Wiie!

Världen. Den är inte enkel. Den är inte okomplicerad. Den är inte rättvis. Den är absolut inte så som den borde vara. Och det mesta här i världen är svårt. I alla fall det som betyder något. Det är både komplicerat och orättvist. Det allra första du kan göra är att inse det. Du måste förstå det. För det är verkligheten. Och det gör det hela så mycket enklare.

Förståelse tror jag är en underskattad förmåga, ett undervärderat personlighetsdrag. Det är verkligen något värdefullt. Att förstå, och framförallt att kunna acceptera. Acceptans. Det är nog det riktigt stora. Förståelse och acceptans. Idag kan vi ju knappt acceptera varandra, nej, rättning, vi kan inte acceptera varandra. Vi har främlingsfientliga eller rasister som man också kan kalla dem, vi har dem som avskyr andra religioner än deras egna, vi har dem som helt enkelt ogillar andra helt utan grund. Vi ser redan nu resultaten i krig. Rätt surt faktiskt, för de som blir utsatta för hatet och den obefogade ilskan. Så tänk er då det hela i en större skala. Utomjordingar kommer till Tellus, vår älskade planet. Vi lär ju bli rädda och skjuta på dem vid första ögonblicket eller så kanske det går ett antal år innan vi börjar ogilla dem med. Jag kan se det framför mig. Vi får skapa ett nytt ord. Alism (Alien-ism, som nazism, eller rasism). Och eftersom att jag nu har tagit för givet att det var dem som kom hit och inte tvärt om så lär ju dem ha effektivare (jag vägrar skriva att de är bra) vapen än oss. Vi kommer vara så rökta. Jorden kommer gå under i ett litet moln av rök.

Men som jag tidigare har skrivit så är det ju bra att världen är orättvis. Annars skulle det betyda att du förtjänar all skit som händer dig. Är det inte bättre att veta att du bara fått det tilldelat dig i en ödets nyck? Fast man kan ju se det från ett annat håll - om världen var rättvis så skulle ju inget hända dig, för självklart så är du fantastisk och underbar och felfri – precis som jag ;P

Nu byter vi ämne. Så framstår det nog för er i alla fall. Jag bara tycker att de här ämnena hör ihop. Det gör nog inte du. Jaja. On with it.
Vi diskuterade lite det här på en lektion, eller snarare lite om imperium, om varför inget som Romarriket eller Inka eller andra stora civilisationer lyckats hålla sig kvar. Eller snarare – eftersom att alla vet att alla sådana enorma saker faller, varför envisas då vi människor med att försöka bygga sådana igen? Ta Hitler. Han är väl det senaste och allra mest klara. Jag räckte upp handen och sa något i denna stilen:
Men det är väl för att vi människor alltid är egoistiska. Vi vill alltid vara störst, bäst och vackrast och ha något att säga till om. Är det inte det som världspolitiken eller inrikespolitiken för all del, går ut på? Att vara tillräckligt stor, bra och snygg för att folk ska lyssna på dig?
Är det inte så? Jag tror det. Haha. Och jag kallar mig för optimist! xD
//Froste