Att förändras

Jag saknar tiden som har varit, men samtidigt inte. Det är klart att jag önskar att jag och vissa vänner fortfarande var lika tighta som tidigare, men samtidigt inte. När man flyttar får ett nytt liv med nya människor, nya platser och upplevelser. Man får ett eget, ett större perspektiv som de andra inte har och man ser världen ur en helt egen synvinkel. Man önskar att man hade bott här hela livet och man önskar att man helt enkelt stannat. Man förstår inte vissa människor, hur trångsynta de kan vara ibland. Man förstår inte hur de är villiga att stanna i samma hus i samma stad i hela sitt liv. Men något som man faktiskt förstår bättre är varför människor gör som de gör, varför de säger saker som de faktiskt inte menar.

Det allra värsta är att se hur människor förändras. Det som man annars kanske hade missat ser man skrämmande tydligt när man tar ett steg bakåt för att betrakta det i tystnad. Med en nyfunnen klarhet inser man att man själv förmodligen har förändrats precis lika mycket - även fast man inte vill. Det är läskigt när man tar sig tid att se på sig själv genom andras ögon. Ibland hittar men inte det som man förväntar sig att finna. Men å andra sidan kanske det är nödvändigt om man ska fortsätta utvecklas, om man vill fortsätta vara sig själv.

Man önskar att man hade gjort annorlunda, att man sagt andra saker. Att man verkligen tagit vara på tiden. Men man trodde att man skulle ha evigheten på sig och att allt skulle fortsätta som förut. Men det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig, eller hur? Något oförutsett inträffar och så står man där med tårar som man inte vill ska rinna. Man står där, med tårar, som man helst av allt vill ska försvinna.