Historien upprepas?

Jag läser ju historia i skolan, har gjort det hela ettan, och även om jag avskydde det för ett par år sedan så finner jag det väldigt intressant nu. Så efter att ha gått igenom alla år sedan 395 f.Kr. är vi nu framme och har gått igenom andra världskriget. Provet på dess utbrott är schemalagt på tisdag nästa vecka. Hela förmiddagen har jag suttit och läst om de olika ideologierna och de auktoritära och totalitära regimernas maktövertagande. Tänk vad en finanskris och börskolapps frambringade då! Fascism, kommunism, nazism… Vad säger att det inte händer igen?

I dagarna så ser man i olika undersökningar hur Sverigedemokraterna (SD) tycks få fler och fler anhängare. Det tycker jag är… tja, vad ska man kalla det? Sorgligt är inte riktigt rätt ord. Läskigt, kanske är mer passande. Vad jag kan bli så arg på är att de andra partierna inte verkar tro på att partiet faktiskt finns! För det för det. Alla bara ignorerar SD för att man inte vill att de ska finnas. Det vill inte jag heller, men så kan man inte göra. Precis så gjorde man med Hitler. Lät honom hållas, äh, han var inte viktigt, spelade ingen roll, han hade bara dumma tankar, han ignorerades. Sen började han ta över världen och under ett ganska långt tag såg det ut som om han skulle lyckas. Hmm. Att ignorera kanske inte är riktigt rätt metod, eller vad tror ni?
Man måste konfrontera SD, dra fram dem i ljuset för att belysa deras dåliga sidor. Det räcker inte med att säga att de dåliga och främlingsfientliga sidorna finna. Vi människor tar till oss bevis. Debattera mot dem och knäck dem med argument. Och visa det sedan för världen.

SD har dessutom en väldigt enkel politik. När man läser den kan man förstå den. Den är inte alls som Moderaternas eller Socialdemokraternas svårlästa policy som innehåller krångliga, pompösa ord. Politik är ju knepigt. Självklart tar man till sig ett enkelt budskap lättare. Så ned med politikerna till vår nivå! För de är ju, precis som oss, vanliga dödliga.

Tjöflöjt!
//Froste

Wiie!

Världen. Den är inte enkel. Den är inte okomplicerad. Den är inte rättvis. Den är absolut inte så som den borde vara. Och det mesta här i världen är svårt. I alla fall det som betyder något. Det är både komplicerat och orättvist. Det allra första du kan göra är att inse det. Du måste förstå det. För det är verkligheten. Och det gör det hela så mycket enklare.

Förståelse tror jag är en underskattad förmåga, ett undervärderat personlighetsdrag. Det är verkligen något värdefullt. Att förstå, och framförallt att kunna acceptera. Acceptans. Det är nog det riktigt stora. Förståelse och acceptans. Idag kan vi ju knappt acceptera varandra, nej, rättning, vi kan inte acceptera varandra. Vi har främlingsfientliga eller rasister som man också kan kalla dem, vi har dem som avskyr andra religioner än deras egna, vi har dem som helt enkelt ogillar andra helt utan grund. Vi ser redan nu resultaten i krig. Rätt surt faktiskt, för de som blir utsatta för hatet och den obefogade ilskan. Så tänk er då det hela i en större skala. Utomjordingar kommer till Tellus, vår älskade planet. Vi lär ju bli rädda och skjuta på dem vid första ögonblicket eller så kanske det går ett antal år innan vi börjar ogilla dem med. Jag kan se det framför mig. Vi får skapa ett nytt ord. Alism (Alien-ism, som nazism, eller rasism). Och eftersom att jag nu har tagit för givet att det var dem som kom hit och inte tvärt om så lär ju dem ha effektivare (jag vägrar skriva att de är bra) vapen än oss. Vi kommer vara så rökta. Jorden kommer gå under i ett litet moln av rök.

Men som jag tidigare har skrivit så är det ju bra att världen är orättvis. Annars skulle det betyda att du förtjänar all skit som händer dig. Är det inte bättre att veta att du bara fått det tilldelat dig i en ödets nyck? Fast man kan ju se det från ett annat håll - om världen var rättvis så skulle ju inget hända dig, för självklart så är du fantastisk och underbar och felfri – precis som jag ;P

Nu byter vi ämne. Så framstår det nog för er i alla fall. Jag bara tycker att de här ämnena hör ihop. Det gör nog inte du. Jaja. On with it.
Vi diskuterade lite det här på en lektion, eller snarare lite om imperium, om varför inget som Romarriket eller Inka eller andra stora civilisationer lyckats hålla sig kvar. Eller snarare – eftersom att alla vet att alla sådana enorma saker faller, varför envisas då vi människor med att försöka bygga sådana igen? Ta Hitler. Han är väl det senaste och allra mest klara. Jag räckte upp handen och sa något i denna stilen:
Men det är väl för att vi människor alltid är egoistiska. Vi vill alltid vara störst, bäst och vackrast och ha något att säga till om. Är det inte det som världspolitiken eller inrikespolitiken för all del, går ut på? Att vara tillräckligt stor, bra och snygg för att folk ska lyssna på dig?
Är det inte så? Jag tror det. Haha. Och jag kallar mig för optimist! xD
//Froste