Skillnaden på De och Jag.

Skriven med hjälp av boken som alla borde läsa någon gång, ”Stick Ut!”.

De säger att jag är extrem.
Jag säger att jag är positiv.

De säger att jag kräver för mycket.
Jag säger att de nöjer sig för fort med medelmåttighet och successiva förbättringar.

De säger: ”Vi behöver initiativ.”
Jag säger: ”Vi behöver en dröm. Och drömmare.”

De säger: ”Lyd alla regler och följ med strömmen.”
Jag säger: ”Bryt mot konventionen, följ ditt hjärta och gör det med besked.”

De säger: ”Vi behöver bra människor.”
Jag säger: ”Vi behöver originella begåvningar.”

De säger: ” Det är omöjligt.”
Jag säger: ”Det är lite knepigt, men fullt möjligt.”

De säger att det är skrämmande.
Jag säger att det är kul.

De säger: ”Noll fel.”
Jag säger: ”En dag utan tabbar är en dag åt helvete.”

De säger normal.
Jag säger skum.

De säger: ”Gör en plan.”
Jag säger: ”Prova det.”

De säger: ”Plantera ett frö.”
Jag säger: ”Skaffa en nyutslagen blomma.”

De säger: ”Tänk på saken.”
Jag säger: ”Försök.”

De säger: ”Var normal.”
Jag säger: ”Våga vara enastående.”

De säger: ”Tiderna förändras.”
Jag säger: ”Allt har redan förändrats. Imorgon är första dagen i din revolution… annars är du rökt.”

De frågar varför.
Jag frågar: ”Varför inte?”

De säger: ”Vi behöver människor som med obeveklig beslutsamhet hävdar: ’Jag kan göra det bättre’.”
Jag säger: ”Jag älskar människor som med en viss galen glimt i ögat, kanske till och med ett fniss, säger: ’Jag kan vända upp och ned på världen. Titta bara!’.”

De säger att det här är tomt prat.
Jag säger att det är verkligheten.

Knäckt

Okej, nu är jag förbannad. Och ledsen. Men mest av allt så är jag knäckt.

Vem kom på cancer? Vem fan gjorde det? Vilken jävla idiot gjorde det? Var det Gud? För om det nu finns någon Gud, så borde inte cancer finnas.
Jag har alltid trott att det är möjligt att det finns en allsmäktig Gud. Jag har alltid trott att det har funnits en möjlighet, även om jag inte har trott mycket. Nu är den minimala tron borta. Putsväck. Den existerar inte länge. Försvunnen. Och till viss del saknad. För det ger en trygghet att ha en tro. Då vet man att någon finns där för att ta hans om en. Men det kan inte finnas en Gud. För om det finns en så gör han ett jävla skitjobb. Det kan inte finnas en Gud. Nu när jag känner bakslag efter bakslag. Jag klarar inte av det här. Jag fixar det inte. Vad fan ska jag tänka nu? Jag försöker alltid vara positiv. Jag vet att allt blir lättare om man är det. Men det går inte mer. Hur ska jag kunna vara det nu?

Jag pratade med min vän. Jag bad henne att hjälpa mig. Så här skrev hon:
”men tappa aldrig hoppet om att han inte skulle klara det, tänk bort allt dåligt med cancer och tänk på att vetenskapen har gått frammåt och att de fleesta klarar det nu för tiden, titta bara på din farfar som blivit risk, samma sak kan hända med din farbror!"
Jag vet att det hon säger är rätt. Jag vet verkligen det. Och för första gången i mitt liv förstår jag dem som är negativa. Det är enklare. Men jag orkar inte mer. Trots den insikten som jag har.

Snälla muntra upp mig. Jag orkar inte vara positiv längre.

LÄS!!!

Okej, här kommer en undran, Hur kommer dit sig att om går ut på gatan och skjuter någon, ja då är det mord, men om jag har på mig en militäruniform på mig och det är krig, ja då är det en krigshandling = okej. Det är ingen som kommer att anklaga mig för det. Så där det. Det är inget påstående, det är ett faktum.

Är inte alla lika mycket värda? Är det så annorlunda bara för att jag har mitt lands flagga i ryggen? Då har jag en idé - varför tar vi inte bara alla mördare från våra fängelser och skickar dem dit kriget utspelas. De gillar ju bevisligen att mörda och uppenbarligen är det okej att mörda människor. Varför ska de då sitta i fängelse? Så här blir ju alla nöjda eller hur? Eller? Vad är skillnaden? Platsen där man dödar någon? Eller är det motivet? Och vem fan har rätten att bestämma vad som är okej och inte? Hon till höger får ni döda, men inte hon till vänster för hon har kortare hår. Får man döda vissa folkslag? Det kallas rasism. Och det mina vänner, det är inte bra.

Jag förstår inte. Finns det någon som kan ge mig en vettig förklaring?

Trådar

Livet är som en tråd. En slingrade tråd vars like aldrig funnits tidigare. Alla livets trådar är nämligen unika. Livet är ett nät. Ett virvlande obegripligt nät spunnet av långa trådar. Det är som att varje person har en egen tråd och varje gång du möter en person så korsas din tråd med dens. Varje gång du gör ett delas tråden och en liten tunn tråd grenar ut sig åt ett annat håll, från originalet. Det är därför nätet är så obegripligt.

Om du har tur lyckas du spinna vidare på din tråd under en lång tid. Om du har otur är det någon som knipsar av den. Men om du är verkligt skicklig kan du se tillbaka på en tråd utan knutar. En knut representerar det du gjorde fel och inte rättade till. Är du ännu skickligare så har du en tjock tråd att se tillbaka på. De tunna delarna representerar tiden då du ville göra något men inte vågade för att du var rädd för en möjlig knut. Dina trådar vävs tillslut ihop till en gobeläng. Om du är bra får du ett vackert mönster. Om inte kanske du kan ändra på det. För det är något värt att kämpa för.

Du kanske undrar vad det är för färg på din tråd? Jag har ingen aning. Men jag tror att de ensamma och osynliga har en genomskinlig tråd. Den finns där men den syns inte. Min tråd tror jag är klart gul som solen och min positivitet. Kanske gnistrande vit som snön en klar dag. Eller mörkt blå som det hav jag älskar. Vilken färg har din?

Det finns någon som spinner tråden men det är du som förvandlar den till det du vill. Det är någon som mäter ut längden på den men det är du som använder tiden. Tillslut är det någon som klipper av tråden för inget bör vara för evigt. Slösa inte bort tråden du blivit given.

Tänkvärt

Varför finns det krig?
Vad är meningen med ensamheten?
Varför vill man vara rik?
Hur kommer det sig att apelsiner är orangea och inte blå?

Vad ska man säga?
Hur vet man vad man ska göra?
Vill vännen verkligen veta min hemlighet?
Tycker möss om ost på riktigt, eller föredrar de riskaka?

Vad vill du uppnå med ditt liv?
Finns det någon mening med det?
Är du nöjd med vem du är?
Och varför heter den däringa trollkarlen inte Larry Otter?

Det finns alltid ett val

Sommaren… Den var så ljus, den var så vacker. Så skulle säkert jättemånga börja skriva. Men inte jag För jag är annorlunda. Jag är inte som dem. Jag är ”one of a kind” Marie Froste heter jag. Och jag är ensam.

När man är annorlunda blir man ensam. Speciellt om man inte har några andra som är annorlunda runt omkring. Vissa tror att jag är normal. Jag kan se min mormors ansikte framför mig då hon såg på min klass i skolkatalogen.
- Du ser ju ganska normal ut.
Jaha. Tänk om jag inte vill vara normal då? Tänk om jag vill sticka ut och vara one of a kind? Får jag inte det då? För att jag ska vara normal? Är normalitet det som alla eftersträvar? Är det normalen som alla vill åt? Vill alla vara som alla andra? Utan att sticka ut?

En av mina släktingar tycker att man ska skoluniformer för att man inte ska lägga så mycket pengar på märkeskläder. Men är inte det deras val? De måste inte lägga pengar på märkeskläder om de inte vill. Man har alltid ett val. Alltid. Jag lovar, ge mig en situation och så ska jag visa er minst två valmöjligheter. De kanske inte är de valen som ni skulle vilja ha, men de finns alltid. Som om man är tvungen att dö. Då kan man välja om man vill dö kämpandes eller i tystnad. Vi har alltid val. Även när det gäller om att sticka ut eller inte. För det är inget tvång att måste sticka ut. Det finns dagar då man inte pallar stå för sin åsikt och bara vill glida med. Det är viktigt att det valet finns också. Val är viktiga. Valmöjligheterna i sig är minst lika viktiga som valet vi faktiskt gör emellan dem.
//Froste