En överlevare från förintelsen

Han är en liten man. När jag kommer in i föreläsningssalen tvivlar jag på att det är han. En kort person med brun kostym. Han bär en starkt gul skjorta och en färgglad slips i rosa och grönt. Glasögon. Han talar svenska. Relativt bra svenska med brytning. Jag är tidig tillsammans med två vänner och han kommer fram och talar med oss. Jag tar för mig och talar tillbaka. Då, innan det börjat, känns det inte som något märkvärdigt. Efteråt fattar jag inte att jag fått chansen att få prata med honom, att få prata med en människa som utstått och sett den brutalitet och grymhet som han sett och genomlevt. Det var… obeskrivligt. För någon som inte varit där kan jag inte förklara det. Det enda jag har att säga är att om du får chansen att lyssna och möta en överlevare – ta den.

Han född i Warszawa. Där växte han upp och levde. Tillsammans med sin familj bodde han inuti Warszawa ghettot under alla åren som ghettot existerade. Varje dag patrullerade nazister genom området, varje dag blev ghettot mindre och mindre. Han berättade hur extremt dåliga förhållandena var och berättade hur nazisterna lurade invånarna med genom att säga åt dem att komma till speciella torg vissa tider, då skulle de få en limpa bröd och kanske marmelad. Vilket val hade invånarna annat än att dyka upp? De levde på hoppet. De som anlände ställde sig alla i raka led. Men de fick aldrig någon mat när nazisterna dök upp. ”Antingen blev de skjutna på platsen eller så blev de torterade till döds på platsen eller forslade till koncentrationslägret.” Ett direkt citat från honom, Mietek Grocher. Så var vardagen i ghettot. Så växte han upp. Men de kunde inte göra motstånd. Slog man ned eller tillfångatog de två nazisterna som patrullerade idag skulle de komma imorgon med tanks och utplåna dem alla. Efter år började ryktena spridas om gaskamrarna och tillvaron som väntade bortom murarna. Ryktena gick - snart visste dem att nazisterna skulle komma för att hämta de sista av dem. Mietek berättade att hans pappa började bygga en bunker åt familjen i ett sönderbombat bageri. Tack vare att hans pappa varit en relativt viktig man innan kriget lyckades han även få tag på en del mat. Så när nazisterna kom så gjorde de motstånd. De var endast ett fåtal nazister, självklart. Varför skulle judarna göra motstånd nu när de aldrig gjort de tidigare? En grupp med unga kvinnor och men lyckades vinna. I någon dag var allt lugnt. Sedan kom dem. Nazister, och åter nazister. Invånarna i ghettot gömde sig i sina bunkrar, allt för att rädda sina egna liv. Barn blev kvarlämnade på gatorna. Nazisterna tog dem, torterade dem mitt på torgen. Varför? De hoppades på att deras föräldrar skulle lämna sina gömställen för att rädda sina barn. Då skulle de kunna tvinga ur föräldrarna var de andra bunkrarna låg. Men vad de inte visste var att de barn som var på gatorna var redan föräldralösa. De hade ingen som kunde komma fram och rädda dem. Han berättade att han såg många klasskamrater bli torterade till döds.
Tillslut användes gasbomber och judarna blev tvingade fram. De blev alla instängda i en före detta skola under omänskliga förhållanden i inväntan på transport till koncentrationslägren.

Mietek är en fantastisk man. Det kan man se på honom. Han sitter där. Ibland gråter han. Han torkar sina tårar och fortsätter. Han avbryter ibland sin fruktansvärda berättelse för att berätta något annat, något som han sett, upplevt eller helt enkelt fick reda på senare. Idag reser han omkring i Sverige, till skolor, och berättar om detta. Om det han varit med om. Mietek satt i nio koncentrationsläger. Nio! Han rymde från en gaskammare. Kan ni fatta det? Rymde! Han säger själv att han aldrig hört talas om någon annan som gjort det. Han kallar det en slump att han överlevde kriget. ”Är inte det ett mirakel? Hela mitt liv är ett mirakel.” säger han. Jag håller med. Han är ett mirakel. Inte bara för att han överlevde, utan för att han fortsätter resa. Han berättar att hans familj tycker att han ska börja ta det lugnare. Jag kan se det ur båda synvinklarna. De vill ha sin far/man/morfar hemma. (Han döpte sin dotter till Atidah. Det betyder framtid på hebreiska.) Men jag förstår även honom och jag tycker det är så oändligt fantastiskt det han gör. Om och om och om igen berättar han om det fruktansvärda han varit med om. Han säger att han under vissa tillfällen i sitt liv känt vad man kallar för överlevnadsskuld. Känt sig skyldig att han överlevde när sex miljoner dog. Hela hans familj dog. Hans mamma, pappa, syster och bror. Jag ser det inte som en svaghet. Det bevisar bara att han är mänsklig.

Han avbryter sin berättelse för att berätta om något som jag inte riktigt kan förstå. Jag kan det fortfarande inte. Och jag var ändå där, jag hörde det från honom. Han avslutar med att kalla det ”en bagatell”. Så mycket han måste han ha sett när han kallar detta för bagatell. Jag känner mig kräkfärdig bara jag tänker på det.
Bredvid ett av husen han bodde i, fortfarande i Warszawa ghettot, låg ett sjukhus. Ett för judar, såklart. Mietek minns gatunumret. En av våningarna var förlossningsavdelningen. Nazisterna kom. Sjukhuset skulle utrymmas. Innan hade de satt på bajonetter på sina vapen. De gick in i sjukhuset. Och de tog… de tog alla nyfödda bebisar, alla små, små barn och slängde brutalt ned dem i en säck. En säck. Sedan kastades säcken ned från fönstret på tredje våningen till gatan. Tre våningar. Nyfödda barn. I en säck. Jag vet inte hur jag ska skriva för att ni ska fatta hur Grocher såg ut. Säckarna kastades upp på ett lastbilsflak för att köras därifrån. Säckarna kastades sedan ned i ett stort hål i marken och begravdes av jord. De då blivande mödrarna som ännu inte fött sina barn på sjukhuset fick sina magar uppsprättade av bajonetter. Tarmar och små, små ofödda barn rann ut. Sedan sattes sjukhuset i eld. Patienterna var kvar inuti. ”Ytterligare en liten bagatell.”

Mietek Grocher lyckades med något som jag anser vara fantastiskt. Något som skiljer honom från sex miljoner andra. Han överlevde. Jag har två citat jag helt enkelt måste få med här. Det ena: ”Varje halvtimma, tusen personer, dygnet runt – det var Treblinka.” Hans egna ord om ett av koncentrationslägren. Med andra ord menade han att tusen personer gasades ihjäl varje halvtimme dygnet runt. 48 000 människor/dygn. Det är ju sjukt. För att gå med på något sådant måste man ju vara helt mentalt störd. Så hur kommer det sig att så många människor gjorde det? Inte fan vet jag. Jag har ingen j*vla aning. Ursäkta mina svordomar men jag har faktiskt ingen aning om hur i helsike jag ska utrycka mig för att alla ska förstå.
Som sagt, han överlevde. Han blev upplockad av engelska soldater och han blev skickad till ett sjukhus. Han var i ett riktigt, riktigt dåligt tillstånd. Där fick han valet mellan att bli skickad till Schweiz eller Sverige. Han valde Sverige. En dag, fortfarande befann han sig på sjukhuset som låg i Tyskland eller Polen tror jag, så var han ute på en promenad. Han gick med ett par andra män, också de tillfälligt boendes på sjukhuset. De gick förbi ett tyskt barn som satt vid vägkanten. Han hade trasiga kläder, var mager och smutsig. Ett tyskt barn. Mieteks egen familj hade blivit slaktad av tyska soldater. Han gick fram till barnet. I fickan hade han en halv chokladkaka som han fått från en engelsk soldat. Han gav det tyska barnet chokladen innan han gick vidare. Återigen ett citat från Mietek: ”Vi har aldrig lärt våra barn att hata /…/ Ett barn som lär hat under sina uppväxtår är aldrig lyckligt.” Nämnde jag att Mietek är min nya idol?

Jag har så mycket mer att skriva här. Vill du veta mer? Ring mig. Maila mig. marie.froste@student.europaskolan.se Eller köp boken Mietek skrev. Den heter Jag överlevde!

Här och nu har jag använt många fina och vackra ord. ”Omänskliga förhållanden ”patrullerade” och så vidare. Men jag säger det till er – det finns inga ord som kan beskriva det jag hörde. Det finns inga ord som kan förklara det som Mietek och så många andra upplevt. Och jag säger det till er – och här är inget tror jag, ingen uppmaning eller skulle ni vilja, nej, här får ni en tillsägelse av mig – det är vår förbannade skyldighet att minnas detta! Vi måste! För att hedra de som dog, de som plågades och de som fortfarande blir utsatta för rasism. För att det aldrig ska hända igen. Historien får aldrig, aldrig, aldrig upprepas!!! KOM IHÅG!