Adjö, och tack för mig.

Det har varit roligt att skriva en blogg. Jag älskar att skriva - det är nödvändigt för mig - och det här har varit en stor, fin del i min utveckling, precis som allt annat jag gör. Här har jag skrivit om saker som varit relevanta och viktiga för mig just då. Men livet går vidare. Jag nästar skrattar när jag läser mina första inlägg. Jag ler när jag ser hur min utveckling. Jag har sannerligen utvecklats. Och allt eftersom jag utvecklats känns det som om den här bloggen stagnerat, segat, fastnat i ett gammalt stadium. Ett jag inte befinner mig i längre. Det är därför jag har bestämt mig för att inte skriva mer just här. Jag behöver det inte på samma sätt som tidigare. Men jag försvinner inte, aboslut inte, nej, inte alls. Jag bara flyttar på mig, till en annan adress. Kanske är bloggen inte upplagd på samma sätt som här, men existerar gör jag fortfarande i bloggvärlden.
Ha ett underbart liv.

//Froste

Kram till er alla

Nu har resultatet för Europaparlamentsvalet. Siffrorna för alla Sörmlands kommuner stod i tidningen och det var väldigt intressant läsning.

Vad jag tycker det är allra roligast är att det gick så bra för Piratpartiet. Jag menar, vem kunde tro att ett sådant litet parti skulle skutta upp och norpa åt sig platser? Å andra sidan, så har ju de andra partierna, speciellt Alliansen, gett PP en skjuts på vägen. I och med det här med Ipred, FRA… Jag menar, det är ingen förvåning att just ett parti som Piratpartiet har kommit fram och klättrat upp. Det ger väl en ganska tydlig vink om vad folket faktiskt tycker om Ipred och så vidare, eller hur? Att vi ogillar det. Att vi inte vill leva i ett övervakningssamhälle och att om det är på väg att bli så så kommer vi, som folk, att säga ifrån. Det är väl därför vi alla, älskar demokrati. :)
Men vad jag verkligen fann roligt, när jag lagt alla djupa saker, som demokrati och lagar, åt sidan är att i både Strängnäs och Eskilstuna så fick PP fler röster än Centern, KD och Vänsterpartiet. Haha! Det visar ju att man kan komma som ett helt udda parti och komma med i riksdagen. Förstår ni vad underbart? Tänk vad roligt det vore att starta ett eget parti… Nog vore det något, inte sant? Jag har ju funderat på att engagera mig politiskt och har börjat undersöka de olika partiernas ståndpunkter. Jag ska inte bli Vänsterpartist, krist- eller sverigedemokrat, det är jag säker på. Och inte moderat, för då skulle varken Linnéa eller Kexet prata med mig mer, hihi. Vi får väl se hur det går.

Jag kan vara lite arg ibland, att jag inte får rösta. Att jag inte får sätta mig in, att jag inte måste göra det. Att jag inte måste pallra mig iväg till vallokalen. Falafel också. Bara för att jag är född i november och inte får rösta nästa år. Blä!

Och just det, jag fångade ett avsnitt av Grey’s Anatomy idag, då Burke skulle gifta sig och läste upp sina löften för en operationssal. De var så vackra så ni borde också få ta del av dem:
"I could promise to hold you and cherish you. I could promise to be there in sickness and in health. I could say till death do us part, but I won’t. Those vows are for optimistic couples, the ones full of hope. And I do not stand here on my wedding day optimistic or full of hope. I am not optimistic, I am not hopeful. I am sure. I am steady. And I know. I am a heart man.
I take them apart, I put them back together, I hold them in my hands. I am a heart man. So of this I am sure. You are my partner, my lover, my very best friend. My heart, my heart beats for you. And on this day, the day of our wedding, I promise you this: I promise you to lay my heart in the palm of your hands. I promise you – me.”

//Froste

Platon - gubbstrutt eller geni?

Jag tror det var Platon som hade idén om att det fanns – finns - två världar. Den så kallade idévärlden och sinnesvärlden. Idévärlden skulle då alltså vara den vi liver i, den riktiga världen. Kunskap och fakta. Konkreta saker. Sedan så fanns sinnesvärlden fylld utav känslor. Drömmar. Platon filosoferade och kom fram till att enligt honom så stod sinnesvärlden i vägen för idévärlden. Vårt hopp, hat, kärleken och sorgen, begäret stod i vägen för kunskapen. Inte förrän vi kunde göra oss fria från våra känslor så skulle vi till fullo kunna ta in kunskapen. Men, fortsatte Platon, det skulle aldrig hända för då skulle vi inte längre vara mänskliga.

Det här ansåg alltså Platon, en filosof från antikens Grekland som vi tänker på som en av de största filosoferna. Självklart filurade han på en hel del andra saker, men det är det här som jag har fått upp ögonen och fastnat för. För här kommer det hela – jag anser att det är precis tvärt om.

Jag kan hålla med om att det finns två olika världar. Tänk dig ett komplicerat mattetal. Sedan tänker du dig en stark euforisk känsla, eller kanske ångest. Rädsla? Kärlek? Något starkt som ligger dig nära till hands. Jämför känslan och mattetalet. Inte så lika, eller hur? Kanske ett mattesnille som just förstått något djupt invecklat kan känna den euforiska känslan, men inte vi vanliga dödliga. Så visst, man kan se på det som två världar. Men jag anser det vara tvärt om. Jag tror att Idévärlden kan stå i vägen för sinnesvärlden. Och i mina ögon är det mycket värre och ett större problem.
Jag har själv undertryckt känslor och kommit fram till att det inte är det bästa sättet att hantera saker. Och kan du nämna något som går upp emot den där känslan när du bara känner dig så där fantastiskt och oförklarligt glad och lycklig? Let’s face it – du kan kunna hur känslorna går från hjärncell till hjärncell i teorin, du kan veta hur du ska hantera chock eller ångest för att du har läst det i en bok, men det är aldrig samma sak. Man kan aldrig till fullo beskriva en känsla i ord för någon som aldrig känt den. Kunskap står i vägen för känslorna. I min värld kommer känslorna alltid att vara mer betydande.

Platon – han var en snubbe som levde för nästan 2000 år sedan. Förstår nu hur otroligt coolt det är att vi fortfarande minns och diskuterar hans ord? Hur många av våra namn tror ni man minns år 4327? Inte många.

Förövrigt så ansåg Platon att filosoferna skulle styra världen för de var bäst lämpade. Just det faktumet har vi dock inte tagit upp så mycket på Europakunskapslektionerna. Men, äh, kom igen – har inte vi alla rätt till ett visst storhetsvansinne ibland?

//Froste

Historien upprepas?

Jag läser ju historia i skolan, har gjort det hela ettan, och även om jag avskydde det för ett par år sedan så finner jag det väldigt intressant nu. Så efter att ha gått igenom alla år sedan 395 f.Kr. är vi nu framme och har gått igenom andra världskriget. Provet på dess utbrott är schemalagt på tisdag nästa vecka. Hela förmiddagen har jag suttit och läst om de olika ideologierna och de auktoritära och totalitära regimernas maktövertagande. Tänk vad en finanskris och börskolapps frambringade då! Fascism, kommunism, nazism… Vad säger att det inte händer igen?

I dagarna så ser man i olika undersökningar hur Sverigedemokraterna (SD) tycks få fler och fler anhängare. Det tycker jag är… tja, vad ska man kalla det? Sorgligt är inte riktigt rätt ord. Läskigt, kanske är mer passande. Vad jag kan bli så arg på är att de andra partierna inte verkar tro på att partiet faktiskt finns! För det för det. Alla bara ignorerar SD för att man inte vill att de ska finnas. Det vill inte jag heller, men så kan man inte göra. Precis så gjorde man med Hitler. Lät honom hållas, äh, han var inte viktigt, spelade ingen roll, han hade bara dumma tankar, han ignorerades. Sen började han ta över världen och under ett ganska långt tag såg det ut som om han skulle lyckas. Hmm. Att ignorera kanske inte är riktigt rätt metod, eller vad tror ni?
Man måste konfrontera SD, dra fram dem i ljuset för att belysa deras dåliga sidor. Det räcker inte med att säga att de dåliga och främlingsfientliga sidorna finna. Vi människor tar till oss bevis. Debattera mot dem och knäck dem med argument. Och visa det sedan för världen.

SD har dessutom en väldigt enkel politik. När man läser den kan man förstå den. Den är inte alls som Moderaternas eller Socialdemokraternas svårlästa policy som innehåller krångliga, pompösa ord. Politik är ju knepigt. Självklart tar man till sig ett enkelt budskap lättare. Så ned med politikerna till vår nivå! För de är ju, precis som oss, vanliga dödliga.

Tjöflöjt!
//Froste

Wiie!

Världen. Den är inte enkel. Den är inte okomplicerad. Den är inte rättvis. Den är absolut inte så som den borde vara. Och det mesta här i världen är svårt. I alla fall det som betyder något. Det är både komplicerat och orättvist. Det allra första du kan göra är att inse det. Du måste förstå det. För det är verkligheten. Och det gör det hela så mycket enklare.

Förståelse tror jag är en underskattad förmåga, ett undervärderat personlighetsdrag. Det är verkligen något värdefullt. Att förstå, och framförallt att kunna acceptera. Acceptans. Det är nog det riktigt stora. Förståelse och acceptans. Idag kan vi ju knappt acceptera varandra, nej, rättning, vi kan inte acceptera varandra. Vi har främlingsfientliga eller rasister som man också kan kalla dem, vi har dem som avskyr andra religioner än deras egna, vi har dem som helt enkelt ogillar andra helt utan grund. Vi ser redan nu resultaten i krig. Rätt surt faktiskt, för de som blir utsatta för hatet och den obefogade ilskan. Så tänk er då det hela i en större skala. Utomjordingar kommer till Tellus, vår älskade planet. Vi lär ju bli rädda och skjuta på dem vid första ögonblicket eller så kanske det går ett antal år innan vi börjar ogilla dem med. Jag kan se det framför mig. Vi får skapa ett nytt ord. Alism (Alien-ism, som nazism, eller rasism). Och eftersom att jag nu har tagit för givet att det var dem som kom hit och inte tvärt om så lär ju dem ha effektivare (jag vägrar skriva att de är bra) vapen än oss. Vi kommer vara så rökta. Jorden kommer gå under i ett litet moln av rök.

Men som jag tidigare har skrivit så är det ju bra att världen är orättvis. Annars skulle det betyda att du förtjänar all skit som händer dig. Är det inte bättre att veta att du bara fått det tilldelat dig i en ödets nyck? Fast man kan ju se det från ett annat håll - om världen var rättvis så skulle ju inget hända dig, för självklart så är du fantastisk och underbar och felfri – precis som jag ;P

Nu byter vi ämne. Så framstår det nog för er i alla fall. Jag bara tycker att de här ämnena hör ihop. Det gör nog inte du. Jaja. On with it.
Vi diskuterade lite det här på en lektion, eller snarare lite om imperium, om varför inget som Romarriket eller Inka eller andra stora civilisationer lyckats hålla sig kvar. Eller snarare – eftersom att alla vet att alla sådana enorma saker faller, varför envisas då vi människor med att försöka bygga sådana igen? Ta Hitler. Han är väl det senaste och allra mest klara. Jag räckte upp handen och sa något i denna stilen:
Men det är väl för att vi människor alltid är egoistiska. Vi vill alltid vara störst, bäst och vackrast och ha något att säga till om. Är det inte det som världspolitiken eller inrikespolitiken för all del, går ut på? Att vara tillräckligt stor, bra och snygg för att folk ska lyssna på dig?
Är det inte så? Jag tror det. Haha. Och jag kallar mig för optimist! xD
//Froste

Tid. Och evigheten, antar jag.

Min mamma sa något som fick mig att börja fundera. Hon sa att lägger man en ut en bild på nätet så finns den där för evigt. Och visst, självklart, det har vi alla hört förut. Jag funderar ändå fortfarande på det. För evigt. För alltid. Inte i resten av våra liv, utan i resten av mänsklighetens existens och ännu längre. För evigt. Jag tror faktiskt inte riktigt att vi kan sätta oss in i det konceptet. Förevigt. Jag kan inte se framåt tre år in i min framtid, jag har ingen aning om var jag kommer att befinna mig då. Hur ska jag då någonsin förstå och greppa konceptet med evigheten? Jag kan inte riktigt linda mina tankar kring det, det är som en oljig yta. Halt och slipprigt.

Jag har faktiskt filurat en del på tid dem senaste dagarna. Jag tänkte lite på klockan. Andra runda saker mäter lufttrycket, de mäter fart, de mäter värme. Men klockan… klockan mäter ingenting. Klockan mäter inte tid. Den är bara ett bevis för att tiden går. Ett rörligt bevis på att vi inte står stilla ett bevis på att vi fortfarande utvecklas. Framåt eller bakåt må tvistas om, men att vi inte står på samma plats som igår vis samma tid är säkert.

Så – om man inte mäter tid med klockan, hur gör man det då? Går det ens? Kanske så mäter vi alla tid på vårt egna lilla sätt; vi mäter den i gråa hår, i sjukdomar, i mögliga ostar i kylskåpet, i tunga förluster och skratt. I antalet vänner vi haft och förlorat. Mänskligheten, kanske mäter den i antalet krig, i antalet fredsavtal som slutits och brutits, i antalet gudar, i antalet drömmar. I mängden människor som fortfarande tror på något gott. Det är ju därför vi lever. Är det inte det som är meningen med livet? Att tro på att vi är med och skapar något som kommer vara bättre för våra barn och barnbarn än var det var för oss. Sen kan det gå som det vill med evigheten. Den i sig är ju ändå omöjlig att förstå.

//Froste

Jag tänker helt underliga, men väldigt roliga, tankar.

Hej söta människor.

Som en vän så vänligt påpekat (Linnéa, känn dig träffad) så har jag inte skrivit här på ett tag. Och, tja, det ligger väl en hel del i det. Så vad ska jag skriva om då? Jag skulle kunna skriva om påven. Jag och Kexet, min vän, vi har snart bildat en grupp på Facebook som heter ”Vi som tycker påven är en ”knäppskalle”, och vid detta tillfälle menar jag inte knäppskalle som något positivt. Men nix pix, det känns inte rätt.
Istället tänkte jag ge er en kort insikt i min åh-så-fantastiska hjärna. Det är ett prima exemplar på hur en sådan kan se ut och den är fylld med många… ehm… udda tankar, kanske man kan kalla dem. Låt oss bara hoppas att när utomjordingar kommer, så tar de inte min hjärna för att undersöka hur mänskligheten ter sig. De kommer få en chock.

Här är en lista på saker som jag funderat på under de senaste dagarna:
- Om någon med dubbla personligheter hotar att ta livet av sig, är det en gisslansituation då?
- Om en kossa skrattade, skulle det komma mjölk ur dess nos då? (Förmodligen inte. Jorden är alldeles för tråkig för det. Och kallar man ens kossans näsa för nos? Det lät så underligt. Kanske så heter det mule? Jag undrar vilken knäpp människa som kom på att det skulle finnas olika ord för näsor, på engelska finns det väl bara "nose" eller hur? Nu spårar ur lite grann... Till nästa punkt!! :)
- Säg att du kväver en smurf – vilken färg får den då?
- Varför har kamikazepiloter på sig hjälmar?
- Vad händer om du kör i ljusets hastighet och slår på strålkastarna?
- Hur stort är internet?
- Varför blir papper genomskinligt om det kommer smör på det?
- Varför blir knäck hårdare när man mikrar det och inte mjukare?
- Varför handlar väderprognosen till hälften om dagens väder?
Och jag avslutar med min och Kexets favoritfråga:
- Är Vatikanstaten en diktatur?

Ja, jag undrar. Välkommen till min hjärna – Moahahahaha!!!!
Jag bara kände för att avsluta med ett elakt skratt. TjO!
//Froste

Novell.

Hej alla söta människor!

De som inte sa hej tillbaka är inte söta.
Jag har skrivit en novell. Skoj va? Jag publicerar den nu på i min andra blogg, för det är precis sånt som den är till för. Kolla in den och kom med konstruktiv kritik (och gärna beröm för vem älskar inte egomassage?)!
http://varpositiv.blogspot.com

Och vet ni, vi har jättetjock is här på Mälaren. Vi gick där idag och den knakade och så såg vi hur sprickor bildades! Det var faktiskt ganska läskigt. Aja.
Ha en underbar dag!

//Froste

Ett "practical joke" - hur kan det vara humor?!

Det hände något läskigt idag. I Eskilstuna – knappa 30 minuter från min hemstad – var det skotthot mot St. Eskil, gymnasieskolan. Namn publicerades på nätet, hot mot dem framfördes. All undervisning avbröts. Alla elever fick evakueras. 1 25o stycken och 5o lärare. 1 3oo själar.

Vi har läst om skolmassakerna i USA. Det var avlägset. Sedan var det Finland. Det var närmare. Fortfarande inte här. Fortfarande inte oss. När eleverna dog var det inte vi som blev drabbade. Vi fortsatte gå till skolan som vanligt. Det slår mig att för människor i Skåne och Norrland kommer det vara precis likadant som för mig i Finland. Jag skrev inget blogginlägg då. Varför skulle de som inte blev påverkade idag göra det nu?
Jag läste en bok en gång, som jag minns i och med det här. Den var påhittad, men handlade om en sådan här person som en dag kom till skolan med en AK47:a och sköt ihjäl sina klasskamrater, bland annat sin bästa vän. Man fick se det från hans synvinkel. Han berättade om tiden innan rättegången och hur han blev vän med sina advokater. Han verkade ju vara helt normal. Sedan sa han något i stilen med ”Men vad är skillnaden? Det är inte mer annorlunda än att skjuta ihjäl någon i det senaste tv-spelet.” Han kunde inte se vad felet som han hade gjort var, Det var mycket mer utvecklat, genomtänkt. Otroligt gripande. Hans advokater återgick till att vara hans advokater.

Det var på låtsas. Det som hände idag. Alltihop. Gärningsmannen sitter häktad och har erkänt att han hittade på det. Men jag och mina vänner, vi satt i matsalen när det pågick. Vi fick sms från våra före detta klasskamrater som var uppriktigt skrämda. Vi hade inte en jävla aning vad som pågick. Det vi visste var att det var ett skotthot mot dem, att någon psykopat hotat med att skjuta elever på skolan. Vi har vänner som går på St. Eskil. St. Eskil existerar i våran verklighet. Den skolan är inte bara en plats på en karta. Den ligger… här. Jag är i Eskilstuna varje vecka, har gått förbi skolan. Att något sådant här plötsligt gör inträde i min värld… jag kan inte beskriva det. I matsalen gömde vi det under fåniga skämt, sa att inget skulle hända. Inget hände. Men vad var det som garanterade det? Ingenting.
Det var ett skämt. Ett Practical Joke. Men jag, och mina andra vänner, vi ser det inte som ett skämt. Och jag tycker det är läskigt. Tänk då de som faktiskt går där, som besöker St. Eskil varje dag? Hur kommer de att må när de återvänder till skolan?

Det gick otroliga rykten. De som inte hörde dem kommer knappast att tro dem. När jag ser hur bra det blev känns det nästan löjligt. Men när man satt där, rätt ovetande, var det inte gossigt.

Uppriktigt sagt kan jag inte säga så mycket mer. Vad mer finns det att säga? Jag kan inte motivera vad gärningsmannen gjort, inte rättfärdiga det på något sätt i hela världen. Oavsett hur han levt och hur han blivit behandlad så har man inte rätten att uträtta

Det här inlägget är det inget vackert, poetiskt eller särskilt genomtänk med. Det handlar bara om en helt sjuk händelse. Och all credit till polisen i Eskilstuna. Och var vänliga mot klasskamrater, antar jag. Vi vill inte ha fler sådana här händelser, tack så väldigt mycket. Och vi vill definitivt inte ha en som är på riktigt.
//Froste

En god vän hjälper dig upp när du faller. En bästa vän fortsätter att gå & frågar "Går du ofta?"

Idag växer vi upp med rapporter från Gazaremsan. De senaste veckorna har det varit extra många. ”Sjukhusen överfulla” skriker rubrikerna. Rubriken har varit ”Människor ligger och dör i korridorerna”. Det har pågått i flera år nu men fortfarande har ingen lösning uppenbarat sig. Gaza bombar Israel. Israel skjuter tillbaka. Det är krig. Krig. Jag vet inte om man har insett det riktigt.

Vi växer upp med olika saker runt omkring oss. Olika katastrofer. Olika krig. Olika saker som speglar oss. För sextio år sedan var det världskriget. Även de som inte upplevde det direkt levde med det. Våra far- och morföräldrar. De växte upp med ransoneringar och matkuponger. Flyktingar efter krigets slut. Min mormor berättar för mig om hur människorna såg så fruktansvärt smala ut och hur de alla ville ge dem mat, men de fick inte för det var inte deras människor vana vid. Vi ser de blodiga nyheterna, om inte varje dag så ibland. När jag var nio såg jag hur människor hoppade ur byggnader den elfte september. Jag kan verkligen inte tro att det inte har varit med och format mig till den jag är.

Men var snackar jag om? Vi är inte de som lidit. Vi är inte de som lider. Människor dör. Dagligen. Familjer slits isär, splittras faller ihop som korthus. Kroppar slits isär. Vi kan inte veta hur det känns. Vi kan inte ens låtsas att vi gör det. Jag vet inte var jag vill komma till.

Eller jo det gör jag. Jag vill komma till att man blir ”numb”. Jag kan för tillfället komma på en vettig översättning. Kanske likgiltig. Oberörd. Här ha vi det. Jag läser tidningen på morgonen och är oberörd. Jag borde ha mardrömmar, eller i alla fall försöka förändra det hela, försöka göra något åt det. Men det gör jag inte. Jag fortsätter leva mitt liv och tänker inte på det förrän jag läser om det igen dagen därpå. För i våra ögon har det blivit normen.
Men det är inte normalt. Vi bara lurar oss själva att tro det. Det är inte okej. Det är skitsnack. Att människan mördar andra – det får inte bli normalt. För den dagen det blir normalt, det kommer vara dagen vi slutar att bry oss totalt. För om något är normalt – då är det inget som sticker ut. Då är det inget sjukt eller fruktansvärt. Då är stympningen av människor och deras liv inte längre ohygglig.

Så varför är det krig över huvudtaget. Det är ju ingen skillnad på oss. Vi gråter när vännerna dör. Det gör dem också. De är glada. Det är vi med. De känner sorg. De blir arga. De får cancer. De känner ångest och lycka. Deras blod flyter lika rött som vårt. Vad är skillnaden? Skillnaden, är färgen på deras hud. Skillnaden, är namnet på deras tro. Skillnaden, är deras språk. Jag fattar ärligt talat inte vad som är problemet bortsett från tjurskalliga, giriga och långsynta män som styr. Och just det – långsynthet också. Särskilt detta sista stycke gäller oss alla.
//Froste

Avund.

Min pappa kom just hem efter att ha varit med mina syskon och åkt skidor i fjällen. Han berättade att min kusin, som jag älskar, kan åka snowboard riktigt, riktigt bra; bättre än han själv. Min reaktion blir att det är fett coolt, för det är ju det det är, eller hur? Men sedan känner jag en annan känsla. Avundsjuka. Jag vill också kunna åka så!
Jag talade för 25 minuter sedan med min vän. Hon har varit på Manga och anime konvent i Uppsala i tre dagar. De är helt otroligt ballt. Men den andra känslan kommer också – avundsjuka. Ni ska bara veta hur jag önskar att jag kunde åka så bekymmerslöst iväg utan att bryta ihop i ångestattacker!

Vi växer upp medvetandes om att avundsjuka är något fult, och det kan jag väl hålla med om. Många är vi som har väldigt bra liv. Många är vi som inte egentligen behöver känna avund, vi som skulle kunna ta oss genom livet utomordentligt utan känslan. Men den finns där ändå. Ibland djupt ned, ibland närmare ytan. Den finns där. Och jag kan ju inte vara den enda människan som känner det. Jag menar, kom igen. Det verkar alltid finnas människor som är bättre på saker och ting, ständigt människor som saker verkar komma lättare för. Människor som bara glider med och njuta av det hela. Varför kan inte jag vara så? Eller du?
Jag antar att det är överlevnadsinstinkten som kickar in. Urgamla inre drifter. Vi måste få mer för vi vet aldrig när det kan ta slut. Vi vet inte om det kommer finnas kvar imorgon. Därför måste vi ha allt nu. Därför måste vi vara bättre, snyggare, kunna överprestera alla andra. Vi vill vara störst, bäst och vackrast. Men vi misslyckas alltid med det. Vi lyckas alltid finna brister inom oss själva och det som verkar så perfekt hos alla andra. ”Gräset är grönare på andra sidan”. Alltid, för jag väl tillägga. Stämmer inte det ofantligt bra?

Jag tror att avund – i lagom doser - kan vara bra. Nyttigt. Kanske inte den mest smickrande känslan, men nyttig likaväl. Den hindrar oss från att bara stanna i gamla spår. Den driver på oss och får oss att göra något, till att bli bättre, coolare och tuffare. Till att förändras. I lagom doser som sagt. Så länge man inte låter avundsjukan styra ens liv. Det finns nog en flytande gräns. En du inte riktigt kan se klart. För jag är väl inte den enda som hört om historierna när avund leder till katastrofer? Knappast. Jag ska erkänna det villigt: det är ingen fin känsla. Det är inget som jag älskar att basunera ut till världen: ”Titta på mig, jag är avundsjuk!”. Nej, riktigt så fungerar det inte. Trots det så finns det där. Bubblar nere vid botten. Vill inte riktigt försvinna. Ja, ni. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Eventuellt så vill jag få fram att vi inte ska vara rädda för känslan. Rädsla ska inte heller styra våra liv. Så, jag antar: Lev livet! Avundsjukan är en del i paketet. Get used to it.

//Froste

2009

Årets citat för 2009

"Only through difficulty can you rest at the peak, look out over the horizon that surrounds you, and rejoice beyond today's imagination at how beautiful life really is and how lucky we truly are."
Michelle C. Ustaszeski

2009 är ett år som jag inte riktigt vet vad jag förväntar mig av. Jag vet inte vad som kommer att hända och vad jag kommer att känna.
2008 var ett av mina sämre år. Högstadiet tog slut, gymnasiet började och ångesten tog mig. Emmys namn förlorade närheten och Mickis fick större dragningskraft. Jag har gjort en hel del när man ser tillbaka på det. Återigen är det helt otroligt att det faktiskt gått ett helt år. Det känns så nära när jag tänker på förra nyårsaftonen när jag satt med Linnéa på mitt rum och spelade Alfapet. Det är sådant vi sysslade med. Nu går vi inte ens i samma klass. Och det är en speciell närhet som saknas, då man inte längre vet varenda liten detalj som pågår i hennes och Lovisas liv dagligen. Men deras vänskaper är inte förlorade. Det är något jag är oändligt tacksam för. Jag vet inte hur jag skulle tackla det. Samtidigt så har jag väl vunnit något? Nya vänner – Andreas, Andrea, Petra och Rebecka. En ny insikt.

Nu när 2009 ska börja står jag inte redan på topp. Jag är inte speciellt nära den. Det här året börjar med en helt annan känsla. Men när jag står här, kanske halvvägs upp, kan jag faktiskt, precis som Ustaszeski se att livet är vackert. För det är det.
Jag vet att det här inlägget kommer lite sent. Men, vem bryr sig? Ha ett fantastiskt gott nytt elva månader och sexton dagar!!

Många kramar,
//Froste