En god vän hjälper dig upp när du faller. En bästa vän fortsätter att gå & frågar "Går du ofta?"

Idag växer vi upp med rapporter från Gazaremsan. De senaste veckorna har det varit extra många. ”Sjukhusen överfulla” skriker rubrikerna. Rubriken har varit ”Människor ligger och dör i korridorerna”. Det har pågått i flera år nu men fortfarande har ingen lösning uppenbarat sig. Gaza bombar Israel. Israel skjuter tillbaka. Det är krig. Krig. Jag vet inte om man har insett det riktigt.

Vi växer upp med olika saker runt omkring oss. Olika katastrofer. Olika krig. Olika saker som speglar oss. För sextio år sedan var det världskriget. Även de som inte upplevde det direkt levde med det. Våra far- och morföräldrar. De växte upp med ransoneringar och matkuponger. Flyktingar efter krigets slut. Min mormor berättar för mig om hur människorna såg så fruktansvärt smala ut och hur de alla ville ge dem mat, men de fick inte för det var inte deras människor vana vid. Vi ser de blodiga nyheterna, om inte varje dag så ibland. När jag var nio såg jag hur människor hoppade ur byggnader den elfte september. Jag kan verkligen inte tro att det inte har varit med och format mig till den jag är.

Men var snackar jag om? Vi är inte de som lidit. Vi är inte de som lider. Människor dör. Dagligen. Familjer slits isär, splittras faller ihop som korthus. Kroppar slits isär. Vi kan inte veta hur det känns. Vi kan inte ens låtsas att vi gör det. Jag vet inte var jag vill komma till.

Eller jo det gör jag. Jag vill komma till att man blir ”numb”. Jag kan för tillfället komma på en vettig översättning. Kanske likgiltig. Oberörd. Här ha vi det. Jag läser tidningen på morgonen och är oberörd. Jag borde ha mardrömmar, eller i alla fall försöka förändra det hela, försöka göra något åt det. Men det gör jag inte. Jag fortsätter leva mitt liv och tänker inte på det förrän jag läser om det igen dagen därpå. För i våra ögon har det blivit normen.
Men det är inte normalt. Vi bara lurar oss själva att tro det. Det är inte okej. Det är skitsnack. Att människan mördar andra – det får inte bli normalt. För den dagen det blir normalt, det kommer vara dagen vi slutar att bry oss totalt. För om något är normalt – då är det inget som sticker ut. Då är det inget sjukt eller fruktansvärt. Då är stympningen av människor och deras liv inte längre ohygglig.

Så varför är det krig över huvudtaget. Det är ju ingen skillnad på oss. Vi gråter när vännerna dör. Det gör dem också. De är glada. Det är vi med. De känner sorg. De blir arga. De får cancer. De känner ångest och lycka. Deras blod flyter lika rött som vårt. Vad är skillnaden? Skillnaden, är färgen på deras hud. Skillnaden, är namnet på deras tro. Skillnaden, är deras språk. Jag fattar ärligt talat inte vad som är problemet bortsett från tjurskalliga, giriga och långsynta män som styr. Och just det – långsynthet också. Särskilt detta sista stycke gäller oss alla.
//Froste

Avund.

Min pappa kom just hem efter att ha varit med mina syskon och åkt skidor i fjällen. Han berättade att min kusin, som jag älskar, kan åka snowboard riktigt, riktigt bra; bättre än han själv. Min reaktion blir att det är fett coolt, för det är ju det det är, eller hur? Men sedan känner jag en annan känsla. Avundsjuka. Jag vill också kunna åka så!
Jag talade för 25 minuter sedan med min vän. Hon har varit på Manga och anime konvent i Uppsala i tre dagar. De är helt otroligt ballt. Men den andra känslan kommer också – avundsjuka. Ni ska bara veta hur jag önskar att jag kunde åka så bekymmerslöst iväg utan att bryta ihop i ångestattacker!

Vi växer upp medvetandes om att avundsjuka är något fult, och det kan jag väl hålla med om. Många är vi som har väldigt bra liv. Många är vi som inte egentligen behöver känna avund, vi som skulle kunna ta oss genom livet utomordentligt utan känslan. Men den finns där ändå. Ibland djupt ned, ibland närmare ytan. Den finns där. Och jag kan ju inte vara den enda människan som känner det. Jag menar, kom igen. Det verkar alltid finnas människor som är bättre på saker och ting, ständigt människor som saker verkar komma lättare för. Människor som bara glider med och njuta av det hela. Varför kan inte jag vara så? Eller du?
Jag antar att det är överlevnadsinstinkten som kickar in. Urgamla inre drifter. Vi måste få mer för vi vet aldrig när det kan ta slut. Vi vet inte om det kommer finnas kvar imorgon. Därför måste vi ha allt nu. Därför måste vi vara bättre, snyggare, kunna överprestera alla andra. Vi vill vara störst, bäst och vackrast. Men vi misslyckas alltid med det. Vi lyckas alltid finna brister inom oss själva och det som verkar så perfekt hos alla andra. ”Gräset är grönare på andra sidan”. Alltid, för jag väl tillägga. Stämmer inte det ofantligt bra?

Jag tror att avund – i lagom doser - kan vara bra. Nyttigt. Kanske inte den mest smickrande känslan, men nyttig likaväl. Den hindrar oss från att bara stanna i gamla spår. Den driver på oss och får oss att göra något, till att bli bättre, coolare och tuffare. Till att förändras. I lagom doser som sagt. Så länge man inte låter avundsjukan styra ens liv. Det finns nog en flytande gräns. En du inte riktigt kan se klart. För jag är väl inte den enda som hört om historierna när avund leder till katastrofer? Knappast. Jag ska erkänna det villigt: det är ingen fin känsla. Det är inget som jag älskar att basunera ut till världen: ”Titta på mig, jag är avundsjuk!”. Nej, riktigt så fungerar det inte. Trots det så finns det där. Bubblar nere vid botten. Vill inte riktigt försvinna. Ja, ni. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Eventuellt så vill jag få fram att vi inte ska vara rädda för känslan. Rädsla ska inte heller styra våra liv. Så, jag antar: Lev livet! Avundsjukan är en del i paketet. Get used to it.

//Froste

2009

Årets citat för 2009

"Only through difficulty can you rest at the peak, look out over the horizon that surrounds you, and rejoice beyond today's imagination at how beautiful life really is and how lucky we truly are."
Michelle C. Ustaszeski

2009 är ett år som jag inte riktigt vet vad jag förväntar mig av. Jag vet inte vad som kommer att hända och vad jag kommer att känna.
2008 var ett av mina sämre år. Högstadiet tog slut, gymnasiet började och ångesten tog mig. Emmys namn förlorade närheten och Mickis fick större dragningskraft. Jag har gjort en hel del när man ser tillbaka på det. Återigen är det helt otroligt att det faktiskt gått ett helt år. Det känns så nära när jag tänker på förra nyårsaftonen när jag satt med Linnéa på mitt rum och spelade Alfapet. Det är sådant vi sysslade med. Nu går vi inte ens i samma klass. Och det är en speciell närhet som saknas, då man inte längre vet varenda liten detalj som pågår i hennes och Lovisas liv dagligen. Men deras vänskaper är inte förlorade. Det är något jag är oändligt tacksam för. Jag vet inte hur jag skulle tackla det. Samtidigt så har jag väl vunnit något? Nya vänner – Andreas, Andrea, Petra och Rebecka. En ny insikt.

Nu när 2009 ska börja står jag inte redan på topp. Jag är inte speciellt nära den. Det här året börjar med en helt annan känsla. Men när jag står här, kanske halvvägs upp, kan jag faktiskt, precis som Ustaszeski se att livet är vackert. För det är det.
Jag vet att det här inlägget kommer lite sent. Men, vem bryr sig? Ha ett fantastiskt gott nytt elva månader och sexton dagar!!

Många kramar,
//Froste