Att vara bäst - totalt överskattat

Det räcker inte längre med att vara okej. Du duger inte om du inte är bäst i klassen. Det är inte tillräckligt med VG på proven. Du måste vara perfekt. Du kan inte säga till dina vänner att idag mår du inte så bra. Nej, du måste ut, träffa människor, festa. Det är lika bra ni inser det mina vänner – det är inte tillräckligt bra att vara lagom. Du ska vara bäst varje dag i resten av ditt liv. Grattis. Det är bara att sätta igång.

Ett problem jag jobbar med nu är mina prestationer. Jag har alltid varit den som har fått MVG. Jag har trivts med det. Men av en del jobbiga orsaker så funkar inte det längre. För när du är bäst så plötsligt börjar alla förvänta sig att du alltid ska vara det. Får du MVG på dina matteprov möts du av chock när du inte förstår det där nya området och gör du alltid alla uppgifter med bra resultat reagerar alla med förvåning när du plötsligt väljer att inte göra VG- MVG-delen på historian. Förväntningarna reser sig. Det är dock inte alltid de kommer utifrån. Ibland är det en själv som har någon slags press på sig själv, som känner att man verkar ha något att bevisa. Något man måste göra. Att måste vara bäst. Och i verkligheten är det ju urfånigt. Varför pressar man sig så hårt att man mår dåligt, bara för att man ska vara bäst? I slutändan förlorar du på det.
Egentligen är det inte så underligt. Att vi känner oss tvingade till att bli bäst, menar jag. När var den senaste gången du fick ordentligt med beröm för att du gjort något halvbra? För att du gjort tillräckligt, men inte mer? Jag minns inte sådana gånger. Vi får beröm när vi gör något bra. Och vi vill alla ha beröm och bekräftelse. Vad blir då slutsatsen? Jo, gör du duktiga saker blir du sedd. Undra på vi blir som vi blir. Det är så vi blir uppfostrade.

Jag jobbar på att jobba mindre. Det var väl en skojig formulering? Jag kämpar nu för att inte vara bäst. Vet ni hur svårt det kan vara?! När min dramalärare frågade efter frivilliga kände jag hur det fullkomligt ryckte i min arm efter längtan att sträcka upp den. Istället för att trycka ned den i väskan mosar jag in matteboken i skåpet för att jag inte ska kunna ta med den hem och repetera. I naturkunskapen tvingar jag inte längre mig själv att göra alla faktafrågor. Det är jätteintressant. Och svårt. Det är förvånansvärt svårt att inte sträva efter att göra sitt bästa. Det nya jag strävar efter är att må som bäst. Egentligen tycker jag nog att alla ska göra som jag. Man ska sträva efter glädje och lycka, inte framgångsrikhet. Vet ni att i mitt synonymlexikon står framgångsrikhet som synonym till lycka?
Men såhär funkar det ju inte. Inte i verkligheten. Inte där vi bor och lever. Jag svär, när jag säger i min nya klass, som är fylld med studiemotiverade människor som anser sig själva vara extremt smarta, att jag inte strävar efter MVG i alla ämnen så ser minst ett par snett på mig. De förstår inte. Varför skulle jag inte vilja ha det? Självklart vore det skoj med massvis med MVG:n. Men på bekostnad av min mentala hälsa? Nej, tack.

Vi måste sluta med detta överanalyserade av vår vardag. Vi måste sluta med att tänka så förbannat mycket. Vi borde göra som barnen. Ser du att de har någon press på sig vad de måste prestera när de sitter och leker? Så vet ni vad jag ska göra? Nu är det mörkt och sent, men imorgon när jag kommer hem från skolan och prov ska jag sätta mig i sandlådan. Och jag ska inte bygga ett vackert slott – jag ska bygga en halvtrasig sandkaka.