Estrellas

Stjärnorna är vackra på ett alldeles eget sätt. Som om de vet om sin skönhet och inte har ett behov av att bevisa den för sig själv och andra. Istället bara är de där och låter oss andra se, beundra och avunda dem i tystnad. Jag undrar hur det känns. Att vara så extremt säker på sig själv att man inte behöver några bekräftelser över huvudtaget. Så vill jag vara. Ytterligare en av mina många drömmar.

Det borde ha regnat...

Det borde ju ha regnat. Självklart insåg jag inte det förrän efteråt. Men det borde verkligen ha gjort det. Det är det som händer varje gång något sorgligt händer i filmerna. Det regnar. Regnet är ett ledsamt väder. Det borde verkligen ha regnat.

I lördags tog ytterligare ett liv slut. Så mycket verkligare det blir då det är någon man känner och älskar, inte sant? Tidigt lördags morgon så dog min mormors mor, Gurli Bengtsson. Hon gick bort fridfullt och lugnt i sömnen klockan fem i lördags morgon, 93 år gammal. Hon sa alltid att hon ville dö i sömnen.
Hon hade ett långt liv. De må ha varit hårt men jag tror bestämt att det var lyckligt. Hon gjorde verkligen något utav det. Det är det man säger till sig själv efteråt. Hon slapp bli ett tomt skal som bara levde uppkopplad till maskiner. Hon var klar i huvudet. Och det är så fantastiskt. Men sen tillkommer de där tankarna. Inga fler raggsockor. Inga nystickade lovikavantar. Inga fler sovstrumpor till Malte… Jag må låta fixerad vid saker och ting men lite var det så det var. Hon var en människa som alltid bara var där liksom. Hon utbrast inte i stora gester och hojtade ”titta på mig!”. Hon fanns där. Alltid. Och det kändes som att det skulle vara för evigt. Trots att hon varit sjuk det senaste året så inbillade jag fortfarande mig delvis att hon alltid skulle finnas kvar.

Plötsligt håller vantarna jag har på mig till skolan en mycket större betydelse, precis som de små ljusstakarna i mitt rum. Sedan tillkommer självklar det med begravning. Nästa fredag, ska den stå. Jag att jag vill verkligen gå dit. Ta farväl. Säga hejdå. Jag vill verkligen. Men kan jag? Min mentala hälsa är ju inte den bästa för tillfället. Sorgen efter henne hjälper ju inte precis min ångest. Kan låta hårt men det är den vardagen jag lever i, det jag får tänka på. Det känns jobbigt att behöva ta ett sådant här beslut. För jag vill gå. Samtidigt måste jag se på mig själv och fråga: kommer jag klara av det? Begravningar är inte lustiga, roliga tillställningar. Jag har verkligen ingen aning. Inte den blekaste. Men som alltid så brukar svåra frågor ha en tendens till att på ett eller ett annat sätt göra det hela lättare. Om inte får man väl köra på det säkra kortet, att stanna hemma. Men… Ska man inte ta risker? Utmana ödet litegrann? Våga lite, vinna lite? Tänk om det går bra? Inte fan vet jag.

Att vara bäst - totalt överskattat

Det räcker inte längre med att vara okej. Du duger inte om du inte är bäst i klassen. Det är inte tillräckligt med VG på proven. Du måste vara perfekt. Du kan inte säga till dina vänner att idag mår du inte så bra. Nej, du måste ut, träffa människor, festa. Det är lika bra ni inser det mina vänner – det är inte tillräckligt bra att vara lagom. Du ska vara bäst varje dag i resten av ditt liv. Grattis. Det är bara att sätta igång.

Ett problem jag jobbar med nu är mina prestationer. Jag har alltid varit den som har fått MVG. Jag har trivts med det. Men av en del jobbiga orsaker så funkar inte det längre. För när du är bäst så plötsligt börjar alla förvänta sig att du alltid ska vara det. Får du MVG på dina matteprov möts du av chock när du inte förstår det där nya området och gör du alltid alla uppgifter med bra resultat reagerar alla med förvåning när du plötsligt väljer att inte göra VG- MVG-delen på historian. Förväntningarna reser sig. Det är dock inte alltid de kommer utifrån. Ibland är det en själv som har någon slags press på sig själv, som känner att man verkar ha något att bevisa. Något man måste göra. Att måste vara bäst. Och i verkligheten är det ju urfånigt. Varför pressar man sig så hårt att man mår dåligt, bara för att man ska vara bäst? I slutändan förlorar du på det.
Egentligen är det inte så underligt. Att vi känner oss tvingade till att bli bäst, menar jag. När var den senaste gången du fick ordentligt med beröm för att du gjort något halvbra? För att du gjort tillräckligt, men inte mer? Jag minns inte sådana gånger. Vi får beröm när vi gör något bra. Och vi vill alla ha beröm och bekräftelse. Vad blir då slutsatsen? Jo, gör du duktiga saker blir du sedd. Undra på vi blir som vi blir. Det är så vi blir uppfostrade.

Jag jobbar på att jobba mindre. Det var väl en skojig formulering? Jag kämpar nu för att inte vara bäst. Vet ni hur svårt det kan vara?! När min dramalärare frågade efter frivilliga kände jag hur det fullkomligt ryckte i min arm efter längtan att sträcka upp den. Istället för att trycka ned den i väskan mosar jag in matteboken i skåpet för att jag inte ska kunna ta med den hem och repetera. I naturkunskapen tvingar jag inte längre mig själv att göra alla faktafrågor. Det är jätteintressant. Och svårt. Det är förvånansvärt svårt att inte sträva efter att göra sitt bästa. Det nya jag strävar efter är att må som bäst. Egentligen tycker jag nog att alla ska göra som jag. Man ska sträva efter glädje och lycka, inte framgångsrikhet. Vet ni att i mitt synonymlexikon står framgångsrikhet som synonym till lycka?
Men såhär funkar det ju inte. Inte i verkligheten. Inte där vi bor och lever. Jag svär, när jag säger i min nya klass, som är fylld med studiemotiverade människor som anser sig själva vara extremt smarta, att jag inte strävar efter MVG i alla ämnen så ser minst ett par snett på mig. De förstår inte. Varför skulle jag inte vilja ha det? Självklart vore det skoj med massvis med MVG:n. Men på bekostnad av min mentala hälsa? Nej, tack.

Vi måste sluta med detta överanalyserade av vår vardag. Vi måste sluta med att tänka så förbannat mycket. Vi borde göra som barnen. Ser du att de har någon press på sig vad de måste prestera när de sitter och leker? Så vet ni vad jag ska göra? Nu är det mörkt och sent, men imorgon när jag kommer hem från skolan och prov ska jag sätta mig i sandlådan. Och jag ska inte bygga ett vackert slott – jag ska bygga en halvtrasig sandkaka.