Lovisa

Okej, det mesta av det här jag fantiserat ihop. Lovisa har aldrig blivit tyst och kommer antagligen aldrig att bli det. Men delvis så är den sann, vissa händelser som beskrivs har hänt. Jag skrev det här för att Lovisa är en av mina allra bästa vänner och jag vill tillägna den här texten till henne.
//Froste

Den dagen Lovisa blev tyst minns jag mycket väl. Det är svårt att inte göra det antar jag. Det blev en markant skillnad mot allt Lovisa hade stått för tidigare. Jag minns att vi tidigare hade skojat och diskuterat den saken. Hon sa:
- Vad skulle ni göra om jag nästa vecka, typ på onsdag, blev helt tyst?
- Då skulle jag komma fram till dig och säga, ”Vem är du och vad har du gjort med Lovisa?”, svarade jag.
Så blev det inte.

Lovisa var en väldigt glad person. Det är det som jag verkligen minns. Hennes totala levnadsglädje blandat med en rejäl portion humor. Hennes känslor var alltid en del av henne och hon hade aldrig långt till varken tårar eller skratt. Smaknamnen var många men Lovis, Wisan, Wisa, Lollo och Kossan hörde till de vanligaste även om hon alltid presenterade sig som Lovisa Karolina Segersvärd. Namnet betyder ”Den Fria, Visa Kvinnan Med Det Segrande Svärdet” eller något liknande. Bara det faktumet att jag minns det visar vilket intryck hon gjorde på mig.
När man argumenterade med henne skrek hon högt och förbannat och avbröt gjorde hon hela tiden. Jag minns en gång, vårt gamla kompisgäng satt i korridoren på rasten och Linnéa och Lovisa började argumentera. De gapade och skrek, det handlade nog om politik. Själv satt jag och gapskrattade. Det allra bästa var att fem minuter senare var de bästa vänner igen. Det är verkligen så vänskap ska vara.

Lovisa var en sådan person som man kunde anförtro sig åt. Hon fick en att känna sig trygg och hon hade en otrolig medkänsla med alla. Det var lätt att prata med henne, man kunde prata om allt. Samtidigt undrar jag om hon någonsin såg min gråta. Jag tror inte det. Den enda gången som jag kan dra mig till minnes var när jag var väldigt nära. Det var i början av nian, en torsdag efter en svenska lektion då vi hade skrivit på en uppsats som hette ”Ett år kvar”. Men jag gjorde det aldrig. Hon och Linnéa kramade mig och jag började aldrig gråta även om jag kände hur tårarna brände i ögonvrån. Hon var en sann vän.

Hon ville bli övre magkirurg, precis som sin pappa. Just den delen är svår att glömma för på den fronten var hon min motsats. Hon visste exakt vilken gymnasielinje som hon skulle gå och vad hon ville jobba med. Jag hade ingen aning. Jag minns ett par ord som hon hade skrivit i en uppsats. Det var ungefär så här:

”…samtidigt så har Froste ingen aning om vad hon vill välja. Om
ett halvår förväntas hon ha bestämt sig vad hon vill göra med sitt
liv. Vilken press!”

Jag minns också vad vi pratade om efter att jag hade läst den. Hon hade ännu inte läst min så hon sa att jag hade press på mig men samtidigt inte verkade rädd. Jag brydde mig inte om att rätta det hon sa just då, jag kände mig ganska känslig just för tillfället.
Jag tror att jag dolde en del känslor för mina vänner och att jag istället visade upp min positiva sida för dem. Jag tror att det var fel, men jag har alltid gjort så. Det är en del av vem jag är, med det är nog något som behöver ändras.

Jag saknar henne. Det är den mest dominerande känslan jag känner när något hon gjorde dyker upp bland mina minnen. Ibland när jag gör saker kan jag plötsligt minnas och se henne framför mig, hennes glada leende, hennes förbannade röst. Hennes knäppa humor och vårt handslag som hon evigheter att genomföra – om vi nu lyckades att få det rätt. Ibland leker min hjärna med mig och jag kan inbilla mig att hon står där borta i den andra änden av rummet. Jag ser hennes mjuka leende och mörka, bruna ögon. Jag minns hennes gester och ord, det är de små detaljerna som har fastnat. Vissa ord hon sagt. Vissa meningar i en uppsats. Det är de där små sakerna som man saknar mest.

Jag minns inte vart hon tog vägen, för hon är inte död. Lovis tynade bort och efterlämnade en Lovisa som ingen av oss kände. Jag minns inte när hon försvann, det blev knapp någon skillnad. Men jag minns när hon blev tyst.

Det var när det var stora förändringar på gång i våra liv, vi höll på med gymnasieval och annat. Själv så var jag helt panikslagen. För mig verkade det som att alla visste vad de ville men jag själv hade inte den blekaste aning. Jag var rädd för framtiden och för vad den skulle bära med sig. Jag var rädd för att vänskapen skulle försvinna med den trygghet som jag tidigare känt. Jag ville verkligen inte börja tänka på framtiden och alla val. Tänk om jag valde fel? Tänk om, tänk om, tänk om. Då verkade valen så stora och hemska. Jag visste att det skulle ordna sig, jag visste det redan då. Men just då, då kändes det nästan som att världen skulle gå under. Jag behövde mina vänner då, och de fanns där för mig. Men någonstans på vägen mot det nya tappade vi bort Lovisa. Hon behövde lika mycket stöd som vi andra men på något vis försvann hon. Hon blev tystare och drog sig mer inåt. Jag vet inte varför men jag antar att hon gick igenom samma sak som vi andra och hanterade det på sitt sätt. Hon drog sig undan och hon började spendera mindre och mindre tid med oss andra. Sakta men säkert bleknade hon bort och försvann. När hennes familj flyttade en dag – till allas förvåning – lade vi, hennes gamla vänner, knappt märke till det. Vi hade alla egna, nya vänner. Men en dag läste jag gamla anteckningar som jag hittade i en gammal Converse kartong. Jag sparade den på sommarlovet innan nian och lade under en kort period ner minnen och texter i den. Där fanns det otaliga minnen av Lovisa. En ko från Gröna Lund bland annat.

Jag minns inte exakt när Lovisa försvann. Men jag kan säga att det var ett enormt misstag att låta henne göra det. För nu minns jag.
Jag saknar dig.