Har vi blivit immuna?

Har du aldrig funderat på varför vi människor gör som vi gör? Hur kommer det sig att trots att vi lever med facit från krig och förintelser, så fortsätter vi? Trots att vi vet hur många som dödades av karikatyrer i en tidning och hur många livsgnistor som tog slut förra året så fortsätter vi med våra destruktiva liv? Trots att vi ser vad vi gör, trots att vi vet, att vi skadar vår enda Jord oåterkalligt så fortsätter vi? Hur kommer det sig? Kanske är det så som vissa tror. Kanske är människan helt enkelt ond. Kanske är människan helt enkelt egoistisk och vinstbenägen.

Det finns dagar då jag tvivlar på världen. Då jag tvivlar på människan. Varför finns vi? Och om Gud skapade oss, var inte vi då hans enda stora misstag? Kanske är det därför han inte visar sig. Han kanske är rädd för sin egen skapelse. Deprimerande, eller hur? Så jag fortsätter tänka. Jag tänker på alla de människor som dagligen lider på grund av en enda man som sitter i ett annat land och tar beslut. Jag tänker på de som blir tvingade till att sova på gatorna. Jag tänker på framtiden. Hur i helvete kan framtiden bli bra om vi gör som vi gör idag? Hur ska vi kunna förändras? Idag växer vi upp med dagliga rapporter om bomdåd, mord och våldtäkter. Jag reagerar inte längre. Och om inte jag reagerar, varför skulle då någon annan göra det? Världen är på väg åt fel håll. Totalt fel håll. Det är som om vi åker bil. Vi har sett skylten för enkelriktat men ändå kör vi in på vägen åt fel håll. Några få av passagerarna protesterar svagt men bilen fortsätter i full fart. Det enda frågan som nu är kvar är hur lång tid det kommer att ta innan vi krockar med en långtradare. Om vi har tur så kommer vi att se den i tid och kanske hinna bromsa. Kanske hinner vi till och med svänga ut på väggrenen. Men det tvivlar jag på. Jag tror att det kommer bli en livsavgörande krock. Och först när vi ligger döende i ambulansen på väg till sjukhuset så kommer vi att inse vad vi har gjort. Och det skrämmer mig. Att det krävs en dödande krock för att vi ska stanna upp och tänka efter. Vad gör vi egentligen? Vad har vi gjort? Och varför? Men kanske är det det som krävs. Att liv tar slut. Jag kan bara hoppas att när krocken väl inträffar så är den tillräckligt stor för att vi ska reagera, för att vi ska göra något åt det. För att vi ska försöka ändra på oss. Annars kommer bara ytterligare livsgnistor att ha gått till spillo för ingenting alls.