Tid. Och evigheten, antar jag.

Min mamma sa något som fick mig att börja fundera. Hon sa att lägger man en ut en bild på nätet så finns den där för evigt. Och visst, självklart, det har vi alla hört förut. Jag funderar ändå fortfarande på det. För evigt. För alltid. Inte i resten av våra liv, utan i resten av mänsklighetens existens och ännu längre. För evigt. Jag tror faktiskt inte riktigt att vi kan sätta oss in i det konceptet. Förevigt. Jag kan inte se framåt tre år in i min framtid, jag har ingen aning om var jag kommer att befinna mig då. Hur ska jag då någonsin förstå och greppa konceptet med evigheten? Jag kan inte riktigt linda mina tankar kring det, det är som en oljig yta. Halt och slipprigt.

Jag har faktiskt filurat en del på tid dem senaste dagarna. Jag tänkte lite på klockan. Andra runda saker mäter lufttrycket, de mäter fart, de mäter värme. Men klockan… klockan mäter ingenting. Klockan mäter inte tid. Den är bara ett bevis för att tiden går. Ett rörligt bevis på att vi inte står stilla ett bevis på att vi fortfarande utvecklas. Framåt eller bakåt må tvistas om, men att vi inte står på samma plats som igår vis samma tid är säkert.

Så – om man inte mäter tid med klockan, hur gör man det då? Går det ens? Kanske så mäter vi alla tid på vårt egna lilla sätt; vi mäter den i gråa hår, i sjukdomar, i mögliga ostar i kylskåpet, i tunga förluster och skratt. I antalet vänner vi haft och förlorat. Mänskligheten, kanske mäter den i antalet krig, i antalet fredsavtal som slutits och brutits, i antalet gudar, i antalet drömmar. I mängden människor som fortfarande tror på något gott. Det är ju därför vi lever. Är det inte det som är meningen med livet? Att tro på att vi är med och skapar något som kommer vara bättre för våra barn och barnbarn än var det var för oss. Sen kan det gå som det vill med evigheten. Den i sig är ju ändå omöjlig att förstå.

//Froste

Jag tänker helt underliga, men väldigt roliga, tankar.

Hej söta människor.

Som en vän så vänligt påpekat (Linnéa, känn dig träffad) så har jag inte skrivit här på ett tag. Och, tja, det ligger väl en hel del i det. Så vad ska jag skriva om då? Jag skulle kunna skriva om påven. Jag och Kexet, min vän, vi har snart bildat en grupp på Facebook som heter ”Vi som tycker påven är en ”knäppskalle”, och vid detta tillfälle menar jag inte knäppskalle som något positivt. Men nix pix, det känns inte rätt.
Istället tänkte jag ge er en kort insikt i min åh-så-fantastiska hjärna. Det är ett prima exemplar på hur en sådan kan se ut och den är fylld med många… ehm… udda tankar, kanske man kan kalla dem. Låt oss bara hoppas att när utomjordingar kommer, så tar de inte min hjärna för att undersöka hur mänskligheten ter sig. De kommer få en chock.

Här är en lista på saker som jag funderat på under de senaste dagarna:
- Om någon med dubbla personligheter hotar att ta livet av sig, är det en gisslansituation då?
- Om en kossa skrattade, skulle det komma mjölk ur dess nos då? (Förmodligen inte. Jorden är alldeles för tråkig för det. Och kallar man ens kossans näsa för nos? Det lät så underligt. Kanske så heter det mule? Jag undrar vilken knäpp människa som kom på att det skulle finnas olika ord för näsor, på engelska finns det väl bara "nose" eller hur? Nu spårar ur lite grann... Till nästa punkt!! :)
- Säg att du kväver en smurf – vilken färg får den då?
- Varför har kamikazepiloter på sig hjälmar?
- Vad händer om du kör i ljusets hastighet och slår på strålkastarna?
- Hur stort är internet?
- Varför blir papper genomskinligt om det kommer smör på det?
- Varför blir knäck hårdare när man mikrar det och inte mjukare?
- Varför handlar väderprognosen till hälften om dagens väder?
Och jag avslutar med min och Kexets favoritfråga:
- Är Vatikanstaten en diktatur?

Ja, jag undrar. Välkommen till min hjärna – Moahahahaha!!!!
Jag bara kände för att avsluta med ett elakt skratt. TjO!
//Froste