Rädsla och Ensamhet. Vänskap och Acceptans. Saknad och Längtan.

Rädsla och Ensamhet.
Två starka och speciella ord, båda representerar för mig sorg och bävan.

Bävan för att vara ensam liknar inget annat. Trots att man har många människor runt omkring kan ensamhet vara det värsta som finns. Ensamheten kan vara som en långsam död som är långt från smärtfri för när ensamheten inte är självvald ger den inget annat än lidande. Då kan den likna en isolering och vem vill bli isolerad från omvärlden? Då är det bättre att vara med andra och vara "en i gänget". Men vad gör man om man för att slippa vara ensam måste vara någon som man egentligen inte är? Om man bara blir accepterad om man är någon annan. Är det verkligen värt det? Är det verkligen värt att kväva sig själv för att bli godkänd?

Förtvivlan, isolering, hopplöshet, utanförskap, ursinne, raseri, förkrosselse, fruktan, bedrövelse, misströstan, desperation, sorg, avvisande, grymhet, smärta, saknad

Vänskap och Acceptans.
Två starka och speciella ord, båda representerar för mig kärlek och mod.

Modet som krävs för att ha medkänsla är sällsynt. För om man inte kan framföra medkänslan på rätt sätt uppfattas den fel. Vissa vill inte ha medkänsla eller sympati. Men alla vill ha vänskap. Det kan vara svårt att erkänna det, men utan vänskap… Ja, då är man inget. Vänskap är inte att ha någon att vara med. Det är att bli accepterad, vad man än gör och vad man än är. Att inte bry sig om vikten eller längden utan att se insidan. Det är modigt att vara vän med en ensam person. Det är modigt att acceptera någon som inte blivit accepterad tidigare. Acceptans är en slags mod. Det är ett mod som oftast blir omtalat som något annat. Men om analyserar det på djupet är det modigt att acceptera.

Lycka, förälskelse, tillgivenhet, sympati, medkänsla, gillande, beundrande, erkännande, eufori, tillfredsställelse, lojalitet, förståelse, längtan, hopp, tro

Saknad och Längtan.
Efter en accepterande värld. Där vi kan vara oss själva.