Att vara sig själv

Idag fick jag en kommentar som nästan skrämde mig. Jag pratade med en vän och släkting på msn och jag visade min blogg. Hon sa;
- Marie vet du en sak som du har upptäckt och ingen annan har det vet du vad de är?
- Näe, vad då? skrev jag nyfiket. Berätta!
- Att vara sig själv.
Sen visade hon mig en sida som hon hade gjort och hon sa att hon skulle skriva om mig där. Hon skickade texten som hon hade skrivit till mig och det här stod det;
"Jag har en med en kusin hon är äldre än mig men as snäll och det ända jag kan
beskriva är att hon är sig själv och det vill jag att ingen ska ändra på. Hon är
med väldigt stark. Hon har många bröder men dom tycker hon bara om när dom
sover."
Det var den allra finaste komplimangen som jag någonsin har fått. Att jag är mig själv. Jag kände att min kusin känner mig mycket, mycket bättre än vad jag har trott. Det öppnar verkligen ögonen på mig. Jag hade ett samtal med henne och det samtalet hade ett djup som jag aldrig haft med någon tidigare. Plötsligt såg jag min kusin ur ett helt anat perspektiv och det hon skrev öppnade verkligen ögonen på mig.

Jag har nu verkligen förstått hur viktigt det är att vara sig själv. Hur viktigt det är att säga det man tycker och att våga vara sig själv. Jag och säkert alla andra måste ha hört ett antal gånger att man ska vara sig själv. Jag har länge tyckt att jag är det men det här kändes på något sätt som en bekräftelse. Det visade att andra uppfattar mig som självsäker också. Dert kändes verkligen bra. Och öppnade mina ögon för resten av världen.

Förändring

Jag satte mig och filurade lite idag. Jag filurade på livet och hur det såg ut för ett år sen. För ett år sen så bodde jag i Gävle. För ett år sen så hängde jag ihop med helt andra människor och gjorde helt andra saker. Sen jag flyttade hit har jag gått på konsert, haft saftkalas hos Cissi, hört tillräckligt för en hel livstid om Skojter och så otroligt mycket mer. Men å andra sidan gjorde jag så otroligt mycket annat i Gävle. Där hade jag Annie, jag klädde ut mig, jag fick en vän för livet och hade en superliten gympasal.

Något som jag verkligen har fått perspektiv på under tiden här är hur annorlunda världen är på olika ställen och hur annorlunda det blir beroende på vem man hänger ihop med. Man förändras otroligt mycket på grund av omgivningen har jag märkt, även om man inte vill. Och när man väl tycker att man inte förändras så mycket längre så förändras alla runt omkring. Det är lätt att se förändringar och det är lätt att förändras själv men det är svårt att acceptera det. Det är svårt att acceptera att alla förändras och ännu värre blir det när man inte är där. För när man plötsligt inte är närvarande utan ser på från ett avstånd, som man inte längre kan kontrollera, förändras allt snabbare och man ser det skrämmande klart. Det får en att undra om man själv hade förändrats på samma sätt eller om man hade sökt nya vänner. Att stanna kvar med vänner man inte längre har något gemensamt med, det är inte kul.

Att vara helt ensam trots att man står mitt i folkvimlet är det värsta som finns. Att vara helt utelämnad trots att man pratar med andra. Att vara ledsen även om det man visar upp är ett vackert leende. Att inte kunna vara sig själv trots att man är med sina vänner. Ibland så tycker jag att världen verkligen har gått åt helvete när det är såhär. Att världen helt enkelt är skit. Men man måste se det positiva, den lilla ljusa glimten. Det är den ljusa glimten som gör livet värt att leva. För även om livet känns skit och vännerna sviker så måste det finnas något som gör livet värt att leva. En konsert med Hinder, en schysst lärare eller det nya dataspelet som kommer till hösten. Alltid finns det något.

Är det verkligen så? Är förändring något som man helt enkelt måste acceptera?

//Froste

Rädsla

Våga vägra
Våga vara dig själv
Våga göra som du vill
Men tänk dig för
Alla vågar inte vägra och alla vågar inte vara sig själva
För alla är olika, och det är det som är så speciellt
Alla vågar inte släppa ut spindlarna och alla vågar inte sova över
Det finns rädslor som syns, och rädslor som är gömda och djupt inrotade
Det finns rädslor som upphetsar och rädslor som helt enkelt skrämmer
Alla är personliga och visar vem man är
Det finns också rädslor som måste övervinnas, som måste besegras
Det är inget fel med att vara rädd, men man får inte drunkna i det heller
Bara för att man är rädd betyder det inte att man inte kan vara modig
Man är modig, när man är rädd, och ändå gör någonting åt det

Att förändras

Jag saknar tiden som har varit, men samtidigt inte. Det är klart att jag önskar att jag och vissa vänner fortfarande var lika tighta som tidigare, men samtidigt inte. När man flyttar får ett nytt liv med nya människor, nya platser och upplevelser. Man får ett eget, ett större perspektiv som de andra inte har och man ser världen ur en helt egen synvinkel. Man önskar att man hade bott här hela livet och man önskar att man helt enkelt stannat. Man förstår inte vissa människor, hur trångsynta de kan vara ibland. Man förstår inte hur de är villiga att stanna i samma hus i samma stad i hela sitt liv. Men något som man faktiskt förstår bättre är varför människor gör som de gör, varför de säger saker som de faktiskt inte menar.

Det allra värsta är att se hur människor förändras. Det som man annars kanske hade missat ser man skrämmande tydligt när man tar ett steg bakåt för att betrakta det i tystnad. Med en nyfunnen klarhet inser man att man själv förmodligen har förändrats precis lika mycket - även fast man inte vill. Det är läskigt när man tar sig tid att se på sig själv genom andras ögon. Ibland hittar men inte det som man förväntar sig att finna. Men å andra sidan kanske det är nödvändigt om man ska fortsätta utvecklas, om man vill fortsätta vara sig själv.

Man önskar att man hade gjort annorlunda, att man sagt andra saker. Att man verkligen tagit vara på tiden. Men man trodde att man skulle ha evigheten på sig och att allt skulle fortsätta som förut. Men det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig, eller hur? Något oförutsett inträffar och så står man där med tårar som man inte vill ska rinna. Man står där, med tårar, som man helst av allt vill ska försvinna.

Tänkvärd

Att flyga
Sväva högt ovanför molnen
Där luften fortfarande är ren

Att klättra
I de höga vackra träden
Där löven fortfarande är gröna

Att simma
I det klara varma havet
Där vattnet fortarande är blått

Att leva
Ett härligt underbart liv
Där man ännu inte behöver oroa sig för växthuseffekten

Krig

Det är ett slag, ett av många under kriget. Mitt under den allra värsta delen ser hon sig omkring. Hon ser tårar, hon ser blod. Hon ser lidande och svett. Lik som ligger överallt, män som skriker ut sina sista andetag. Ögon där livsgnistan sakta men säkert rinner ut. Förtvivlade ansikten då de inser vad som händer. Det är dödens andedräkt som har spridit sig över slagfältet. Solen skiner och himmelen är blå, men vad hjälper det? Smärta. Djup genomgående smärta sprider sig genom henne. Det här är hennes fel. Alla dessa liv, bortkastade. Glömda.

Efteråt står hon vid strandkanten och blickar ut över havet. Håret virvlar i vinden och solstrålarna smeker hennes hud. De vann, hennes soldater besegrade fienden. Men hennes annars så levande ögon är ihåliga. De plågade skriken från slagfältet ekar fortfarande i hennes öron. Alla liven som gått till spillo. Var det verkligen värt det?