En Stark Människa

Plötsligt så slog det mig. Jag har hittat en av de starkaste människorna i världen.

Det fanns en gång en flicka. Hon föddes för ungefär 90 år sedan, lite mer faktiskt. Hennes mamma var inte gift, och det var, som ni kanske förstår, en skam på den tiden. Graviditeten hemlighölls och när hon föddes lämnade hennes mamma bort henne. Hon gav henne till flickans morföräldrar och reste själv till Amerika med sina egna syskon. Fadern till flickan var någon herre som hade jobbat på en fabrik men exakt vem han var vet jag inte, flickan själv fick aldrig reda på det. Det är än idag osäkert om han ens visste att han hade en dotter.

Flickan växte upp hos morföräldrarna på deras gård och det närmsta till en mamma hon någonsin fick var hennes moster, Jenny. Ett par människor trodde att Jenny var mamman men så var det ju inte. Det var
inte enkelt att vara utan föräldrar på den tiden, man var ju en oäkting. Så otroligt fånigt. Vart och vartannat barn föds ju utan att ha gifta föräldrar idag, jag har själv fem kusiner och ett antal vänner som inte har gifta föräldrar. Om barn som föds utom äktenskapet är oäktingar, betyder det att de inte är äkta då? Betyder det att… Nej, tillbaka till historien.
Flickan träffade sin mamma kanske en eller två gånger innan hon blev tjugo. Det var när hon kom och hälsade på tillsammans med sina egna syskon. Men det inträffade inte ofta, det är fortfarande otroligt dyrt att åka mellan USA och Sverige. Och tänk er själva att inte ha haft en mamma och sen när du är tio är gammal kommer plötsligt din mamma och hälsar på. Och tänk när mamman åker hem igen. Blotta tanken på att träffa mamman för första gången i hela sitt liv och sen ett par veckor senare ska hon försvinna igen. Ärligt talat så är det helt sjukt.
Mamman skaffade sig en ny familj i USA men berättade aldrig för sin man att hon hade en dotter ”hemma” i Sverige. Hon fick nya barn som blev flickans halvsyskon. De visste heller inte något om flickan.
Flickan växte upp och gick på dans. Då dansade de i gatukorsningarna och musiken kom från instrument, inte en cd-spelare. En kväll gick den unga kvinnan dit tillsammans med en man för att dansa, men väl där förälskade hon sig i en annan, fiolspelaren. Hon gifte sig senare med honom och tillsammans fick de en dotter, Eivor, men inte kort efteråt dog mannen. Det kan jag tänka mig var ett hårt slag utöver det som hon redan hade varit med om. Hon gifte om sig och det här nya mannen blev som Eivors pappa, hon kom inte ihåg den andra.
Hon fick två nya barn, en pojke och en flicka. Men när Eivor var tolv fick den yngsta dottern TBC, tuberkulos. Idag drabbas cirka 400 personer i Sverige av det varje år, men i nästan alla fall botas den. Så var det inte då. Då var det en farlig och smittsam sjukdom och även kvinnans man fick den. Han dog. Dottern spenderade ungefär ett år på sjukhus och kvinnan hade inte så mycket pengar. Hon hade en gård att sköta, med kor, höns och åker som skulle plöjas, sås och skördas. Håll i tankarna att man då inte hade fina skördetröskor och traktorer, då gjordes det för hand, med en lie. Dessutom var kvinnan vänlig och hjälpsam, speciellt det sistnämnda. På granngården bodde det en kvinna med tio barn som förmodligen hade tio olika fäder och kvinnan som jag har berättat om hjälpte till. Hon stickade och lagade kläder och gjorde allt möjligt; både för sina egna barn och grannens samtidigt som hennes dotter låg på sjukhus i Varberg. Med dagens transportmedel tar det knappa 40 minuter dit men då var man tvungen att åka med hästskjutsen. Hon hade möjligheter att åka dit ungefär en gång varannan vecka, eller kanske ännu mer sällan, jag minns inte riktigt. När dottern väl kom hem var hon tre-fyra år och kände inte igen sig alls.

När kvinnan var runt 50 år dog hennes mamma borta i USA. Hennes make var redan död men deras gemensamma barn, alltså kvinnans halvsyskon, levde. En av halvbröderna började läsa sin mammas brev efter hennes död och började ana att allt inte var helt som det skulle vara. Han luskade lite och tillslut kom det fram att han hade en syster i Sverige. Jag kan bara anta att det kom som en chock för dem i USA. Och tänk på kvinnan, hon hade plötsligt en stor släkt. Men blotta tanken på att veta att sin mamma hade lämnat en och skaffat en ny familj känns helt… Ja, jag kan inte ens föreställa mig det. Halvbrodern kom och hälsade på tillsammans med flera släktingar, både fler syskon och barn till syskonen. Jag gissar att det var ett någorlunda obekvämt möte!

När hon blev äldre flyttade hon till ett mindre hus nätt och jämnt fem minuter från huset hon bodde i innan. I det huset flyttade kvinnans ena barnbarn in även om åkern blev såld.

Men nu har jag bara beskrivit hennes personliga liv. Här har ni en kvinna som har varit med om två världskrig, de första flygplanen, datorer, tv-apparater, mobiltelefoner, första människan i rymden och på månen, bilar och allt! Tänk er så mycket hon har upplevt! Jag önskar att jag kunde ta del av hennes minnen, goda och dåliga, och se allt som hon har sett. Alla hennes upplevelser, det är helt otroligt. När man tänker efter har hon varit med om så mycket.

Idag är hon en 92-årig gammal pensionär som inte kan simma men gillar att väva och lösa korsord. Hon bor nära sina två döttrar och hennes son bor en halvtimme bort med bil. Hennes ena barnbarn bor kvar knappt fem minuter bort och där bor även två av hennes många barnsbarnsbarn. Nästan varje dag kommer hon till sin äldsta dotter och väver, dottern som börjar närma sig sjuttio, bor i ett ganska stort hur och där finns en stor vävstol. På somrarna följer hon med sina döttrar och dotterdöttrar till en sandstrand där de kan sitta i timmar i solskenet.
Hon är en positiv och seg gammal käring som håller sig kvar och fortfarande skrattar och skojar mer än många jag känner. Och jag hoppas att hon gör det ett bra tag till. Det allra bästa är att hon är frisk. Det är inte kul att vara 92 och så sjuk att man aldrig kan gå upp ur sängen.

Det här är en helt sann historia. Flickan eller kvinnan eller käringen heter Gurli. Jag är otroligt stolt över att känna henne. Hon är min mormorsmor.

Så många gånger har jag skrivit Kom ihåg. Glöm inte. Minns. Idag, eller om det var igår, kollade jag igenom olika dokument och rensade på datorn. Jag upptäckte ett dokument som jag en gång hade döpt till Rädsla och Ensamhet. Det låg allra längst in, bortglömt bland en massa andra dokument som jag sällan öppnar.
Jag öppnade det och läste. Där hade jag skrivit olika texter om olika saker som jag skulle kunna göra riktigt fina blogginlägg av någon dag när andan faller på.
I alla fall, där hade jag skrivit detta:

”Detaljerna är det som gör ett minne fullt. Detaljer är det som får en att minnas fullt ut. Detaljer som mitt svartvita armband, mitt halsband med kula, Emmys urknäppa kommentarer och allt annat som på något sätt fastnar. Utan detaljer är minnena bara något som har hänt men med är det komplett. Ofta är det detaljerna som gör att man kommer ihåg över huvud taget. Om man kommer ihåg något som var knäppt eller extra kul kan man ofta dra sig till minnes resten.”

Delar av detta har jag använt till andra saker. Men det som jag fastnade för var ” Detaljer som mitt svartvita armband, mitt halsband med kula, Emmys urknäppa kommentarer och allt annat som på något sätt fastnar.” Mitt svartvita armband har jag på mig dagligen. Emmys knäppa kommentarer får jag varje gång jag pratar med henne. Men det däringa halsbandet med en kula, det har jag ingen aning om vilket det är. Vad hände med det? Hur såg det ut? Jag har ett vagt minne om att jag har haft ett men jag minns inget mer. Utseendet har helt bleknat bort, jag minns inte vem jag fick det ifrån. Var det mormor? En vän? Eller köpte jag det själv?

Minnen bleknar. Det smärtar att behöva erkänna det, men det gör dem. Jag gillar det inte. Det gör jag verkligen inte. Men lika väl så försvinner dem. Man märker inte ens när det sker. En dag så finns de bara inte där, de är putsväck. Det är sorgligt. Men det gör inte ont. För man minns inte. Om det nu inte är så att man råkar hitta ett gammalt Word-dokument där allt står nerskrivet. Fan att jag skriver så mycket…

Fixering

När jag skriver olika saker skriver jag ofta frågor. Även om jag inte publicerar frågorna här i min blogg så skriver jag dem ändå på olika papperslappar lite här och var.
I alla fall, här har vi frågan: Vart fan är världen på väg?!?!
Idag satt jag på utanför Multeum (Strängnäs bibliotek) och med en bok i handen och väntade på att mamma skulle hämta mig. Boken var förresten kass och därför höjde jag blicken och tittade på alla bilarna som körde förbi. Då såg jag tre tjejer som kommer gående, de kan inte ha varit äldre än elva år, och alla tre gick med var sin handväska och ett tjockt lager smink. På sig hade de sommarens ”coolaste” kläder, alltså de som är ”inne” just nu. Plötsligt kom två till förbi och jag hörde en av dem säga:
- Åh, där är Jasmina, jag måste prata med henne!
Jasmina, som för tillfället pratade i sin mobiltelefon, skröt om telefonen för personen som nu var i andra änden. På andra armen hade hon en väska hängande och hon gick med armen på ett sådant där fjompigt sätt som man ser i filmerna när de ska gestalta någon som är totalt utseendefixerad. (Redan nu var jag full i skratt.) En av tjejerna gick fram till den där Jasmina och sa till henne:
- Jag måste prata med dig.
Jasmina fortsatte att prata i telefonen. Efter en liten stund verkade det som att hon inte kunde ignorera den andra tjejen längre så då gjorde Jasmina en avfärdande gest med handen – en sådan där grej som ser ut som att den har blivit inövad framför spegeln – och sen sa hon på ett sätt som jag knappt har hört tidigare:
- Jag har inte tid med det just nu, sa hon och kastade lite med håret.
Sen höll Jasmina på att snubbla för att hon hade så högklackade skor.

Jag började skratta medan jag försökte att se ut som att jag inte hade tjuvlyssnat på deras samtal. Men samtidigt började jag fundera. Är det verkligen så här det ska vara? Efter att noga ha sett deras gester och utseenden såg jag på mig själv i spegeln när jag kom hem. Som alltid när man ser något annorlunda börjar man betrakta sig själv och alla i närheten på ett annat sätt. Förhoppningsvis ser man något man tycker om. Det gjorde jag, men jag undrar hur det är för andra. Hur mångs skulle ha suttit där, allvarlig, för att sedan kunna göra likadant? Hur många ser sig själv i spegeln senare och försöker att ändra på det dem ser? Det är dags att tänka och framförallt att förändra. Varför vara så förbannat fixerad? Det är klart att alla vill se hyggliga ut och inte som en slashas, men jag har aldrig, och kommer förmodligen inte heller, förstått det. För mig är det totalt obegripligt varför man vill tillbringa en halvtimme varje morgon framför spegeln bara för att smeta färg i ansiktet. Jag fattar det bara inte.

Och vill ni veta vad jag såg i spegeln? Motsatsen. Tack gode gud för det.

Nästa gång du är på en strand som du inte besöker så ofta, och har en liten stund över för dig själv, svep då handduken om dig och ta en liten promenad. Det fungerar allra bäst om du ligger vid ena änden av stranden. Börja gå längs strandkanten och titta. Nu ska du inte bara gå och titta, du ska verkligen se. Precis som det är en skillnad mellan att höra och lyssna finns det en skillnad mellan att titta och se. Plötsligt ser man saker som man vanligtvis inte lägger märke till.
Idag gjorde jag det. Jag var vid en sjö som heter Lygnern, den ligger vid det lilla samhället Fjärås och min mormor bor där. Till en början såg jag bara det man brukar se. En stor sten. En gammal kvist. En spade. En hink. Ett par skor. En massa gamla löv. Men sen såg jag andra saker. Glädjen hos barnen. Trädens grenar som hängde ner över vattnet. Färgerna och de olika nyanserna på sanden och vattnet.
Det är sådana där vanliga saker som man ser men ändå inte. Man är så van vid dem att man inte lägger märke till det. Och det är synd, verkligen synd. När man blir äldre så glömmer man om man inte har tydliga minnen. Om man anstränger sig för att se detaljerna kommer man ihåg dem och kommer man ihåg detaljerna kan man lätt återskapa det runt omkring.

Det är viktigt att minnas. Det är trots allt det som har hänt i det förflutna som har gjort dig till den du är idag. Jag talar till dig nu. Minns. Kom ihåg. Glöm inte. Återskapa viktiga händelser innan du somnar. Skriv ner dem och spara. Lägg minnena i en låda och ställ den någonstans. Glömmer du bort den kommer du att bli glad när du hittar och läser igenom den. Läs dina minnen när du än ledsen och känner behovet av tröst. För en dag så har du glömt och då finns dina minnen där.

Sparade i en gammal skokartong.