I det samhälle både du och jag lever i så fokuserar man allt mer på det yttre. Något som förstör för väldigt många människor. Det förstör egentligen enbart när du tillåter det. Samhällets syn på vad som är snyggt behöver inte överensstämma med din. Men ändå påverkar det så otroligt mycket. För när du matas med ett budskap om och om igen så börjar du snart tvivla på dig själv. Kanske du ändå inte har helt rätt? Du kanske borde köpa de där nya tajta jeansen som alla andra har även fast de inte var bekväma alls?

”Åhh nej!!! Mina skor passar inte till mitt skärp, mina ögonfransar är såå fula och jag vill totalt bara lägga mig ner och dö!! Livet är så inte rättvist!” Men GRATTIS!! Vad duktig du är som har kommit på det tillslut! Jag är så stolt över dig. Livet är inte rättvist. Om det var det skulle inte miljoner människor svälta och mord skulle inte utföras varje dag. Då skulle bombningarna i Irak sluta och tsunamin 2004 skulle inte ha drabbat alla stackars thailändare.
Livet är inte rättvist. Det är bara att acceptera det. Så, säg det högt nu. Öva ett par gånger. Livet är inte rättvist. Nej, det är bara att acceptera och gå vidare.

Och nu när vi ändå är inne och snackar om sådana här grejer så vill jag bara påpeka att man inte måste vara normal. Så, nu är det sagt. Och själv kan jag villigt erkänna, jag är inte normal. Jag är lite knäpp och mina bröder upprepar det dagligen. Men vill ni veta vad jag tror? Om ni inte vill så sluta läsa nu. Nu. Nu, säger jag! Så?? Du är fortfarande kvar? Jaha, då så. Jag är knäpp. Jo, men ärligt, det är jag. Och det är något positivt. Nu undrar ni antagligen hur. Det ska jag berätta för er. Jag tror – vet – att om man inte är lite knäpp och lite konstig så har man inte kul här i livet. Nu skulle jag tippa på att om hela Sveriges befolkning läste den här bloggen så skulle ungefär hälften anse att jag är en total knäppskalle (sant) och en idiot (inte sant). Men den andra halvan skulle nog börja fundera lite och inse att jag kanske inte har helt fel. Och den halvan väljer jag att fokusera på.
Okej, tillbaka till själva ämnet. Normal. Vad är normen egentligen? Att skära sig och ha ont i magen varje dag innan man går till skolan? Att skolka och dricka varje helg? Att smeta på ett två centimeter tjockt lager smink som man kan gömma sig bakom?

Ful eller snygg? Oväsentligt. Svart eller vit? Oväsentligt. Men jag klandrar er inte om även ni, likt samhället, ryckts med i utseendefixeringen. Det är sådant som händer när man glömt glasögonen hemma. Men glöm aldrig: Den finaste egenskapen en människa någonsin kan ha, det kommer du aldrig kunna se – bara känna.
En känsla av skönhet.

Falskhet

Det här är en text som jag för länge sedan kopierade och sparade i ett word-dokument. Jag hittade det nu och förutom ett par små förändringar är det precis som orginalet. Tyvärr har jag inte lyckats hitta ett enda spår av författaren, men jag hoppas att han/hon inte tar illa upp av att jag publicerar det.
//Froste

Man målar upp en bild av sig själv och låtsas inför sina vänner.
- Nej jag har inte ont. Jag har aldrig ont. Jag mår bäst i hela världen. Livet rockar! Jag äger! Jag leker!
Men där inuti håller du på att gå sönder. Du spelar bara så bra att ingen ser igenom dig. Du happyfejkar till max.

Vi lever i en värld där allt ska vara perfekt. Din pojkvän/flickvän ska vara perfekt, era framtida barn ska vara perfekta, du ska vara perfekt och bära de perfekta kläderna. Du måste till och med lyssna på den perfekta musiken.
Var det du som bestämde vad som skulle placeras i kategorin perfekt? Eller följde du bara efter?
Tycker och tänker du saker som du vill tycka och tänka? Eller håller du käften och ler för att inte verka dum?
Jag vet sanningen. För jag ser igenom dig.
Du spelar någon du inte vill vara.

Jag har själv varit där. Spelat med i ett spel som jag inte riktigt förstod. Jag log och skrattade åt skämten som jag egentligen tyckte var de sämsta i världen. Men jag gjorde det, för att ingen skulle se att jag mådde dåligt. För här, i vår värld, ska man inte må dåligt. Man måste vara lycklig. Le tills det gör ont. Om det gör ont innan man ler är man konstig. Förmodligen felplacerad. Missanpassad.
Så därför låser man in sig på sitt rum, med musiken på högsta volym för att ingen ska kunna höra de tårar som verkar väga flera ton när de träffar golvet. Jag hade själv under flera års tid tryckt undan känslor och staplat dem på hög och aldrig tagit itu med något. Några år senare föll min stapel av förträngda känslor och med den ramlade också stora delar av mitt liv ihop. Gör inte samma misstag. Det är alltid lättare att hantera ett problem, istället för tusen på en och samma gång.

Men jag vet, att även du, kommer till den dagen då du inser att du måste låta de som finns omkring dig få höra dina tårar. Det är okej att gråta. Det är okej att må dåligt. Till och med de självmordstankarna du har är okej att tänka. De tankarna har vi alla haft. Men det är inget vi pratar om.

Men du kan ju låtsas ett tag till. Om du har lust, menar jag. Fast jag såg igenom dig för länge sedan. Jag vet vem du är.