Så många gånger har jag skrivit Kom ihåg. Glöm inte. Minns. Idag, eller om det var igår, kollade jag igenom olika dokument och rensade på datorn. Jag upptäckte ett dokument som jag en gång hade döpt till Rädsla och Ensamhet. Det låg allra längst in, bortglömt bland en massa andra dokument som jag sällan öppnar.
Jag öppnade det och läste. Där hade jag skrivit olika texter om olika saker som jag skulle kunna göra riktigt fina blogginlägg av någon dag när andan faller på.
I alla fall, där hade jag skrivit detta:

”Detaljerna är det som gör ett minne fullt. Detaljer är det som får en att minnas fullt ut. Detaljer som mitt svartvita armband, mitt halsband med kula, Emmys urknäppa kommentarer och allt annat som på något sätt fastnar. Utan detaljer är minnena bara något som har hänt men med är det komplett. Ofta är det detaljerna som gör att man kommer ihåg över huvud taget. Om man kommer ihåg något som var knäppt eller extra kul kan man ofta dra sig till minnes resten.”

Delar av detta har jag använt till andra saker. Men det som jag fastnade för var ” Detaljer som mitt svartvita armband, mitt halsband med kula, Emmys urknäppa kommentarer och allt annat som på något sätt fastnar.” Mitt svartvita armband har jag på mig dagligen. Emmys knäppa kommentarer får jag varje gång jag pratar med henne. Men det däringa halsbandet med en kula, det har jag ingen aning om vilket det är. Vad hände med det? Hur såg det ut? Jag har ett vagt minne om att jag har haft ett men jag minns inget mer. Utseendet har helt bleknat bort, jag minns inte vem jag fick det ifrån. Var det mormor? En vän? Eller köpte jag det själv?

Minnen bleknar. Det smärtar att behöva erkänna det, men det gör dem. Jag gillar det inte. Det gör jag verkligen inte. Men lika väl så försvinner dem. Man märker inte ens när det sker. En dag så finns de bara inte där, de är putsväck. Det är sorgligt. Men det gör inte ont. För man minns inte. Om det nu inte är så att man råkar hitta ett gammalt Word-dokument där allt står nerskrivet. Fan att jag skriver så mycket…