Vecka 5

Ett citat per vecka. Det kommer det bli här du, i alla fall de veckorna jag kommer ihåg det. Varsågod mina vänner, här har ni det första.

"The Universe speaks in many languages, but only one voice. The language is not Narn, or Human, or Centauri, or Gaim or Minbari. It speaks in the language of hope; It speaks in the language of trust; It speaks in the language of strength, and the language of compassion. It is the language of the heart and the language of the soul. But always, it is the same voice. It is the voice of our ancestors, speaking through us, And the voice of our inheritors, waiting to be born. It is the small, still voice that says: We are one. No matter the blood; No matter the skin; No matter the world; No matter the star; We are one. No matter the pain; No matter the darkness; No matter the loss; No matter the fear; We are one. Herre gathered together in common cause, we agree to recognise this singular truth, and this singular rule: That we must be kind to one another, because each voice enriches us and enobles us, and each voice lost diminishes us. We are voice of the Universe, the soul of creation, the fire that will light the way to a better
future. We are one."

Citizen G'Kar, Babylon 5

En gräslig och fasansfull dag

Idag är en dyster dag. En riktigt dyster dag.
En nedstämd, svårmodig, gräslig, fasansfull, modfälld, ryslig, bitter, hemsk, bekymrad, mörk, tung, ohygglig och fruktansvärd dag. Tillråga på allt verkar jag uppenbarligen ha förvandlats till ett livs levande synonymlexikon. Den kan inte på något sätt bli bättre. Inget skulle heller kunna inträffa som skulle kunna göra det värre.

Det värsta som någonsin kan hända mänskligheten har nu inträffat. Och tyvärr är inte Jordens undergång nära, även om den vore att föredra. Jag är deprimerad. Riktigt deprimerad, för i detta finns inget positivt över huvudtaget. Detta är en hemsk dag. En fasansfull.
Det är en enda centimeter som det handlar om. En enda centimeter så skulle allt vara annorlunda. Om det där centimetern försvann så skulle hal min tillvaro vara annorlunda. Så mycket bättre. Men det går inte, det kommer aldrig att ske. Trots att jag är så djupt nere har jag insett det.

Min lillebror har växt om mig.

Tvivel

Ibland är det som vi behöver så otroligt långt borta. Ibland är det då vi ser det som klarast. För ibland när det väl är inom räckhåll så ser vi det inte längre. Trots att någon har placerat det lättåtkomligt rakt fram framför näsan på oss så börjar du tvivla. Är det här verkligen det du behöver? Är det något nödvändigt för ditt liv? Eller är det endast något du vill ha?

Tvivel. Att tvivla kan förstöra så mycket. Det kan hindra en från att fortsätta även om det faktiskt vore bäst för dig att göra det. Tvivel får oss att undra. Det får dem med det starkaste självförtroendet att undra: ”Gör jag rätt nu? Eller fel?”. På så sätt kan tvivel vara en förbannelse. Tvivel är farligt, mina vänner. Det är nämligen kapabelt att förstöra allt i dess väg. Men bara på ett vilkor. Och det är om du tillåter det. Så det hänger på det. Det hänger på dig. Ibland gör det sakerna ännu svårare än vad de verkade från början. Att veta att något hänger på endast dig och ingen annan.

När du börjar känna tvivlen komma finns det egentligen bara en enda fråga att ställa sig själv. Är det värt det? Är det du önskar värt konsekvenserna som kan komma? Är svaret ja så är det bara att rocka på. Om inte, så avråder jag dig att göra det Samtidigt så måste jag varna dig från att göra precis så. För om du aldrig riskerar något så kan du aldrig vinna. Och ibland förlorar du. Inse det faktumet. För det är ett faktum. Vi förlorar alla förr eller senare. Men du kan avgöra om du ska förlora stort eller litet. Jag ska nog förlora stort. Otippat? Kanske. Annorlunda? Definitivt. Men se det så här, om man förlorar stort, Då kan det ju knappast bli värre, eller hur?