När du läst inlägget som står nedan, läs även detta. Jag hittade det nyss. Här har du det perfekta som passar in på vad som hänt mig. Ord på papper. Grönt mot svart. Jag skulle aldrig kunna skriva det bättre själv. Här har du exakt, exakt, vad jag gått igenom, även de värsta delarna. Läs. Och se till att samma sak inte händer dig.
http://pappaslillagurkblomma.blogspot.com/2007/10/det-hr-r-en-text-som-jag-fr-lnge-sedan.html

Fördomar - ett viktigt ämne

Ett känsligt område ska tas upp idag med anledning av riktningen som mitt liv tagit sedan skolan åter började. Ämnet är fördomar.

När jag gick i sjuan så gjorde jag och min nya klass en väldigt intressant uppgift. Läraren läste upp ett påstående/en fråga och de olika hörnen i klassrummet betydde olika saker. Man ställde sig helt enkelt i det hörnet som passade bäst in på en själv. Frågan blev denna. ”Har du fördomar?” Vi var runt tjugoåtta elever i min klass, någon var säkert sjuk. Hörnen vi valde mellan var 1. Ja, många. 2. Några få och 3. Nej, inga alls. Tjugosex av de tjugoåtta eleverna valde nummer tre och sade att de hade inga fördomar alls. Hur bra självinsikt tror du dessa elever hade? Jag skulle våga mig få en kvalificerad gissning och säga ingen alls, alternativt att de blev starkt påverkade av grupptrycket. Jag och en kille till, Emil hette han, valde alternativ två. Vi sa att vi hade några få. Jag minns nästan exakt hur han formulerade sig. Han sa att ja, han hade fördomar. Det var inte så att han ville ha dem, eller att han var stolt över dem, nej inte alls. Men han sa att han var tvungen att erkänna att de fanns där. Tyvärr. Då insåg jag inte hur extremt stark han var som kunde stå där och säga till en ny klass som framställde sig själv som änglar att han hade fördomar. Jag önskar att jag hade uppmärksammat det mer då, att jag sagt det till honom. Att jag tyckte det han gjorde var jäkligt coolt och extremt starkt. Inte många klarar av det och allt för många vuxna människor klarar inte av det. Inte många har den självinsikten.
Snälla, missuppfatta inte. Jag har fördomar. Tro mig. Jag är ingen ängel och jag har definitivt fördomar om saker som jag önskar att jag inte hade. Jag jobbar på det. Jag försöker att inte ha förutfattade meningar. Men de finns fortfarande där.

Anledningen att jag har valt att dra upp en så här gammal händelse och att jag börjat tänka på den över huvudtaget är jag fördomar ligger lite nära till hands i mitt liv. Jag har, som jag tidigare nämnt, mått dåligt och därför börjat gå hos en socionom, typ en psykolog. Mamma ringde dig och vid den tidpunkten tyckte jag bara att det skulle bli skönt om jag kunde få hjälp eftersom att jag mådde så fruktansvärt. Men allt eftersom att det närmade sig att åka dit så började man ju tänka på det. ”Jag ska till en psykolog. En psykolog! Det låter ju som att jag är ett psykfall! ” Jag åkte dit med mamma (ligger vid Mälarsjukhuset Eskilstuna) och så ser man plötsligt skylten där det står vitt på svart: Barn- och Ungdoms Psykiatrin. BUP, är förkortningen. Då kändes det som att nästa stopp var ett rum med vita, kuddbeklädda väggar.
Så är det inte. Människorna är vänliga. De andra i väntrummet är precis lika normala som jag. Här har vi grejen, min fina slutkläm – att gå en psykolog är vanligt. 90% av Sveriges kvinnliga befolkning går någon gång igenom en jobbig period och behöver stöd av något slag. Det är vanligt. Bara för att man går till en socionom eller psykolog eller vad fan som helst betyder det inte att man har en mental sjukdom. Man går igenom jobbiga perioder. Det är okej att må dåligt. Det är okej att må dåligt. Vet ni hur många gånger det krävdes innan jag kunde inse det? Vet ni att kvällen innan jag skulle prata med min mentor satt jag hemma och övade inför mamma och pappa att säga – Jag mår dåligt. Åh, vad jag hade svårt att erkänna det. Men jag kan säga det nu. Jag mår dåligt. Och jag vet att det är okej. Men det är en fördom. Man ska alltid vara på topp och må underbart. Annars är du underlig. Om någon frågar hur du mår ska du svara att du mår bra. Det gör jag, om det inte är mamma eller pappa som frågar. Vad ska jag säga? ”Jag mår så jävla dåligt att det känns som att jag ska bryta ihop och spy och, förresten, jag går hos en socionom”? Någon gång ska jag säga det till någon helt främmande människa som frågar. Det har ni mitt ord på. Så fördomar – ta och släng er i väggen.

Men trots att jag gått igenom detta så finns mina fördomar kvar. Visst, jag har fått en ny inblick och ser på livet helt annorlunda än för än månad sen. Fördomar för psykiatrin har nog faktiskt dragit sig tillbaka. Men - jag har fler fördomar. Självklart har jag det. Det har du med. Och är det inte underligt? Trots det livsomvälvande jag varit med om så har jag fortfarande fördomar. De sitter där. Som nageln på fingrarna. Men naglar går att bita bort. Det är en ovana jag har. Och nu har jag nog gett mig tusan på att bita bort mina fördomar också.

En grym vän - tillägnat Linnéa

Tillägnat Linnéa.
Grymma vänner tycker jag verkar vara något som är få förunnat. Många gånger är allt man behöver en riktig vän. Allt för ofta verkar det vara något som saknas. Därför gör det mig ännu gladare då jag vet att jag har minst en. Visst, jag har många vänner. Många olika men lika goda vänner som finns där för mig på olika sätt. Men just vid denna tidpunkt i mitt liv är det denna som betytt allra mest.

Att säga att sedan jag börjat gymnasiet har haft det som en dans på rosor är en ren och skär lögn. Gymnasiet för mig har varit fruktansvärt jobbigt och jag har haft det svårt. Mina klasser har varit fantastiska och lärarna bra, det är inte där problemet legat. Det är mentalt och psykiskt som jag haft det tufft. Efter en och en halv vecka bytte jag från naturprogrammet till samhälle och lämnade en av mina bästa vänner bakom mig. Jag har gått hos en sociom, typ som en psykolog (antagligen skriver jag mer om detta senare). Det har varit jobbigt. Riktigt jobbigt. Det har dock blivit bättre, inte bra, men bättre och det är fantastiskt. Titta här världen, saker kan faktiskt lösa sig!
För ett tag sen stack jag hem till min grymma vän. Hon vet hur jag haft det och hon har hjälpt mig extremt mycket. Du vet vem du är! Hon drog in mig från regnet (nästan i alla fall J) och satte mig i soffan. Hon gav mig ett sån där doftande suddpenna, ni vet, som doftade körsbär. Hon känner mig så väl att hon vet att det är min favoritfrukt, delvis för att det är en av få jag kan äta. Hon gav mig torkade bananpengar, alltså torkade tunna bananskivor som jag letat efter som en galning. Jag har inte funnit några! Jag fick en stor påse. Man kan tydligen köpa dem på Hemköp i Eskilstuna (smygreklam, mina vänner, smygreklam!). Sedan fick jag en fantastiskt fin skrivbok för hon vet att jag älskar att skriva. Den var dekorerad på ett underbart sätt med bilder och saker som jag säger och beskrivs med. Helt underbart! Sedan åt vi munkar och tittade på massvis med bilder som hon förberett från högstadiet. Linnéa, du är en sann ängel!

Titta in på min väns blogg om du har tid. Hon förtjänar att du lämnar en kommentar.
http://720tilleskilstuna.blogspot.com
Och Linnéa - Tack. Du har ingen aning om hur mycket det betyder och vilket stöd du har varit. Tack. //Fro-Yo

En överlevare från förintelsen

Han är en liten man. När jag kommer in i föreläsningssalen tvivlar jag på att det är han. En kort person med brun kostym. Han bär en starkt gul skjorta och en färgglad slips i rosa och grönt. Glasögon. Han talar svenska. Relativt bra svenska med brytning. Jag är tidig tillsammans med två vänner och han kommer fram och talar med oss. Jag tar för mig och talar tillbaka. Då, innan det börjat, känns det inte som något märkvärdigt. Efteråt fattar jag inte att jag fått chansen att få prata med honom, att få prata med en människa som utstått och sett den brutalitet och grymhet som han sett och genomlevt. Det var… obeskrivligt. För någon som inte varit där kan jag inte förklara det. Det enda jag har att säga är att om du får chansen att lyssna och möta en överlevare – ta den.

Han född i Warszawa. Där växte han upp och levde. Tillsammans med sin familj bodde han inuti Warszawa ghettot under alla åren som ghettot existerade. Varje dag patrullerade nazister genom området, varje dag blev ghettot mindre och mindre. Han berättade hur extremt dåliga förhållandena var och berättade hur nazisterna lurade invånarna med genom att säga åt dem att komma till speciella torg vissa tider, då skulle de få en limpa bröd och kanske marmelad. Vilket val hade invånarna annat än att dyka upp? De levde på hoppet. De som anlände ställde sig alla i raka led. Men de fick aldrig någon mat när nazisterna dök upp. ”Antingen blev de skjutna på platsen eller så blev de torterade till döds på platsen eller forslade till koncentrationslägret.” Ett direkt citat från honom, Mietek Grocher. Så var vardagen i ghettot. Så växte han upp. Men de kunde inte göra motstånd. Slog man ned eller tillfångatog de två nazisterna som patrullerade idag skulle de komma imorgon med tanks och utplåna dem alla. Efter år började ryktena spridas om gaskamrarna och tillvaron som väntade bortom murarna. Ryktena gick - snart visste dem att nazisterna skulle komma för att hämta de sista av dem. Mietek berättade att hans pappa började bygga en bunker åt familjen i ett sönderbombat bageri. Tack vare att hans pappa varit en relativt viktig man innan kriget lyckades han även få tag på en del mat. Så när nazisterna kom så gjorde de motstånd. De var endast ett fåtal nazister, självklart. Varför skulle judarna göra motstånd nu när de aldrig gjort de tidigare? En grupp med unga kvinnor och men lyckades vinna. I någon dag var allt lugnt. Sedan kom dem. Nazister, och åter nazister. Invånarna i ghettot gömde sig i sina bunkrar, allt för att rädda sina egna liv. Barn blev kvarlämnade på gatorna. Nazisterna tog dem, torterade dem mitt på torgen. Varför? De hoppades på att deras föräldrar skulle lämna sina gömställen för att rädda sina barn. Då skulle de kunna tvinga ur föräldrarna var de andra bunkrarna låg. Men vad de inte visste var att de barn som var på gatorna var redan föräldralösa. De hade ingen som kunde komma fram och rädda dem. Han berättade att han såg många klasskamrater bli torterade till döds.
Tillslut användes gasbomber och judarna blev tvingade fram. De blev alla instängda i en före detta skola under omänskliga förhållanden i inväntan på transport till koncentrationslägren.

Mietek är en fantastisk man. Det kan man se på honom. Han sitter där. Ibland gråter han. Han torkar sina tårar och fortsätter. Han avbryter ibland sin fruktansvärda berättelse för att berätta något annat, något som han sett, upplevt eller helt enkelt fick reda på senare. Idag reser han omkring i Sverige, till skolor, och berättar om detta. Om det han varit med om. Mietek satt i nio koncentrationsläger. Nio! Han rymde från en gaskammare. Kan ni fatta det? Rymde! Han säger själv att han aldrig hört talas om någon annan som gjort det. Han kallar det en slump att han överlevde kriget. ”Är inte det ett mirakel? Hela mitt liv är ett mirakel.” säger han. Jag håller med. Han är ett mirakel. Inte bara för att han överlevde, utan för att han fortsätter resa. Han berättar att hans familj tycker att han ska börja ta det lugnare. Jag kan se det ur båda synvinklarna. De vill ha sin far/man/morfar hemma. (Han döpte sin dotter till Atidah. Det betyder framtid på hebreiska.) Men jag förstår även honom och jag tycker det är så oändligt fantastiskt det han gör. Om och om och om igen berättar han om det fruktansvärda han varit med om. Han säger att han under vissa tillfällen i sitt liv känt vad man kallar för överlevnadsskuld. Känt sig skyldig att han överlevde när sex miljoner dog. Hela hans familj dog. Hans mamma, pappa, syster och bror. Jag ser det inte som en svaghet. Det bevisar bara att han är mänsklig.

Han avbryter sin berättelse för att berätta om något som jag inte riktigt kan förstå. Jag kan det fortfarande inte. Och jag var ändå där, jag hörde det från honom. Han avslutar med att kalla det ”en bagatell”. Så mycket han måste han ha sett när han kallar detta för bagatell. Jag känner mig kräkfärdig bara jag tänker på det.
Bredvid ett av husen han bodde i, fortfarande i Warszawa ghettot, låg ett sjukhus. Ett för judar, såklart. Mietek minns gatunumret. En av våningarna var förlossningsavdelningen. Nazisterna kom. Sjukhuset skulle utrymmas. Innan hade de satt på bajonetter på sina vapen. De gick in i sjukhuset. Och de tog… de tog alla nyfödda bebisar, alla små, små barn och slängde brutalt ned dem i en säck. En säck. Sedan kastades säcken ned från fönstret på tredje våningen till gatan. Tre våningar. Nyfödda barn. I en säck. Jag vet inte hur jag ska skriva för att ni ska fatta hur Grocher såg ut. Säckarna kastades upp på ett lastbilsflak för att köras därifrån. Säckarna kastades sedan ned i ett stort hål i marken och begravdes av jord. De då blivande mödrarna som ännu inte fött sina barn på sjukhuset fick sina magar uppsprättade av bajonetter. Tarmar och små, små ofödda barn rann ut. Sedan sattes sjukhuset i eld. Patienterna var kvar inuti. ”Ytterligare en liten bagatell.”

Mietek Grocher lyckades med något som jag anser vara fantastiskt. Något som skiljer honom från sex miljoner andra. Han överlevde. Jag har två citat jag helt enkelt måste få med här. Det ena: ”Varje halvtimma, tusen personer, dygnet runt – det var Treblinka.” Hans egna ord om ett av koncentrationslägren. Med andra ord menade han att tusen personer gasades ihjäl varje halvtimme dygnet runt. 48 000 människor/dygn. Det är ju sjukt. För att gå med på något sådant måste man ju vara helt mentalt störd. Så hur kommer det sig att så många människor gjorde det? Inte fan vet jag. Jag har ingen j*vla aning. Ursäkta mina svordomar men jag har faktiskt ingen aning om hur i helsike jag ska utrycka mig för att alla ska förstå.
Som sagt, han överlevde. Han blev upplockad av engelska soldater och han blev skickad till ett sjukhus. Han var i ett riktigt, riktigt dåligt tillstånd. Där fick han valet mellan att bli skickad till Schweiz eller Sverige. Han valde Sverige. En dag, fortfarande befann han sig på sjukhuset som låg i Tyskland eller Polen tror jag, så var han ute på en promenad. Han gick med ett par andra män, också de tillfälligt boendes på sjukhuset. De gick förbi ett tyskt barn som satt vid vägkanten. Han hade trasiga kläder, var mager och smutsig. Ett tyskt barn. Mieteks egen familj hade blivit slaktad av tyska soldater. Han gick fram till barnet. I fickan hade han en halv chokladkaka som han fått från en engelsk soldat. Han gav det tyska barnet chokladen innan han gick vidare. Återigen ett citat från Mietek: ”Vi har aldrig lärt våra barn att hata /…/ Ett barn som lär hat under sina uppväxtår är aldrig lyckligt.” Nämnde jag att Mietek är min nya idol?

Jag har så mycket mer att skriva här. Vill du veta mer? Ring mig. Maila mig. marie.froste@student.europaskolan.se Eller köp boken Mietek skrev. Den heter Jag överlevde!

Här och nu har jag använt många fina och vackra ord. ”Omänskliga förhållanden ”patrullerade” och så vidare. Men jag säger det till er – det finns inga ord som kan beskriva det jag hörde. Det finns inga ord som kan förklara det som Mietek och så många andra upplevt. Och jag säger det till er – och här är inget tror jag, ingen uppmaning eller skulle ni vilja, nej, här får ni en tillsägelse av mig – det är vår förbannade skyldighet att minnas detta! Vi måste! För att hedra de som dog, de som plågades och de som fortfarande blir utsatta för rasism. För att det aldrig ska hända igen. Historien får aldrig, aldrig, aldrig upprepas!!! KOM IHÅG!