Jag satte mig och filurade lite idag. Jag filurade på livet och hur det såg ut för ett år sen. För ett år sen så bodde jag i Gävle. För ett år sen så hängde jag ihop med helt andra människor och gjorde helt andra saker. Sen jag flyttade hit har jag gått på konsert, haft saftkalas hos Cissi, hört tillräckligt för en hel livstid om Skojter och så otroligt mycket mer. Men å andra sidan gjorde jag så otroligt mycket annat i Gävle. Där hade jag Annie, jag klädde ut mig, jag fick en vän för livet och hade en superliten gympasal.
Något som jag verkligen har fått perspektiv på under tiden här är hur annorlunda världen är på olika ställen och hur annorlunda det blir beroende på vem man hänger ihop med. Man förändras otroligt mycket på grund av omgivningen har jag märkt, även om man inte vill. Och när man väl tycker att man inte förändras så mycket längre så förändras alla runt omkring. Det är lätt att se förändringar och det är lätt att förändras själv men det är svårt att acceptera det. Det är svårt att acceptera att alla förändras och ännu värre blir det när man inte är där. För när man plötsligt inte är närvarande utan ser på från ett avstånd, som man inte längre kan kontrollera, förändras allt snabbare och man ser det skrämmande klart. Det får en att undra om man själv hade förändrats på samma sätt eller om man hade sökt nya vänner. Att stanna kvar med vänner man inte längre har något gemensamt med, det är inte kul.
Att vara helt ensam trots att man står mitt i folkvimlet är det värsta som finns. Att vara helt utelämnad trots att man pratar med andra. Att vara ledsen även om det man visar upp är ett vackert leende. Att inte kunna vara sig själv trots att man är med sina vänner. Ibland så tycker jag att världen verkligen har gått åt helvete när det är såhär. Att världen helt enkelt är skit. Men man måste se det positiva, den lilla ljusa glimten. Det är den ljusa glimten som gör livet värt att leva. För även om livet känns skit och vännerna sviker så måste det finnas något som gör livet värt att leva. En konsert med Hinder, en schysst lärare eller det nya dataspelet som kommer till hösten. Alltid finns det något.
Är det verkligen så? Är förändring något som man helt enkelt måste acceptera?
//Froste
Något som jag verkligen har fått perspektiv på under tiden här är hur annorlunda världen är på olika ställen och hur annorlunda det blir beroende på vem man hänger ihop med. Man förändras otroligt mycket på grund av omgivningen har jag märkt, även om man inte vill. Och när man väl tycker att man inte förändras så mycket längre så förändras alla runt omkring. Det är lätt att se förändringar och det är lätt att förändras själv men det är svårt att acceptera det. Det är svårt att acceptera att alla förändras och ännu värre blir det när man inte är där. För när man plötsligt inte är närvarande utan ser på från ett avstånd, som man inte längre kan kontrollera, förändras allt snabbare och man ser det skrämmande klart. Det får en att undra om man själv hade förändrats på samma sätt eller om man hade sökt nya vänner. Att stanna kvar med vänner man inte längre har något gemensamt med, det är inte kul.
Att vara helt ensam trots att man står mitt i folkvimlet är det värsta som finns. Att vara helt utelämnad trots att man pratar med andra. Att vara ledsen även om det man visar upp är ett vackert leende. Att inte kunna vara sig själv trots att man är med sina vänner. Ibland så tycker jag att världen verkligen har gått åt helvete när det är såhär. Att världen helt enkelt är skit. Men man måste se det positiva, den lilla ljusa glimten. Det är den ljusa glimten som gör livet värt att leva. För även om livet känns skit och vännerna sviker så måste det finnas något som gör livet värt att leva. En konsert med Hinder, en schysst lärare eller det nya dataspelet som kommer till hösten. Alltid finns det något.
Är det verkligen så? Är förändring något som man helt enkelt måste acceptera?
//Froste
2 kommentarer:
men vi klär ju ut oss här också när du fyller år maskerad såklart
jag hoppas att du kan vara dig själv med oss med några av oss åtminstonde kramar dig marie min mentala coach
Skicka en kommentar