Du känner vinden. Den smeker ditt hår. Du märker den knappt. För innuti är du upptagen, fylld av en helt annan känsla. Det är inget välbehag du känner. Inget mjukt, smekande eller lyckligt. Du... det går inte att sätta ord på det. Det är som om du är bunden, munkavlad och har förbundna ögon och öronproppar. Som om du dessutom är instängd i en ljudisolerad garderob där alla springor tejpats för. Där luften håller på att ta slut.
Instängd i din egen hjärna. Det går inte att komma ut, inte att rymma. Du är fast och det känns som om det varar för evigt. Den där fruktansvärda känslan av att du aldrig kommer komma undan. Du är fast. Fångad.
Det skapar panik. Att inte kunna fly. Att veta, att det endast är du som kan få det att försvinna. Och att inte lyckas. Att du inte klarar av att göra det. Det blir som ett misslyckande. Du kan inte vara trygg ens i ditt eget huvud. Du vet att det bara är i dina tankar. De lurar dig att tro att du är i livsfara, för det är så det känns. Du är så fruktansvärt uppskrämd. Tänk om det aldrig tar slut? Tänk om du måste leva så här resten av ditt liv? Tänk om du inte klarar av det? Kommer du vilja dö då?
Är du feg? Du ställer dig den frågan. Är det något fel på dig? Är du svag? Mesig? Knäpp? Psykiskt sjuk? Är nästa anhalt ett rum med vita väggar? Hur ska du kunna berätta det här för någon? Hur ska du kunna visa dig svag? För just det där sista är så oändligt svårt.
Egentligen kan du inte beskriva det med ord. Det här, som du fått ned nu, beskriver knappt en bråkdel av vad du faktiskt känner när det kommer ned till det. Det här – det är en beskrivning som visar kanske 2 av 10 000 000. Och när det känns som värst – då är du ibland uppe och snuddar vid tiomiljonersstrecket.
Egentligen kan du inte beskriva det med ord. Det här, som du fått ned nu, beskriver knappt en bråkdel av vad du faktiskt känner när det kommer ned till det. Det här – det är en beskrivning som visar kanske 2 av 10 000 000. Och när det känns som värst – då är du ibland uppe och snuddar vid tiomiljonersstrecket.
Men det går. Och det finner du underligast av allt. Att du klarar av att fortsätta leva. Föräldrarna och de runt omkring dig säger att du borde känna dig stolt när du klarar av att göra något som du inte gjort på länge. Som att vara ensam hemma. Det blir en bedrift i sig. Men det känns inte så. Du vet att det är så, men det känns inte så. Så är det ofta. Det är det som gör det så svårt. För det är svårt. Trots att du är på bättringsvägen. Men du har gjort det värsta. Det svåraste. Du har bett om hjälp. Det, är svårt.