Min idol

Den 24 augusti 2007 publicerade jag ett inlägg som rörde min gammelmormor, hela inlägget var tillägnat och handlade om henne. Idag så skulle jag kunna förbättra det betydligt men det är inte det det här handlar om. Jag känner helt enkelt att hon är en så fantastisk människa att hon förtjänar ett inlägg till. Och har du inte läst det inlägget så läs det innan du läser detta.

Det finns många människor som förtjänar att bli omskrivna. Det finns många som bör bli omskrivna, om inte annat för att deras gärningar inte ska bli upprepade. Det är de personerna vi oftast läser om i tidningarna. Men det finns så många människor som gjort underbara saker och levt tuffa liv som aldrig blir uppmärksammade. Kvinnor och män och barn som gått igenom så mycket och klarat sig, gått ut ur det med hedern i behåll. Dessa är de som borde vara våra idoler. Jag har helt klart funnit min idol. Lätt.

Hennes mor lämnade bort henne och ville inte veta av henne. Hennes första man dog samtidigt som hennes andra dotter blev inlagd ett år på sjukhuset, båda på grund av tuberkulos. Resvägen till sjukhuset tog över en timme med häst och vagn och besöken kunde inte göras ofta. Alltså blev det få besök och kvinnan och hennes förstfödda och nu åttaåriga dotter fick sköta om en hel gård själva. När den andra dottern kom hem från sjukhuset kände hon inte igen sin mor. Även kvinnans andra man dog runt tio – femton år senare.
Kvinnan föddes under det första världskriget och levde under det andra. I femtioårsåldern dök halvsyskon från Amerikat upp, dit hennes egen mor emigrerat.

Detta är den starkaste personen jag känner hon föddes 1915 och är idag 93 år gammal. Förra veckan flyttade hon till ett ålderdomshem. För mig, som alltid sett denna kvinna som en stark människa, som alltid sett henne skämtandes är det otroligt svårt. Hon har alltid alltid funnits där, en otrolig trygghet. Att plötsligt inse hur gammal hon är och se hur skör hon verkar vara kommer som en chock. Det får mig att tänka på hennes barn och barnbarn, för trots allt är jag ”bara” hennes barnbarnsbarn. Men hon verkar inte ledsen och jag förstår henne. Hon har levt ett så innehållsrikt liv och om man bortser från alla hemskheter som jag räknade upp så har hon haft så otroligt mycket gott. Vilket fantastiskt liv hon har levt. Hon har sett hur länder som krigat kommit till fred, sett månlandningen och varit med då flygplan, mobiler och datorer kommit till. Hon har sett hur världen har utvecklats på ett sett som inte många av oss har. På så sätt har hon blivit väldigt vis. Jag undrar hur världen skulle se ut om människor som hon styrde världen.