Om det är en enda bok i ditt liv som du ska läsa så har jag funnit den nu. Det heter ”The Freedom Writers Diary”. Det borde vara obligatorisk att läsa den. Det är en bok som handlar skillnader i samhället, en bok om människan. En bok om världen hur den är idag. Boken är skriven som dagboksinlägg av 150 elever och en lärare. Boken är en ”nonfictional”, alltså, den har hänt i verkligheten. Inget är påhittat. Den är sann. Boken handlar om eleverna och de flesta av dem bor i ghettot. Men det är inte det som får mest fokus i boken även om det utgör en stor del. Nej, det som fokuseras på är skillnader i ras. Hur afroamerikaner delar på sig från asiater och vita. Hur vita distanserar sig från latinamerikaner. Hur vi ser oss som annorlunda från dem med en annan hudfärg och hur fel det verkligen är. Vi får följa ett par ungdomar som tack vare sin lärare börjar se världen annorlunda och förändras.
I boken porträtteras en värld som inte är den du och jag lever i. Det är en värld som vi inte vet existerar. Det värsta är att man läser boken medveten om att allt det här har hänt i verkligheten. Vi ser en värld där barn och vuxna är vana vid ett otroligt våld som vi bara hör om i tidningar, men inte ens så förstår vi hur det faktiskt är. Hur ska vi kunna förstå det? Jag förstår fortfarande inte hur det är att leva som dem gör och jag ber till en höge makt att jag aldrig måste förstår det.
Jag vet inte om det här inlägget var särskilt sammanhängande, men snälla, läs boken. The Freedom Writers Diary. Du förstår sedan.
lördag 26 april 2008
lördag 12 april 2008
Hennes första minne är ganska klart. Det är hon själv och hennes morfar som är med i det. Morfadern brottade glatt ned henne på sängen och skrattade glatt och högt. Han kittlade henne. När hon själv ser tillbaka på minnet står hon och betraktar både sig själv och sin morfar från dörröppningen. Minnet är konstigt på något sätt, men ändå känns det bra. Det är ett minne hon gillar att drömma tillbaka till. Hennes morfar dog inte långt därefter. Hon var tre och minns honom inte längre. Bortsett från det minnet har hon ingenting alls. Ibland när hon känner sig ensam brukar hon skriva brev. Namnet i början av brevet är hans men egentligen skriver hon bara för att få ut allt hon tänker på. Hon tänker mycket, denna flicka. Det gör hon verkligen.
Hon bor med sin familj, med sina föräldrar och syskon. Hennes övriga släkt träffar hon inte ofta. Hon har en kusin som är 14. Hon är rätt häftig, tycker flickan, för hon verkar göra precis som hon vill. Det beundrar hon. Hon har en till kusin som är bara 11. För inte alls länge sedan verkade den kusinen djup men flickan vet inte längre. Kusinen har börjat bry sig mer och klär sig med en omsorg som flickan aldrig kommer att göra. Det gör lite ont i flickan att ser hur flickan har förändrats för enligt henne är det till det sämre. Flickan känner inte sin kusin längre och det tycker on inte om. Det gör hon verkligen inte.
Flickan har en gammelmormor som hon beundrar. Hon är 93 år gammal och hon har börjat bli gammal och sjuk. Först nu ser flickan vem hon verkligen är och hon känner att det finns ett band till henne. Gammelmormorn är en fantastisk människa.
Hon har många, många fler släktingar, bland annat en farbror med cancer. Det gör också ont i flickan och när hon gråter ibland brukar hon gråta lite extra för det.
Flickan har många gamla vänner, men inte så många nya, speciellt tre, men hon är glad ändå. Hon har varit med om tider då hon inte ens har haft en god vän. Bara två av dem har sett henne gråta och bara en gång. Ibland undrar hon varför. Kanske för att hon är sedd som en glad och positiv person. På grund av det blir alla alltid så förvånade när hon är ledsen eller arg för de förväntar sig något annat. Kanske är det därför.
Hon har aldrig grälat på riktigt med sina vänner och hon undrar om de verkligen har sett henne riktigt arg. Med en av sina vänner brukar hon bråka ibland (okej, ganska ofta) men aldrig har det varit riktigt allvarligt. Det tycker i alla fall inte hon.
Flickan försöker vara snäll och hon hoppas att hon är det. Men ett ärligt svar på en sådan fråga – om den skulle ställas – får man inte ofta. Hon försöker att vara positiv och glad för det är enklare då. Hon vet att problemen inte försvinner men de känns åtminstone mindre. Ord som yttras ofta är ”Se det positivt”, ”tjolahopp” och ”tjenixen”. Tjolahopp för att det är ett fint ord. Hennes favoritord är dock ”genuint” för att det finns för få genuina leenden här i världen och för att det är ett ord man inte säger så ofta. Det hon avskyr allra mest är att få sina ord slängda i ansikten på henne. Det händer ibland att människor säger ”Men gör som du alltid säger, se det positivt!”. De orden yttras aldrig i en snäll ton och det gör henne ledsen. Är hon så jobbig? Förstår inte andra att hon försöker vara snäll? Hon vet inte.
Hon gillar att leka med ord och hon skriver mycket. Hennes dröm är att bli författare, men inte många vet. Alltför många har sagt till henne att det är jättesvårt och hon vet att det är sant. Delvis därför ser hennes berättelser nästan aldrig dagens ljus och ingen läser dem någonsin. Hon vill inte tvinga någon och dessutom vill hon ha ett ärligt svar när hon frågar hur de är. Hon vill ha någon som ger henne kritik och är hennes bollplank. Någon som kan hjälpa henne att utveckla karaktärer och någon som kan säga ”Nej, det där funkar inte”. Men än så länge vet hon inte vem hon ska fråga för det är en personlig fråga för henne. Det hon skriver ligger henne varmt om hjärtat.
Snart ska flickan byta skola. Flickan är ingen liten flicka längre, hon är en stor flicka som ska börja gymnasiet. Det tycker flickan är lite läskigt för hon vet inte var hon vill gå. Men hon har bytt skola förut och vet innerst inne att det kommer att bli bra tillslut. Hon är ändå oroligt men försöker at inte låta det påverka henne allt för mycket. Men i hemlighet oroar sig den stora flickan ändå.
Hennes stora dröm skiljer sig inte mycket från många andras. Den är ganska enkel och kan sammanfattas i en mening. Hon vill bli lycklig. Men vid många tillfällen tror hon att hon redan har uppnått sin dröm. Då är hon glad.
Hon bor med sin familj, med sina föräldrar och syskon. Hennes övriga släkt träffar hon inte ofta. Hon har en kusin som är 14. Hon är rätt häftig, tycker flickan, för hon verkar göra precis som hon vill. Det beundrar hon. Hon har en till kusin som är bara 11. För inte alls länge sedan verkade den kusinen djup men flickan vet inte längre. Kusinen har börjat bry sig mer och klär sig med en omsorg som flickan aldrig kommer att göra. Det gör lite ont i flickan att ser hur flickan har förändrats för enligt henne är det till det sämre. Flickan känner inte sin kusin längre och det tycker on inte om. Det gör hon verkligen inte.
Flickan har en gammelmormor som hon beundrar. Hon är 93 år gammal och hon har börjat bli gammal och sjuk. Först nu ser flickan vem hon verkligen är och hon känner att det finns ett band till henne. Gammelmormorn är en fantastisk människa.
Hon har många, många fler släktingar, bland annat en farbror med cancer. Det gör också ont i flickan och när hon gråter ibland brukar hon gråta lite extra för det.
Flickan har många gamla vänner, men inte så många nya, speciellt tre, men hon är glad ändå. Hon har varit med om tider då hon inte ens har haft en god vän. Bara två av dem har sett henne gråta och bara en gång. Ibland undrar hon varför. Kanske för att hon är sedd som en glad och positiv person. På grund av det blir alla alltid så förvånade när hon är ledsen eller arg för de förväntar sig något annat. Kanske är det därför.
Hon har aldrig grälat på riktigt med sina vänner och hon undrar om de verkligen har sett henne riktigt arg. Med en av sina vänner brukar hon bråka ibland (okej, ganska ofta) men aldrig har det varit riktigt allvarligt. Det tycker i alla fall inte hon.
Flickan försöker vara snäll och hon hoppas att hon är det. Men ett ärligt svar på en sådan fråga – om den skulle ställas – får man inte ofta. Hon försöker att vara positiv och glad för det är enklare då. Hon vet att problemen inte försvinner men de känns åtminstone mindre. Ord som yttras ofta är ”Se det positivt”, ”tjolahopp” och ”tjenixen”. Tjolahopp för att det är ett fint ord. Hennes favoritord är dock ”genuint” för att det finns för få genuina leenden här i världen och för att det är ett ord man inte säger så ofta. Det hon avskyr allra mest är att få sina ord slängda i ansikten på henne. Det händer ibland att människor säger ”Men gör som du alltid säger, se det positivt!”. De orden yttras aldrig i en snäll ton och det gör henne ledsen. Är hon så jobbig? Förstår inte andra att hon försöker vara snäll? Hon vet inte.
Hon gillar att leka med ord och hon skriver mycket. Hennes dröm är att bli författare, men inte många vet. Alltför många har sagt till henne att det är jättesvårt och hon vet att det är sant. Delvis därför ser hennes berättelser nästan aldrig dagens ljus och ingen läser dem någonsin. Hon vill inte tvinga någon och dessutom vill hon ha ett ärligt svar när hon frågar hur de är. Hon vill ha någon som ger henne kritik och är hennes bollplank. Någon som kan hjälpa henne att utveckla karaktärer och någon som kan säga ”Nej, det där funkar inte”. Men än så länge vet hon inte vem hon ska fråga för det är en personlig fråga för henne. Det hon skriver ligger henne varmt om hjärtat.
Snart ska flickan byta skola. Flickan är ingen liten flicka längre, hon är en stor flicka som ska börja gymnasiet. Det tycker flickan är lite läskigt för hon vet inte var hon vill gå. Men hon har bytt skola förut och vet innerst inne att det kommer att bli bra tillslut. Hon är ändå oroligt men försöker at inte låta det påverka henne allt för mycket. Men i hemlighet oroar sig den stora flickan ändå.
Hennes stora dröm skiljer sig inte mycket från många andras. Den är ganska enkel och kan sammanfattas i en mening. Hon vill bli lycklig. Men vid många tillfällen tror hon att hon redan har uppnått sin dröm. Då är hon glad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)