 22 november 2007
LÄS!!!
Okej, här kommer en undran, Hur kommer dit sig att om går ut på gatan och skjuter någon, ja då är det mord, men om jag har på mig en militäruniform på mig och det är krig, ja då är det en krigshandling = okej. Det är ingen som kommer att anklaga mig för det. Så där det. Det är inget påstående, det är ett faktum.
Är inte alla lika mycket värda? Är det så annorlunda bara för att jag har mitt lands flagga i ryggen? Då har jag en idé - varför tar vi inte bara alla mördare från våra fängelser och skickar dem dit kriget utspelas. De gillar ju bevisligen att mörda och uppenbarligen är det okej att mörda människor. Varför ska de då sitta i fängelse? Så här blir ju alla nöjda eller hur? Eller? Vad är skillnaden? Platsen där man dödar någon? Eller är det motivet? Och vem fan har rätten att bestämma vad som är okej och inte? Hon till höger får ni döda, men inte hon till vänster för hon har kortare hår. Får man döda vissa folkslag? Det kallas rasism. Och det mina vänner, det är inte bra.
Jag förstår inte. Finns det någon som kan ge mig en vettig förklaring?
Är inte alla lika mycket värda? Är det så annorlunda bara för att jag har mitt lands flagga i ryggen? Då har jag en idé - varför tar vi inte bara alla mördare från våra fängelser och skickar dem dit kriget utspelas. De gillar ju bevisligen att mörda och uppenbarligen är det okej att mörda människor. Varför ska de då sitta i fängelse? Så här blir ju alla nöjda eller hur? Eller? Vad är skillnaden? Platsen där man dödar någon? Eller är det motivet? Och vem fan har rätten att bestämma vad som är okej och inte? Hon till höger får ni döda, men inte hon till vänster för hon har kortare hår. Får man döda vissa folkslag? Det kallas rasism. Och det mina vänner, det är inte bra.
Jag förstår inte. Finns det någon som kan ge mig en vettig förklaring?
onsdag 21 november 2007
Trådar
Livet är som en tråd. En slingrade tråd vars like aldrig funnits tidigare. Alla livets trådar är nämligen unika. Livet är ett nät. Ett virvlande obegripligt nät spunnet av långa trådar. Det är som att varje person har en egen tråd och varje gång du möter en person så korsas din tråd med dens. Varje gång du gör ett delas tråden och en liten tunn tråd grenar ut sig åt ett annat håll, från originalet. Det är därför nätet är så obegripligt.
Om du har tur lyckas du spinna vidare på din tråd under en lång tid. Om du har otur är det någon som knipsar av den. Men om du är verkligt skicklig kan du se tillbaka på en tråd utan knutar. En knut representerar det du gjorde fel och inte rättade till. Är du ännu skickligare så har du en tjock tråd att se tillbaka på. De tunna delarna representerar tiden då du ville göra något men inte vågade för att du var rädd för en möjlig knut. Dina trådar vävs tillslut ihop till en gobeläng. Om du är bra får du ett vackert mönster. Om inte kanske du kan ändra på det. För det är något värt att kämpa för.
Du kanske undrar vad det är för färg på din tråd? Jag har ingen aning. Men jag tror att de ensamma och osynliga har en genomskinlig tråd. Den finns där men den syns inte. Min tråd tror jag är klart gul som solen och min positivitet. Kanske gnistrande vit som snön en klar dag. Eller mörkt blå som det hav jag älskar. Vilken färg har din?
Det finns någon som spinner tråden men det är du som förvandlar den till det du vill. Det är någon som mäter ut längden på den men det är du som använder tiden. Tillslut är det någon som klipper av tråden för inget bör vara för evigt. Slösa inte bort tråden du blivit given.
Om du har tur lyckas du spinna vidare på din tråd under en lång tid. Om du har otur är det någon som knipsar av den. Men om du är verkligt skicklig kan du se tillbaka på en tråd utan knutar. En knut representerar det du gjorde fel och inte rättade till. Är du ännu skickligare så har du en tjock tråd att se tillbaka på. De tunna delarna representerar tiden då du ville göra något men inte vågade för att du var rädd för en möjlig knut. Dina trådar vävs tillslut ihop till en gobeläng. Om du är bra får du ett vackert mönster. Om inte kanske du kan ändra på det. För det är något värt att kämpa för.
Du kanske undrar vad det är för färg på din tråd? Jag har ingen aning. Men jag tror att de ensamma och osynliga har en genomskinlig tråd. Den finns där men den syns inte. Min tråd tror jag är klart gul som solen och min positivitet. Kanske gnistrande vit som snön en klar dag. Eller mörkt blå som det hav jag älskar. Vilken färg har din?
Det finns någon som spinner tråden men det är du som förvandlar den till det du vill. Det är någon som mäter ut längden på den men det är du som använder tiden. Tillslut är det någon som klipper av tråden för inget bör vara för evigt. Slösa inte bort tråden du blivit given.
måndag 12 november 2007
Tänkvärt
Varför finns det krig?
Vad är meningen med ensamheten?
Varför vill man vara rik?
Hur kommer det sig att apelsiner är orangea och inte blå?
Vad ska man säga?
Hur vet man vad man ska göra?
Vill vännen verkligen veta min hemlighet?
Tycker möss om ost på riktigt, eller föredrar de riskaka?
Vad vill du uppnå med ditt liv?
Finns det någon mening med det?
Är du nöjd med vem du är?
Och varför heter den däringa trollkarlen inte Larry Otter?
Vad är meningen med ensamheten?
Varför vill man vara rik?
Hur kommer det sig att apelsiner är orangea och inte blå?
Vad ska man säga?
Hur vet man vad man ska göra?
Vill vännen verkligen veta min hemlighet?
Tycker möss om ost på riktigt, eller föredrar de riskaka?
Vad vill du uppnå med ditt liv?
Finns det någon mening med det?
Är du nöjd med vem du är?
Och varför heter den däringa trollkarlen inte Larry Otter?
torsdag 1 november 2007
Det finns alltid ett val
Sommaren… Den var så ljus, den var så vacker. Så skulle säkert jättemånga börja skriva. Men inte jag För jag är annorlunda. Jag är inte som dem. Jag är ”one of a kind” Marie Froste heter jag. Och jag är ensam.
När man är annorlunda blir man ensam. Speciellt om man inte har några andra som är annorlunda runt omkring. Vissa tror att jag är normal. Jag kan se min mormors ansikte framför mig då hon såg på min klass i skolkatalogen.
- Du ser ju ganska normal ut.
Jaha. Tänk om jag inte vill vara normal då? Tänk om jag vill sticka ut och vara one of a kind? Får jag inte det då? För att jag ska vara normal? Är normalitet det som alla eftersträvar? Är det normalen som alla vill åt? Vill alla vara som alla andra? Utan att sticka ut?
En av mina släktingar tycker att man ska skoluniformer för att man inte ska lägga så mycket pengar på märkeskläder. Men är inte det deras val? De måste inte lägga pengar på märkeskläder om de inte vill. Man har alltid ett val. Alltid. Jag lovar, ge mig en situation och så ska jag visa er minst två valmöjligheter. De kanske inte är de valen som ni skulle vilja ha, men de finns alltid. Som om man är tvungen att dö. Då kan man välja om man vill dö kämpandes eller i tystnad. Vi har alltid val. Även när det gäller om att sticka ut eller inte. För det är inget tvång att måste sticka ut. Det finns dagar då man inte pallar stå för sin åsikt och bara vill glida med. Det är viktigt att det valet finns också. Val är viktiga. Valmöjligheterna i sig är minst lika viktiga som valet vi faktiskt gör emellan dem.
//Froste
När man är annorlunda blir man ensam. Speciellt om man inte har några andra som är annorlunda runt omkring. Vissa tror att jag är normal. Jag kan se min mormors ansikte framför mig då hon såg på min klass i skolkatalogen.
- Du ser ju ganska normal ut.
Jaha. Tänk om jag inte vill vara normal då? Tänk om jag vill sticka ut och vara one of a kind? Får jag inte det då? För att jag ska vara normal? Är normalitet det som alla eftersträvar? Är det normalen som alla vill åt? Vill alla vara som alla andra? Utan att sticka ut?
En av mina släktingar tycker att man ska skoluniformer för att man inte ska lägga så mycket pengar på märkeskläder. Men är inte det deras val? De måste inte lägga pengar på märkeskläder om de inte vill. Man har alltid ett val. Alltid. Jag lovar, ge mig en situation och så ska jag visa er minst två valmöjligheter. De kanske inte är de valen som ni skulle vilja ha, men de finns alltid. Som om man är tvungen att dö. Då kan man välja om man vill dö kämpandes eller i tystnad. Vi har alltid val. Även när det gäller om att sticka ut eller inte. För det är inget tvång att måste sticka ut. Det finns dagar då man inte pallar stå för sin åsikt och bara vill glida med. Det är viktigt att det valet finns också. Val är viktiga. Valmöjligheterna i sig är minst lika viktiga som valet vi faktiskt gör emellan dem.
//Froste
söndag 7 oktober 2007
I det samhälle både du och jag lever i så fokuserar man allt mer på det yttre. Något som förstör för väldigt många människor. Det förstör egentligen enbart när du tillåter det. Samhällets syn på vad som är snyggt behöver inte överensstämma med din. Men ändå påverkar det så otroligt mycket. För när du matas med ett budskap om och om igen så börjar du snart tvivla på dig själv. Kanske du ändå inte har helt rätt? Du kanske borde köpa de där nya tajta jeansen som alla andra har även fast de inte var bekväma alls?”Åhh nej!!! Mina skor passar inte till mitt skärp, mina ögonfransar är såå fula och jag vill totalt bara lägga mig ner och dö!! Livet är så inte rättvist!” Men GRATTIS!! Vad duktig du är som har kommit på det tillslut! Jag är så stolt över dig. Livet är inte rättvist. Om det var det skulle inte miljoner människor svälta och mord skulle inte utföras varje dag. Då skulle bombningarna i Irak sluta och tsunamin 2004 skulle inte ha drabbat alla stackars thailändare.
Livet är inte rättvist. Det är bara att acceptera det. Så, säg det högt nu. Öva ett par gånger. Livet är inte rättvist. Nej, det är bara att acceptera och gå vidare.
Och nu när vi ändå är inne och snackar om sådana här grejer så vill jag bara påpeka att man inte måste vara normal. Så, nu är det sagt. Och själv kan jag villigt erkänna, jag är inte normal. Jag är lite knäpp och mina bröder upprepar det dagligen. Men vill ni veta vad jag tror? Om ni inte vill så sluta läsa nu. Nu. Nu, säger jag! Så?? Du är fortfarande kvar? Jaha, då så. Jag är knäpp. Jo, men ärligt, det är jag. Och det är något positivt. Nu undrar ni antagligen hur. Det ska jag berätta för er. Jag tror – vet – att om man inte är lite knäpp och lite konstig så har man inte kul här i livet. Nu skulle jag tippa på att om hela Sveriges befolkning läste den här bloggen så skulle ungefär hälften anse att jag är en total knäppskalle (sant) och en idiot (inte sant). Men den andra halvan skulle nog börja fundera lite och inse att jag kanske inte har helt fel. Och den halvan väljer jag att fokusera på.
Okej, tillbaka till själva ämnet. Normal. Vad är normen egentligen? Att skära sig och ha ont i magen varje dag innan man går till skolan? Att skolka och dricka varje helg? Att smeta på ett två centimeter tjockt lager smink som man kan gömma sig bakom?
Ful eller snygg? Oväsentligt. Svart eller vit? Oväsentligt. Men jag klandrar er inte om även ni, likt samhället, ryckts med i utseendefixeringen. Det är sådant som händer när man glömt glasögonen hemma. Men glöm aldrig: Den finaste egenskapen en människa någonsin kan ha, det kommer du aldrig kunna se – bara känna.
En känsla av skönhet.
tisdag 2 oktober 2007
Falskhet
Det här är en text som jag för länge sedan kopierade och sparade i ett word-dokument. Jag hittade det nu och förutom ett par små förändringar är det precis som orginalet. Tyvärr har jag inte lyckats hitta ett enda spår av författaren, men jag hoppas att han/hon inte tar illa upp av att jag publicerar det.
//Froste
Man målar upp en bild av sig själv och låtsas inför sina vänner.
- Nej jag har inte ont. Jag har aldrig ont. Jag mår bäst i hela världen. Livet rockar! Jag äger! Jag leker!
Men där inuti håller du på att gå sönder. Du spelar bara så bra att ingen ser igenom dig. Du happyfejkar till max.
Vi lever i en värld där allt ska vara perfekt. Din pojkvän/flickvän ska vara perfekt, era framtida barn ska vara perfekta, du ska vara perfekt och bära de perfekta kläderna. Du måste till och med lyssna på den perfekta musiken.
Var det du som bestämde vad som skulle placeras i kategorin perfekt? Eller följde du bara efter?
Tycker och tänker du saker som du vill tycka och tänka? Eller håller du käften och ler för att inte verka dum?
Jag vet sanningen. För jag ser igenom dig.
Du spelar någon du inte vill vara.
Jag har själv varit där. Spelat med i ett spel som jag inte riktigt förstod. Jag log och skrattade åt skämten som jag egentligen tyckte var de sämsta i världen. Men jag gjorde det, för att ingen skulle se att jag mådde dåligt. För här, i vår värld, ska man inte må dåligt. Man måste vara lycklig. Le tills det gör ont. Om det gör ont innan man ler är man konstig. Förmodligen felplacerad. Missanpassad.
Så därför låser man in sig på sitt rum, med musiken på högsta volym för att ingen ska kunna höra de tårar som verkar väga flera ton när de träffar golvet. Jag hade själv under flera års tid tryckt undan känslor och staplat dem på hög och aldrig tagit itu med något. Några år senare föll min stapel av förträngda känslor och med den ramlade också stora delar av mitt liv ihop. Gör inte samma misstag. Det är alltid lättare att hantera ett problem, istället för tusen på en och samma gång.
Men jag vet, att även du, kommer till den dagen då du inser att du måste låta de som finns omkring dig få höra dina tårar. Det är okej att gråta. Det är okej att må dåligt. Till och med de självmordstankarna du har är okej att tänka. De tankarna har vi alla haft. Men det är inget vi pratar om.
Men du kan ju låtsas ett tag till. Om du har lust, menar jag. Fast jag såg igenom dig för länge sedan. Jag vet vem du är.
//Froste
Man målar upp en bild av sig själv och låtsas inför sina vänner.
- Nej jag har inte ont. Jag har aldrig ont. Jag mår bäst i hela världen. Livet rockar! Jag äger! Jag leker!
Men där inuti håller du på att gå sönder. Du spelar bara så bra att ingen ser igenom dig. Du happyfejkar till max.
Vi lever i en värld där allt ska vara perfekt. Din pojkvän/flickvän ska vara perfekt, era framtida barn ska vara perfekta, du ska vara perfekt och bära de perfekta kläderna. Du måste till och med lyssna på den perfekta musiken.
Var det du som bestämde vad som skulle placeras i kategorin perfekt? Eller följde du bara efter?
Tycker och tänker du saker som du vill tycka och tänka? Eller håller du käften och ler för att inte verka dum?
Jag vet sanningen. För jag ser igenom dig.
Du spelar någon du inte vill vara.
Jag har själv varit där. Spelat med i ett spel som jag inte riktigt förstod. Jag log och skrattade åt skämten som jag egentligen tyckte var de sämsta i världen. Men jag gjorde det, för att ingen skulle se att jag mådde dåligt. För här, i vår värld, ska man inte må dåligt. Man måste vara lycklig. Le tills det gör ont. Om det gör ont innan man ler är man konstig. Förmodligen felplacerad. Missanpassad.
Så därför låser man in sig på sitt rum, med musiken på högsta volym för att ingen ska kunna höra de tårar som verkar väga flera ton när de träffar golvet. Jag hade själv under flera års tid tryckt undan känslor och staplat dem på hög och aldrig tagit itu med något. Några år senare föll min stapel av förträngda känslor och med den ramlade också stora delar av mitt liv ihop. Gör inte samma misstag. Det är alltid lättare att hantera ett problem, istället för tusen på en och samma gång.
Men jag vet, att även du, kommer till den dagen då du inser att du måste låta de som finns omkring dig få höra dina tårar. Det är okej att gråta. Det är okej att må dåligt. Till och med de självmordstankarna du har är okej att tänka. De tankarna har vi alla haft. Men det är inget vi pratar om.
Men du kan ju låtsas ett tag till. Om du har lust, menar jag. Fast jag såg igenom dig för länge sedan. Jag vet vem du är.
onsdag 19 september 2007
Rädsla och Ensamhet. Vänskap och Acceptans. Saknad och Längtan.
Rädsla och Ensamhet.
Två starka och speciella ord, båda representerar för mig sorg och bävan.
Bävan för att vara ensam liknar inget annat. Trots att man har många människor runt omkring kan ensamhet vara det värsta som finns. Ensamheten kan vara som en långsam död som är långt från smärtfri för när ensamheten inte är självvald ger den inget annat än lidande. Då kan den likna en isolering och vem vill bli isolerad från omvärlden? Då är det bättre att vara med andra och vara "en i gänget". Men vad gör man om man för att slippa vara ensam måste vara någon som man egentligen inte är? Om man bara blir accepterad om man är någon annan. Är det verkligen värt det? Är det verkligen värt att kväva sig själv för att bli godkänd?
Förtvivlan, isolering, hopplöshet, utanförskap, ursinne, raseri, förkrosselse, fruktan, bedrövelse, misströstan, desperation, sorg, avvisande, grymhet, smärta, saknad
Vänskap och Acceptans.
Två starka och speciella ord, båda representerar för mig kärlek och mod.
Modet som krävs för att ha medkänsla är sällsynt. För om man inte kan framföra medkänslan på rätt sätt uppfattas den fel. Vissa vill inte ha medkänsla eller sympati. Men alla vill ha vänskap. Det kan vara svårt att erkänna det, men utan vänskap… Ja, då är man inget. Vänskap är inte att ha någon att vara med. Det är att bli accepterad, vad man än gör och vad man än är. Att inte bry sig om vikten eller längden utan att se insidan. Det är modigt att vara vän med en ensam person. Det är modigt att acceptera någon som inte blivit accepterad tidigare. Acceptans är en slags mod. Det är ett mod som oftast blir omtalat som något annat. Men om analyserar det på djupet är det modigt att acceptera.
Lycka, förälskelse, tillgivenhet, sympati, medkänsla, gillande, beundrande, erkännande, eufori, tillfredsställelse, lojalitet, förståelse, längtan, hopp, tro
Saknad och Längtan.
Efter en accepterande värld. Där vi kan vara oss själva.
Två starka och speciella ord, båda representerar för mig sorg och bävan.
Bävan för att vara ensam liknar inget annat. Trots att man har många människor runt omkring kan ensamhet vara det värsta som finns. Ensamheten kan vara som en långsam död som är långt från smärtfri för när ensamheten inte är självvald ger den inget annat än lidande. Då kan den likna en isolering och vem vill bli isolerad från omvärlden? Då är det bättre att vara med andra och vara "en i gänget". Men vad gör man om man för att slippa vara ensam måste vara någon som man egentligen inte är? Om man bara blir accepterad om man är någon annan. Är det verkligen värt det? Är det verkligen värt att kväva sig själv för att bli godkänd?
Förtvivlan, isolering, hopplöshet, utanförskap, ursinne, raseri, förkrosselse, fruktan, bedrövelse, misströstan, desperation, sorg, avvisande, grymhet, smärta, saknad
Vänskap och Acceptans.
Två starka och speciella ord, båda representerar för mig kärlek och mod.
Modet som krävs för att ha medkänsla är sällsynt. För om man inte kan framföra medkänslan på rätt sätt uppfattas den fel. Vissa vill inte ha medkänsla eller sympati. Men alla vill ha vänskap. Det kan vara svårt att erkänna det, men utan vänskap… Ja, då är man inget. Vänskap är inte att ha någon att vara med. Det är att bli accepterad, vad man än gör och vad man än är. Att inte bry sig om vikten eller längden utan att se insidan. Det är modigt att vara vän med en ensam person. Det är modigt att acceptera någon som inte blivit accepterad tidigare. Acceptans är en slags mod. Det är ett mod som oftast blir omtalat som något annat. Men om analyserar det på djupet är det modigt att acceptera.
Lycka, förälskelse, tillgivenhet, sympati, medkänsla, gillande, beundrande, erkännande, eufori, tillfredsställelse, lojalitet, förståelse, längtan, hopp, tro
Saknad och Längtan.
Efter en accepterande värld. Där vi kan vara oss själva.
tisdag 4 september 2007
Jag vill ha Krumelurpiller...
Jag var ute och gick igår. Jag hade egentligen ingen lust, men jag behövde motion och när jag väl kom ut i skogen var det riktigt skönt. Jag njöt av den friska luften och det var ett bra sätt att få ordning på tankarna. Jag begrundade framtiden. Och kom fram till en sak.Jag vill inte bli stor.
Desto äldre man blir, desto mer tänker man. Man får mer ansvar och måste göra val som man vet kan– som kommer – påverka hela det framtida livet. Snart ska jag välja vilket gymnasium som jag ska gå efter nian. Jag har ingen aning om vad jag ska välja och jag vet inte vilket gymnasium jag vill gå på.
Mina vänner sprids för vinden och börjar lite här och där. Det är nästan mest sorgligt. Att inte träffa Wisa, Karlsberg, EA, Idwa och Cillen varje dag. Att inte höra allas knäppa skämt och problem. Det är en gemenskap som försvinner. Vänskap är svår att hålla ihop när man inte ses varje dag och jag har inte lust att förlora fler vänner.
Sen det där med att byta skola känns inte så lockande det heller. Om jag ser bakåt så har jag gått i tre olika skolor på tre år. Det är deprimerande. Visst ska jag gå kvar på Asken i ett år till, men sen så blir det en ny skola. Jag vill inte. Jag känner verkligen att jag vill stanna upp ett tag och slippa oroa mig. För det känns som om jag är ombord ett tåg som går jättefort. Och jag vill bara stanna kvar på perrongen en liten, liten stund till. På perrongen och i tryggheten. Jag vill inte gå till skolan första dan och vara så där jäkla nervös. Jag har gjort det förut och jag kan faktiskt klara mig utan det, tro mig. Det är inte kul.
Jag kanske får göra som Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump och käka krumelurpiller och säga den där fina ramsan;
”Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur”
Men kom ihåg alla, om ni någonsin får tag på krumelurpiller och käkar dem måste ni säga STUR på slutet. Det är vädigt viktigt. Säger ni stor blir ni lika långa som en giraff, alltså det är väldigt viktigt att komma ihåg.
Så, är det någon som har ett krumelurpiller till mig?
söndag 2 september 2007
Lovisa
Okej, det mesta av det här jag fantiserat ihop. Lovisa har aldrig blivit tyst och kommer antagligen aldrig att bli det. Men delvis så är den sann, vissa händelser som beskrivs har hänt. Jag skrev det här för att Lovisa är en av mina allra bästa vänner och jag vill tillägna den här texten till henne.//Froste
Den dagen Lovisa blev tyst minns jag mycket väl. Det är svårt att inte göra det antar jag. Det blev en markant skillnad mot allt Lovisa hade stått för tidigare. Jag minns att vi tidigare hade skojat och diskuterat den saken. Hon sa:
- Vad skulle ni göra om jag nästa vecka, typ på onsdag, blev helt tyst?
- Då skulle jag komma fram till dig och säga, ”Vem är du och vad har du gjort med Lovisa?”, svarade jag.
Så blev det inte.
Lovisa var en väldigt glad person. Det är det som jag verkligen minns. Hennes totala levnadsglädje blandat med en rejäl portion humor. Hennes känslor var alltid en del av henne och hon hade aldrig långt till varken tårar eller skratt. Smaknamnen var många men Lovis, Wisan, Wisa, Lollo och Kossan hörde till de vanligaste även om hon alltid presenterade sig som Lovisa Karolina Segersvärd. Namnet betyder ”Den Fria, Visa Kvinnan Med Det Segrande Svärdet” eller något liknande. Bara det faktumet att jag minns det visar vilket intryck hon gjorde på mig.
När man argumenterade med henne skrek hon högt och förbannat och avbröt gjorde hon hela tiden. Jag minns en gång, vårt gamla kompisgäng satt i korridoren på rasten och Linnéa och Lovisa började argumentera. De gapade och skrek, det handlade nog om politik. Själv satt jag och gapskrattade. Det allra bästa var att fem minuter senare var de bästa vänner igen. Det är verkligen så vänskap ska vara.
Lovisa var en sådan person som man kunde anförtro sig åt. Hon fick en att känna sig trygg och hon hade en otrolig medkänsla med alla. Det var lätt att prata med henne, man kunde prata om allt. Samtidigt undrar jag om hon någonsin såg min gråta. Jag tror inte det. Den enda gången som jag kan dra mig till minnes var när jag var väldigt nära. Det var i början av nian, en torsdag efter en svenska lektion då vi hade skrivit på en uppsats som hette ”Ett år kvar”. Men jag gjorde det aldrig. Hon och Linnéa kramade mig och jag började aldrig gråta även om jag kände hur tårarna brände i ögonvrån. Hon var en sann vän.
Hon ville bli övre magkirurg, precis som sin pappa. Just den delen är svår att glömma för på den fronten var hon min motsats. Hon visste exakt vilken gymnasielinje som hon skulle gå och vad hon ville jobba med. Jag hade ingen aning. Jag minns ett par ord som hon hade skrivit i en uppsats. Det var ungefär så här:
”…samtidigt så har Froste ingen aning om vad hon vill välja. Om
ett halvår förväntas hon ha bestämt sig vad hon vill göra med sitt
liv. Vilken press!”
Jag minns också vad vi pratade om efter att jag hade läst den. Hon hade ännu inte läst min så hon sa att jag hade press på mig men samtidigt inte verkade rädd. Jag brydde mig inte om att rätta det hon sa just då, jag kände mig ganska känslig just för tillfället.
Jag tror att jag dolde en del känslor för mina vänner och att jag istället visade upp min positiva sida för dem. Jag tror att det var fel, men jag har alltid gjort så. Det är en del av vem jag är, med det är nog något som behöver ändras.
Jag saknar henne. Det är den mest dominerande känslan jag känner när något hon gjorde dyker upp bland mina minnen. Ibland när jag gör saker kan jag plötsligt minnas och se henne framför mig, hennes glada leende, hennes förbannade röst. Hennes knäppa humor och vårt handslag som hon evigheter att genomföra – om vi nu lyckades att få det rätt. Ibland leker min hjärna med mig och jag kan inbilla mig att hon står där borta i den andra änden av rummet. Jag ser hennes mjuka leende och mörka, bruna ögon. Jag minns hennes gester och ord, det är de små detaljerna som har fastnat. Vissa ord hon sagt. Vissa meningar i en uppsats. Det är de där små sakerna som man saknar mest.
Jag minns inte vart hon tog vägen, för hon är inte död. Lovis tynade bort och efterlämnade en Lovisa som ingen av oss kände. Jag minns inte när hon försvann, det blev knapp någon skillnad. Men jag minns när hon blev tyst.
Det var när det var stora förändringar på gång i våra liv, vi höll på med gymnasieval och annat. Själv så var jag helt panikslagen. För mig verkade det som att alla visste vad de ville men jag själv hade inte den blekaste aning. Jag var rädd för framtiden och för vad den skulle bära med sig. Jag var rädd för att vänskapen skulle försvinna med den trygghet som jag tidigare känt. Jag ville verkligen inte börja tänka på framtiden och alla val. Tänk om jag valde fel? Tänk om, tänk om, tänk om. Då verkade valen så stora och hemska. Jag visste att det skulle ordna sig, jag visste det redan då. Men just då, då kändes det nästan som att världen skulle gå under. Jag behövde mina vänner då, och de fanns där för mig. Men någonstans på vägen mot det nya tappade vi bort Lovisa. Hon behövde lika mycket stöd som vi andra men på något vis försvann hon. Hon blev tystare och drog sig mer inåt. Jag vet inte varför men jag antar att hon gick igenom samma sak som vi andra och hanterade det på sitt sätt. Hon drog sig undan och hon började spendera mindre och mindre tid med oss andra. Sakta men säkert bleknade hon bort och försvann. När hennes familj flyttade en dag – till allas förvåning – lade vi, hennes gamla vänner, knappt märke till det. Vi hade alla egna, nya vänner. Men en dag läste jag gamla anteckningar som jag hittade i en gammal Converse kartong. Jag sparade den på sommarlovet innan nian och lade under en kort period ner minnen och texter i den. Där fanns det otaliga minnen av Lovisa. En ko från Gröna Lund bland annat.
Jag minns inte exakt när Lovisa försvann. Men jag kan säga att det var ett enormt misstag att låta henne göra det. För nu minns jag.
Jag saknar dig.
fredag 24 augusti 2007
En Stark Människa
Plötsligt så slog det mig. Jag har hittat en av de starkaste människorna i världen.Det fanns en gång en flicka. Hon föddes för ungefär 90 år sedan, lite mer faktiskt. Hennes mamma var inte gift, och det var, som ni kanske förstår, en skam på den tiden. Graviditeten hemlighölls och när hon föddes lämnade hennes mamma bort henne. Hon gav henne till flickans morföräldrar och reste själv till Amerika med sina egna syskon. Fadern till flickan var någon herre som hade jobbat på en fabrik men exakt vem han var vet jag inte, flickan själv fick aldrig reda på det. Det är än idag osäkert om han ens visste att han hade en dotter.
Flickan växte upp hos morföräldrarna på deras gård och det närmsta till en mamma hon någonsin fick var hennes moster, Jenny. Ett par människor trodde att Jenny var mamman men så var det ju inte. Det var
inte enkelt att vara utan föräldrar på den tiden, man var ju en oäkting. Så otroligt fånigt. Vart och vartannat barn föds ju utan att ha gifta föräldrar idag, jag har själv fem kusiner och ett antal vänner som inte har gifta föräldrar. Om barn som föds utom äktenskapet är oäktingar, betyder det att de inte är äkta då? Betyder det att… Nej, tillbaka till historien.
Flickan träffade sin mamma kanske en eller två gånger innan hon blev tjugo. Det var när hon kom och hälsade på tillsammans med sina egna syskon. Men det inträffade inte ofta, det är fortfarande otroligt dyrt att åka mellan USA och Sverige. Och tänk er själva att inte ha haft en mamma och sen när du är tio är gammal kommer plötsligt din mamma och hälsar på. Och tänk när mamman åker hem igen. Blotta tanken på att träffa mamman för första gången i hela sitt liv och sen ett par veckor senare ska hon försvinna igen. Ärligt talat så är det helt sjukt.
Mamman skaffade sig en ny familj i USA men berättade aldrig för sin man att hon hade en dotter ”hemma” i Sverige. Hon fick nya barn som blev flickans halvsyskon. De visste heller inte något om flickan.
Flickan växte upp och gick på dans. Då dansade de i gatukorsningarna och musiken kom från instrument, inte en cd-spelare. En kväll gick den unga kvinnan dit tillsammans med en man för att dansa, men väl där förälskade hon sig i en annan, fiolspelaren. Hon gifte sig senare med honom och tillsammans fick de en dotter, Eivor, men inte kort efteråt dog mannen. Det kan jag tänka mig var ett hårt slag utöver det som hon redan hade varit med om. Hon gifte om sig och det här nya mannen blev som Eivors pappa, hon kom inte ihåg den andra.
Hon fick två nya barn, en pojke och en flicka. Men när Eivor var tolv fick den yngsta dottern TBC, tuberkulos. Idag drabbas cirka 400 personer i Sverige av det varje år, men i nästan alla fall botas den. Så var det inte då. Då var det en farlig och smittsam sjukdom och även kvinnans man fick den. Han dog. Dottern spenderade ungefär ett år på sjukhus och kvinnan hade inte så mycket pengar. Hon hade en gård att sköta, med kor, höns och åker som skulle plöjas, sås och skördas. Håll i tankarna att man då inte hade fina skördetröskor och traktorer, då gjordes det för hand, med en lie. Dessutom var kvinnan vänlig och hjälpsam, speciellt det sistnämnda. På granngården bodde det en kvinna med tio barn som förmodligen hade tio olika fäder och kvinnan som jag har berättat om hjälpte till. Hon stickade och lagade kläder och gjorde allt möjligt; både för sina egna barn och grannens samtidigt som hennes dotter låg på sjukhus i Varberg. Med dagens transportmedel tar det knappa 40 minuter dit men då var man tvungen att åka med hästskjutsen. Hon hade möjligheter att åka dit ungefär en gång varannan vecka, eller kanske ännu mer sällan, jag minns inte riktigt. När dottern väl kom hem var hon tre-fyra år och kände inte igen sig alls.
När kvinnan var runt 50 år dog hennes mamma borta i USA. Hennes make var redan död men deras gemensamma barn, alltså kvinnans halvsyskon, levde. En av halvbröderna började läsa sin mammas brev efter hennes död och började ana att allt inte var helt som det skulle vara. Han luskade lite och tillslut kom det fram att han hade en syster i Sverige. Jag kan bara anta att det kom som en chock för dem i USA. Och tänk på kvinnan, hon hade plötsligt en stor släkt. Men blotta tanken på att veta att sin mamma hade lämnat en och skaffat en ny familj känns helt… Ja, jag kan inte ens föreställa mig det. Halvbrodern kom och hälsade på tillsammans med flera släktingar, både fler syskon och barn till syskonen. Jag gissar att det var ett någorlunda obekvämt möte!
När hon blev äldre flyttade hon till ett mindre hus nätt och jämnt fem minuter från huset hon bodde i innan. I det huset flyttade kvinnans ena barnbarn in även om åkern blev såld.
Men nu har jag bara beskrivit hennes personliga liv. Här har ni en kvinna som har varit med om två världskrig, de första flygplanen, datorer, tv-apparater, mobiltelefoner, första människan i rymden och på månen, bilar och allt! Tänk er så mycket hon har upplevt! Jag önskar att jag kunde ta del av hennes minnen, goda och dåliga, och se allt som hon har sett. Alla hennes upplevelser, det är helt otroligt. När man tänker efter har hon varit med om så mycket.
Idag är hon en 92-årig gammal pensionär som inte kan simma men gillar att väva och lösa korsord. Hon bor nära sina två döttrar och hennes son bor en halvtimme bort med bil. Hennes ena barnbarn bor kvar knappt fem minuter bort och där bor även två av hennes många barnsbarnsbarn. Nästan varje dag kommer hon till sin äldsta dotter och väver, dottern som börjar närma sig sjuttio, bor i ett ganska stort hur och där finns en stor vävstol. På somrarna följer hon med sina döttrar och dotterdöttrar till en sandstrand där de kan sitta i timmar i solskenet.
Hon är en positiv och seg gammal käring som håller sig kvar och fortfarande skrattar och skojar mer än många jag känner. Och jag hoppas att hon gör det ett bra tag till. Det allra bästa är att hon är frisk. Det är inte kul att vara 92 och så sjuk att man aldrig kan gå upp ur sängen.
Det här är en helt sann historia. Flickan eller kvinnan eller käringen heter Gurli. Jag är otroligt stolt över att känna henne. Hon är min mormorsmor.
torsdag 23 augusti 2007
Så många gånger har jag skrivit Kom ihåg. Glöm inte. Minns. Idag, eller om det var igår, kollade jag igenom olika dokument och rensade på datorn. Jag upptäckte ett dokument som jag en gång hade döpt till Rädsla och Ensamhet. Det låg allra längst in, bortglömt bland en massa andra dokument som jag sällan öppnar.Jag öppnade det och läste. Där hade jag skrivit olika texter om olika saker som jag skulle kunna göra riktigt fina blogginlägg av någon dag när andan faller på.
I alla fall, där hade jag skrivit detta:
”Detaljerna är det som gör ett minne fullt. Detaljer är det som får en att minnas fullt ut. Detaljer som mitt svartvita armband, mitt halsband med kula, Emmys urknäppa kommentarer och allt annat som på något sätt fastnar. Utan detaljer är minnena bara något som har hänt men med är det komplett. Ofta är det detaljerna som gör att man kommer ihåg över huvud taget. Om man kommer ihåg något som var knäppt eller extra kul kan man ofta dra sig till minnes resten.”
Delar av detta har jag använt till andra saker. Men det som jag fastnade för var ” Detaljer som mitt svartvita armband, mitt halsband med kula, Emmys urknäppa kommentarer och allt annat som på något sätt fastnar.” Mitt svartvita armband har jag på mig dagligen. Emmys knäppa kommentarer får jag varje gång jag pratar med henne. Men det däringa halsbandet med en kula, det har jag ingen aning om vilket det är. Vad hände med det? Hur såg det ut? Jag har ett vagt minne om att jag har haft ett men jag minns inget mer. Utseendet har helt bleknat bort, jag minns inte vem jag fick det ifrån. Var det mormor? En vän? Eller köpte jag det själv?
Minnen bleknar. Det smärtar att behöva erkänna det, men det gör dem. Jag gillar det inte. Det gör jag verkligen inte. Men lika väl så försvinner dem. Man märker inte ens när det sker. En dag så finns de bara inte där, de är putsväck. Det är sorgligt. Men det gör inte ont. För man minns inte. Om det nu inte är så att man råkar hitta ett gammalt Word-dokument där allt står nerskrivet. Fan att jag skriver så mycket…
måndag 20 augusti 2007
Fixering
När jag skriver olika saker skriver jag ofta frågor. Även om jag inte publicerar frågorna här i min blogg så skriver jag dem ändå på olika papperslappar lite här och var.
I alla fall, här har vi frågan: Vart fan är världen på väg?!?!
Idag satt jag på utanför Multeum (Strängnäs bibliotek) och med en bok i handen och väntade på att mamma skulle hämta mig. Boken var förresten kass och därför höjde jag blicken och tittade på alla bilarna som körde förbi. Då såg jag tre tjejer som kommer gående, de kan inte ha varit äldre än elva år, och alla tre gick med var sin handväska och ett tjockt lager smink. På sig hade de sommarens ”coolaste” kläder, alltså de som är ”inne” just nu. Plötsligt kom två till förbi och jag hörde en av dem säga:
- Åh, där är Jasmina, jag måste prata med henne!
Jasmina, som för tillfället pratade i sin mobiltelefon, skröt om telefonen för personen som nu var i andra änden. På andra armen hade hon en väska hängande och hon gick med armen på ett sådant där fjompigt sätt som man ser i filmerna när de ska gestalta någon som är totalt utseendefixerad. (Redan nu var jag full i skratt.) En av tjejerna gick fram till den där Jasmina och sa till henne:
- Jag måste prata med dig.
Jasmina fortsatte att prata i telefonen. Efter en liten stund verkade det som att hon inte kunde ignorera den andra tjejen längre så då gjorde Jasmina en avfärdande gest med handen – en sådan där grej som ser ut som att den har blivit inövad framför spegeln – och sen sa hon på ett sätt som jag knappt har hört tidigare:
- Jag har inte tid med det just nu, sa hon och kastade lite med håret.
Sen höll Jasmina på att snubbla för att hon hade så högklackade skor.
Jag började skratta medan jag försökte att se ut som att jag inte hade tjuvlyssnat på deras samtal. Men samtidigt började jag fundera. Är det verkligen så här det ska vara? Efter att noga ha sett deras gester och utseenden såg jag på mig själv i spegeln när jag kom hem. Som alltid när man ser något annorlunda börjar man betrakta sig själv och alla i närheten på ett annat sätt. Förhoppningsvis ser man något man tycker om. Det gjorde jag, men jag undrar hur det är för andra. Hur mångs skulle ha suttit där, allvarlig, för att sedan kunna göra likadant? Hur många ser sig själv i spegeln senare och försöker att ändra på det dem ser? Det är dags att tänka och framförallt att förändra. Varför vara så förbannat fixerad? Det är klart att alla vill se hyggliga ut och inte som en slashas, men jag har aldrig, och kommer förmodligen inte heller, förstått det. För mig är det totalt obegripligt varför man vill tillbringa en halvtimme varje morgon framför spegeln bara för att smeta färg i ansiktet. Jag fattar det bara inte.
Och vill ni veta vad jag såg i spegeln? Motsatsen. Tack gode gud för det.
I alla fall, här har vi frågan: Vart fan är världen på väg?!?!
Idag satt jag på utanför Multeum (Strängnäs bibliotek) och med en bok i handen och väntade på att mamma skulle hämta mig. Boken var förresten kass och därför höjde jag blicken och tittade på alla bilarna som körde förbi. Då såg jag tre tjejer som kommer gående, de kan inte ha varit äldre än elva år, och alla tre gick med var sin handväska och ett tjockt lager smink. På sig hade de sommarens ”coolaste” kläder, alltså de som är ”inne” just nu. Plötsligt kom två till förbi och jag hörde en av dem säga:
- Åh, där är Jasmina, jag måste prata med henne!
Jasmina, som för tillfället pratade i sin mobiltelefon, skröt om telefonen för personen som nu var i andra änden. På andra armen hade hon en väska hängande och hon gick med armen på ett sådant där fjompigt sätt som man ser i filmerna när de ska gestalta någon som är totalt utseendefixerad. (Redan nu var jag full i skratt.) En av tjejerna gick fram till den där Jasmina och sa till henne:
- Jag måste prata med dig.
Jasmina fortsatte att prata i telefonen. Efter en liten stund verkade det som att hon inte kunde ignorera den andra tjejen längre så då gjorde Jasmina en avfärdande gest med handen – en sådan där grej som ser ut som att den har blivit inövad framför spegeln – och sen sa hon på ett sätt som jag knappt har hört tidigare:
- Jag har inte tid med det just nu, sa hon och kastade lite med håret.
Sen höll Jasmina på att snubbla för att hon hade så högklackade skor.
Jag började skratta medan jag försökte att se ut som att jag inte hade tjuvlyssnat på deras samtal. Men samtidigt började jag fundera. Är det verkligen så här det ska vara? Efter att noga ha sett deras gester och utseenden såg jag på mig själv i spegeln när jag kom hem. Som alltid när man ser något annorlunda börjar man betrakta sig själv och alla i närheten på ett annat sätt. Förhoppningsvis ser man något man tycker om. Det gjorde jag, men jag undrar hur det är för andra. Hur mångs skulle ha suttit där, allvarlig, för att sedan kunna göra likadant? Hur många ser sig själv i spegeln senare och försöker att ändra på det dem ser? Det är dags att tänka och framförallt att förändra. Varför vara så förbannat fixerad? Det är klart att alla vill se hyggliga ut och inte som en slashas, men jag har aldrig, och kommer förmodligen inte heller, förstått det. För mig är det totalt obegripligt varför man vill tillbringa en halvtimme varje morgon framför spegeln bara för att smeta färg i ansiktet. Jag fattar det bara inte.
Och vill ni veta vad jag såg i spegeln? Motsatsen. Tack gode gud för det.
söndag 12 augusti 2007
Nästa gång du är på en strand som du inte besöker så ofta, och har en liten stund över för dig själv, svep då handduken om dig och ta en liten promenad. Det fungerar allra bäst om du ligger vid ena änden av stranden. Börja gå längs strandkanten och titta. Nu ska du inte bara gå och titta, du ska verkligen se. Precis som det är en skillnad mellan att höra och lyssna finns det en skillnad mellan att titta och se. Plötsligt ser man saker som man vanligtvis inte lägger märke till.Idag gjorde jag det. Jag var vid en sjö som heter Lygnern, den ligger vid det lilla samhället Fjärås och min mormor bor där. Till en början såg jag bara det man brukar se. En stor sten. En gammal kvist. En spade. En hink. Ett par skor. En massa gamla löv. Men sen såg jag andra saker. Glädjen hos barnen. Trädens grenar som hängde ner över vattnet. Färgerna och de olika nyanserna på sanden och vattnet.
Det är sådana där vanliga saker som man ser men ändå inte. Man är så van vid dem att man inte lägger märke till det. Och det är synd, verkligen synd. När man blir äldre så glömmer man om man inte har tydliga minnen. Om man anstränger sig för att se detaljerna kommer man ihåg dem och kommer man ihåg detaljerna kan man lätt återskapa det runt omkring.
Det är viktigt att minnas. Det är trots allt det som har hänt i det förflutna som har gjort dig till den du är idag. Jag talar till dig nu. Minns. Kom ihåg. Glöm inte. Återskapa viktiga händelser innan du somnar. Skriv ner dem och spara. Lägg minnena i en låda och ställ den någonstans. Glömmer du bort den kommer du att bli glad när du hittar och läser igenom den. Läs dina minnen när du än ledsen och känner behovet av tröst. För en dag så har du glömt och då finns dina minnen där.
Sparade i en gammal skokartong.
söndag 29 juli 2007
Magi
Alla som har läst Harry Potter (eller bara hört talas om honom) vet att böckerna är fullspäckade med magi. Det trollar hit och dit, vifta med trollstaven och säg ett par ord så börjar klubbor att sväva, vifta lite annorlunda och säg ett par andra ord så vrider sig någon i oändlig smärta eller brygg en dryck och förvandla dig till någon annan. Det låter ärligt talat inte så dumt.
Idag var jag på Tall Ships Race 2007 inne i Stockholm med delar av min familj och släkt plus en kompis. Vi fick gå ombord på världens storsta segelfartyg och det var inte helt dumt. Det hette Sedov och var ryskt. Det vaar helt okej, men sen gick vi till skeppet som låg bredvid. Där stötte vi på en trollkarl som trollade för oss.
Han la en orange boll i min hand.
Jag stängde handen.
Sen blev bollen två.
Sen blev den tre.
Jag kände ingenting.
Efteråt skrattade jag och fattade inget alls.
Så kommer frågan som min kusin ställde. Var det magi eller trick?
Kanske är det helt enkelt så att det var äkta magi. Och vore inte det coolt? Jag menar, även om inte jag kan trolla så tycker jag att världen plötsligt skulle vara en ljusare plats. Det handlar om att tro. Om man tror så blir allt möjligt. Det finns ju självklart dem som sarkastiskt skrattar åt det jag nyss skrev och tänker att jag är en total idiot. Men sen finns de också dem som tänker; Ja, varför skulle det inte kunna hända? Och jag håller men till dem människorna. Det är bara att bestämma sig och jag har gjort det.
Jag tror på magi. Gör du?
Idag var jag på Tall Ships Race 2007 inne i Stockholm med delar av min familj och släkt plus en kompis. Vi fick gå ombord på världens storsta segelfartyg och det var inte helt dumt. Det hette Sedov och var ryskt. Det vaar helt okej, men sen gick vi till skeppet som låg bredvid. Där stötte vi på en trollkarl som trollade för oss.
Han la en orange boll i min hand.
Jag stängde handen.
Sen blev bollen två.
Sen blev den tre.
Jag kände ingenting.
Efteråt skrattade jag och fattade inget alls.
Så kommer frågan som min kusin ställde. Var det magi eller trick?
Kanske är det helt enkelt så att det var äkta magi. Och vore inte det coolt? Jag menar, även om inte jag kan trolla så tycker jag att världen plötsligt skulle vara en ljusare plats. Det handlar om att tro. Om man tror så blir allt möjligt. Det finns ju självklart dem som sarkastiskt skrattar åt det jag nyss skrev och tänker att jag är en total idiot. Men sen finns de också dem som tänker; Ja, varför skulle det inte kunna hända? Och jag håller men till dem människorna. Det är bara att bestämma sig och jag har gjort det.
Jag tror på magi. Gör du?
lördag 16 juni 2007
Att vara sig själv
Idag fick jag en kommentar som nästan skrämde mig. Jag pratade med en vän och släkting på msn och jag visade min blogg. Hon sa;
- Marie vet du en sak som du har upptäckt och ingen annan har det vet du vad de är?
- Näe, vad då? skrev jag nyfiket. Berätta!
- Att vara sig själv.
Sen visade hon mig en sida som hon hade gjort och hon sa att hon skulle skriva om mig där. Hon skickade texten som hon hade skrivit till mig och det här stod det;
"Jag har en med en kusin hon är äldre än mig men as snäll och det ända jag kan
beskriva är att hon är sig själv och det vill jag att ingen ska ändra på. Hon är
med väldigt stark. Hon har många bröder men dom tycker hon bara om när dom
sover."
Det var den allra finaste komplimangen som jag någonsin har fått. Att jag är mig själv. Jag kände att min kusin känner mig mycket, mycket bättre än vad jag har trott. Det öppnar verkligen ögonen på mig. Jag hade ett samtal med henne och det samtalet hade ett djup som jag aldrig haft med någon tidigare. Plötsligt såg jag min kusin ur ett helt anat perspektiv och det hon skrev öppnade verkligen ögonen på mig.
- Marie vet du en sak som du har upptäckt och ingen annan har det vet du vad de är?
- Näe, vad då? skrev jag nyfiket. Berätta!
- Att vara sig själv.
Sen visade hon mig en sida som hon hade gjort och hon sa att hon skulle skriva om mig där. Hon skickade texten som hon hade skrivit till mig och det här stod det;
"Jag har en med en kusin hon är äldre än mig men as snäll och det ända jag kan
beskriva är att hon är sig själv och det vill jag att ingen ska ändra på. Hon är
med väldigt stark. Hon har många bröder men dom tycker hon bara om när dom
sover."
Det var den allra finaste komplimangen som jag någonsin har fått. Att jag är mig själv. Jag kände att min kusin känner mig mycket, mycket bättre än vad jag har trott. Det öppnar verkligen ögonen på mig. Jag hade ett samtal med henne och det samtalet hade ett djup som jag aldrig haft med någon tidigare. Plötsligt såg jag min kusin ur ett helt anat perspektiv och det hon skrev öppnade verkligen ögonen på mig.
Jag har nu verkligen förstått hur viktigt det är att vara sig själv. Hur viktigt det är att säga det man tycker och att våga vara sig själv. Jag och säkert alla andra måste ha hört ett antal gånger att man ska vara sig själv. Jag har länge tyckt att jag är det men det här kändes på något sätt som en bekräftelse. Det visade att andra uppfattar mig som självsäker också. Dert kändes verkligen bra. Och öppnade mina ögon för resten av världen.
tisdag 12 juni 2007
Förändring
Jag satte mig och filurade lite idag. Jag filurade på livet och hur det såg ut för ett år sen. För ett år sen så bodde jag i Gävle. För ett år sen så hängde jag ihop med helt andra människor och gjorde helt andra saker. Sen jag flyttade hit har jag gått på konsert, haft saftkalas hos Cissi, hört tillräckligt för en hel livstid om Skojter och så otroligt mycket mer. Men å andra sidan gjorde jag så otroligt mycket annat i Gävle. Där hade jag Annie, jag klädde ut mig, jag fick en vän för livet och hade en superliten gympasal.
Något som jag verkligen har fått perspektiv på under tiden här är hur annorlunda världen är på olika ställen och hur annorlunda det blir beroende på vem man hänger ihop med. Man förändras otroligt mycket på grund av omgivningen har jag märkt, även om man inte vill. Och när man väl tycker att man inte förändras så mycket längre så förändras alla runt omkring. Det är lätt att se förändringar och det är lätt att förändras själv men det är svårt att acceptera det. Det är svårt att acceptera att alla förändras och ännu värre blir det när man inte är där. För när man plötsligt inte är närvarande utan ser på från ett avstånd, som man inte längre kan kontrollera, förändras allt snabbare och man ser det skrämmande klart. Det får en att undra om man själv hade förändrats på samma sätt eller om man hade sökt nya vänner. Att stanna kvar med vänner man inte längre har något gemensamt med, det är inte kul.
Att vara helt ensam trots att man står mitt i folkvimlet är det värsta som finns. Att vara helt utelämnad trots att man pratar med andra. Att vara ledsen även om det man visar upp är ett vackert leende. Att inte kunna vara sig själv trots att man är med sina vänner. Ibland så tycker jag att världen verkligen har gått åt helvete när det är såhär. Att världen helt enkelt är skit. Men man måste se det positiva, den lilla ljusa glimten. Det är den ljusa glimten som gör livet värt att leva. För även om livet känns skit och vännerna sviker så måste det finnas något som gör livet värt att leva. En konsert med Hinder, en schysst lärare eller det nya dataspelet som kommer till hösten. Alltid finns det något.
Är det verkligen så? Är förändring något som man helt enkelt måste acceptera?
//Froste
Något som jag verkligen har fått perspektiv på under tiden här är hur annorlunda världen är på olika ställen och hur annorlunda det blir beroende på vem man hänger ihop med. Man förändras otroligt mycket på grund av omgivningen har jag märkt, även om man inte vill. Och när man väl tycker att man inte förändras så mycket längre så förändras alla runt omkring. Det är lätt att se förändringar och det är lätt att förändras själv men det är svårt att acceptera det. Det är svårt att acceptera att alla förändras och ännu värre blir det när man inte är där. För när man plötsligt inte är närvarande utan ser på från ett avstånd, som man inte längre kan kontrollera, förändras allt snabbare och man ser det skrämmande klart. Det får en att undra om man själv hade förändrats på samma sätt eller om man hade sökt nya vänner. Att stanna kvar med vänner man inte längre har något gemensamt med, det är inte kul.
Att vara helt ensam trots att man står mitt i folkvimlet är det värsta som finns. Att vara helt utelämnad trots att man pratar med andra. Att vara ledsen även om det man visar upp är ett vackert leende. Att inte kunna vara sig själv trots att man är med sina vänner. Ibland så tycker jag att världen verkligen har gått åt helvete när det är såhär. Att världen helt enkelt är skit. Men man måste se det positiva, den lilla ljusa glimten. Det är den ljusa glimten som gör livet värt att leva. För även om livet känns skit och vännerna sviker så måste det finnas något som gör livet värt att leva. En konsert med Hinder, en schysst lärare eller det nya dataspelet som kommer till hösten. Alltid finns det något.
Är det verkligen så? Är förändring något som man helt enkelt måste acceptera?
//Froste
Rädsla
Våga vägra
Våga vara dig själv
Våga göra som du vill
Men tänk dig för
Alla vågar inte vägra och alla vågar inte vara sig själva
För alla är olika, och det är det som är så speciellt
Alla vågar inte släppa ut spindlarna och alla vågar inte sova över
Det finns rädslor som syns, och rädslor som är gömda och djupt inrotade
Det finns rädslor som upphetsar och rädslor som helt enkelt skrämmer
Alla är personliga och visar vem man är
Det finns också rädslor som måste övervinnas, som måste besegras
Det är inget fel med att vara rädd, men man får inte drunkna i det heller
Bara för att man är rädd betyder det inte att man inte kan vara modig
Man är modig, när man är rädd, och ändå gör någonting åt det
Våga vara dig själv
Våga göra som du vill
Men tänk dig för
Alla vågar inte vägra och alla vågar inte vara sig själva
För alla är olika, och det är det som är så speciellt
Alla vågar inte släppa ut spindlarna och alla vågar inte sova över
Det finns rädslor som syns, och rädslor som är gömda och djupt inrotade
Det finns rädslor som upphetsar och rädslor som helt enkelt skrämmer
Alla är personliga och visar vem man är
Det finns också rädslor som måste övervinnas, som måste besegras
Det är inget fel med att vara rädd, men man får inte drunkna i det heller
Bara för att man är rädd betyder det inte att man inte kan vara modig
Man är modig, när man är rädd, och ändå gör någonting åt det
måndag 11 juni 2007
Att förändras
Jag saknar tiden som har varit, men samtidigt inte. Det är klart att jag önskar att jag och vissa vänner fortfarande var lika tighta som tidigare, men samtidigt inte. När man flyttar får ett nytt liv med nya människor, nya platser och upplevelser. Man får ett eget, ett större perspektiv som de andra inte har och man ser världen ur en helt egen synvinkel. Man önskar att man hade bott här hela livet och man önskar att man helt enkelt stannat. Man förstår inte vissa människor, hur trångsynta de kan vara ibland. Man förstår inte hur de är villiga att stanna i samma hus i samma stad i hela sitt liv. Men något som man faktiskt förstår bättre är varför människor gör som de gör, varför de säger saker som de faktiskt inte menar.
Det allra värsta är att se hur människor förändras. Det som man annars kanske hade missat ser man skrämmande tydligt när man tar ett steg bakåt för att betrakta det i tystnad. Med en nyfunnen klarhet inser man att man själv förmodligen har förändrats precis lika mycket - även fast man inte vill. Det är läskigt när man tar sig tid att se på sig själv genom andras ögon. Ibland hittar men inte det som man förväntar sig att finna. Men å andra sidan kanske det är nödvändigt om man ska fortsätta utvecklas, om man vill fortsätta vara sig själv.
Man önskar att man hade gjort annorlunda, att man sagt andra saker. Att man verkligen tagit vara på tiden. Men man trodde att man skulle ha evigheten på sig och att allt skulle fortsätta som förut. Men det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig, eller hur? Något oförutsett inträffar och så står man där med tårar som man inte vill ska rinna. Man står där, med tårar, som man helst av allt vill ska försvinna.
Det allra värsta är att se hur människor förändras. Det som man annars kanske hade missat ser man skrämmande tydligt när man tar ett steg bakåt för att betrakta det i tystnad. Med en nyfunnen klarhet inser man att man själv förmodligen har förändrats precis lika mycket - även fast man inte vill. Det är läskigt när man tar sig tid att se på sig själv genom andras ögon. Ibland hittar men inte det som man förväntar sig att finna. Men å andra sidan kanske det är nödvändigt om man ska fortsätta utvecklas, om man vill fortsätta vara sig själv.
Man önskar att man hade gjort annorlunda, att man sagt andra saker. Att man verkligen tagit vara på tiden. Men man trodde att man skulle ha evigheten på sig och att allt skulle fortsätta som förut. Men det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig, eller hur? Något oförutsett inträffar och så står man där med tårar som man inte vill ska rinna. Man står där, med tårar, som man helst av allt vill ska försvinna.
Tänkvärd
Att flyga
Sväva högt ovanför molnen
Där luften fortfarande är ren
Att klättra
I de höga vackra träden
Där löven fortfarande är gröna
Att simma
I det klara varma havet
Där vattnet fortarande är blått
Att leva
Ett härligt underbart liv
Där man ännu inte behöver oroa sig för växthuseffekten
Sväva högt ovanför molnen
Där luften fortfarande är ren
Att klättra
I de höga vackra träden
Där löven fortfarande är gröna
Att simma
I det klara varma havet
Där vattnet fortarande är blått
Att leva
Ett härligt underbart liv
Där man ännu inte behöver oroa sig för växthuseffekten
söndag 10 juni 2007
Krig
Det är ett slag, ett av många under kriget. Mitt under den allra värsta delen ser hon sig omkring. Hon ser tårar, hon ser blod. Hon ser lidande och svett. Lik som ligger överallt, män som skriker ut sina sista andetag. Ögon där livsgnistan sakta men säkert rinner ut. Förtvivlade ansikten då de inser vad som händer. Det är dödens andedräkt som har spridit sig över slagfältet. Solen skiner och himmelen är blå, men vad hjälper det? Smärta. Djup genomgående smärta sprider sig genom henne. Det här är hennes fel. Alla dessa liv, bortkastade. Glömda.
Efteråt står hon vid strandkanten och blickar ut över havet. Håret virvlar i vinden och solstrålarna smeker hennes hud. De vann, hennes soldater besegrade fienden. Men hennes annars så levande ögon är ihåliga. De plågade skriken från slagfältet ekar fortfarande i hennes öron. Alla liven som gått till spillo. Var det verkligen värt det?
Efteråt står hon vid strandkanten och blickar ut över havet. Håret virvlar i vinden och solstrålarna smeker hennes hud. De vann, hennes soldater besegrade fienden. Men hennes annars så levande ögon är ihåliga. De plågade skriken från slagfältet ekar fortfarande i hennes öron. Alla liven som gått till spillo. Var det verkligen värt det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)