Tid. Och evigheten, antar jag.

Min mamma sa något som fick mig att börja fundera. Hon sa att lägger man en ut en bild på nätet så finns den där för evigt. Och visst, självklart, det har vi alla hört förut. Jag funderar ändå fortfarande på det. För evigt. För alltid. Inte i resten av våra liv, utan i resten av mänsklighetens existens och ännu längre. För evigt. Jag tror faktiskt inte riktigt att vi kan sätta oss in i det konceptet. Förevigt. Jag kan inte se framåt tre år in i min framtid, jag har ingen aning om var jag kommer att befinna mig då. Hur ska jag då någonsin förstå och greppa konceptet med evigheten? Jag kan inte riktigt linda mina tankar kring det, det är som en oljig yta. Halt och slipprigt.

Jag har faktiskt filurat en del på tid dem senaste dagarna. Jag tänkte lite på klockan. Andra runda saker mäter lufttrycket, de mäter fart, de mäter värme. Men klockan… klockan mäter ingenting. Klockan mäter inte tid. Den är bara ett bevis för att tiden går. Ett rörligt bevis på att vi inte står stilla ett bevis på att vi fortfarande utvecklas. Framåt eller bakåt må tvistas om, men att vi inte står på samma plats som igår vis samma tid är säkert.

Så – om man inte mäter tid med klockan, hur gör man det då? Går det ens? Kanske så mäter vi alla tid på vårt egna lilla sätt; vi mäter den i gråa hår, i sjukdomar, i mögliga ostar i kylskåpet, i tunga förluster och skratt. I antalet vänner vi haft och förlorat. Mänskligheten, kanske mäter den i antalet krig, i antalet fredsavtal som slutits och brutits, i antalet gudar, i antalet drömmar. I mängden människor som fortfarande tror på något gott. Det är ju därför vi lever. Är det inte det som är meningen med livet? Att tro på att vi är med och skapar något som kommer vara bättre för våra barn och barnbarn än var det var för oss. Sen kan det gå som det vill med evigheten. Den i sig är ju ändå omöjlig att förstå.

//Froste