Fördomar - ett viktigt ämne

Ett känsligt område ska tas upp idag med anledning av riktningen som mitt liv tagit sedan skolan åter började. Ämnet är fördomar.

När jag gick i sjuan så gjorde jag och min nya klass en väldigt intressant uppgift. Läraren läste upp ett påstående/en fråga och de olika hörnen i klassrummet betydde olika saker. Man ställde sig helt enkelt i det hörnet som passade bäst in på en själv. Frågan blev denna. ”Har du fördomar?” Vi var runt tjugoåtta elever i min klass, någon var säkert sjuk. Hörnen vi valde mellan var 1. Ja, många. 2. Några få och 3. Nej, inga alls. Tjugosex av de tjugoåtta eleverna valde nummer tre och sade att de hade inga fördomar alls. Hur bra självinsikt tror du dessa elever hade? Jag skulle våga mig få en kvalificerad gissning och säga ingen alls, alternativt att de blev starkt påverkade av grupptrycket. Jag och en kille till, Emil hette han, valde alternativ två. Vi sa att vi hade några få. Jag minns nästan exakt hur han formulerade sig. Han sa att ja, han hade fördomar. Det var inte så att han ville ha dem, eller att han var stolt över dem, nej inte alls. Men han sa att han var tvungen att erkänna att de fanns där. Tyvärr. Då insåg jag inte hur extremt stark han var som kunde stå där och säga till en ny klass som framställde sig själv som änglar att han hade fördomar. Jag önskar att jag hade uppmärksammat det mer då, att jag sagt det till honom. Att jag tyckte det han gjorde var jäkligt coolt och extremt starkt. Inte många klarar av det och allt för många vuxna människor klarar inte av det. Inte många har den självinsikten.
Snälla, missuppfatta inte. Jag har fördomar. Tro mig. Jag är ingen ängel och jag har definitivt fördomar om saker som jag önskar att jag inte hade. Jag jobbar på det. Jag försöker att inte ha förutfattade meningar. Men de finns fortfarande där.

Anledningen att jag har valt att dra upp en så här gammal händelse och att jag börjat tänka på den över huvudtaget är jag fördomar ligger lite nära till hands i mitt liv. Jag har, som jag tidigare nämnt, mått dåligt och därför börjat gå hos en socionom, typ en psykolog. Mamma ringde dig och vid den tidpunkten tyckte jag bara att det skulle bli skönt om jag kunde få hjälp eftersom att jag mådde så fruktansvärt. Men allt eftersom att det närmade sig att åka dit så började man ju tänka på det. ”Jag ska till en psykolog. En psykolog! Det låter ju som att jag är ett psykfall! ” Jag åkte dit med mamma (ligger vid Mälarsjukhuset Eskilstuna) och så ser man plötsligt skylten där det står vitt på svart: Barn- och Ungdoms Psykiatrin. BUP, är förkortningen. Då kändes det som att nästa stopp var ett rum med vita, kuddbeklädda väggar.
Så är det inte. Människorna är vänliga. De andra i väntrummet är precis lika normala som jag. Här har vi grejen, min fina slutkläm – att gå en psykolog är vanligt. 90% av Sveriges kvinnliga befolkning går någon gång igenom en jobbig period och behöver stöd av något slag. Det är vanligt. Bara för att man går till en socionom eller psykolog eller vad fan som helst betyder det inte att man har en mental sjukdom. Man går igenom jobbiga perioder. Det är okej att må dåligt. Det är okej att må dåligt. Vet ni hur många gånger det krävdes innan jag kunde inse det? Vet ni att kvällen innan jag skulle prata med min mentor satt jag hemma och övade inför mamma och pappa att säga – Jag mår dåligt. Åh, vad jag hade svårt att erkänna det. Men jag kan säga det nu. Jag mår dåligt. Och jag vet att det är okej. Men det är en fördom. Man ska alltid vara på topp och må underbart. Annars är du underlig. Om någon frågar hur du mår ska du svara att du mår bra. Det gör jag, om det inte är mamma eller pappa som frågar. Vad ska jag säga? ”Jag mår så jävla dåligt att det känns som att jag ska bryta ihop och spy och, förresten, jag går hos en socionom”? Någon gång ska jag säga det till någon helt främmande människa som frågar. Det har ni mitt ord på. Så fördomar – ta och släng er i väggen.

Men trots att jag gått igenom detta så finns mina fördomar kvar. Visst, jag har fått en ny inblick och ser på livet helt annorlunda än för än månad sen. Fördomar för psykiatrin har nog faktiskt dragit sig tillbaka. Men - jag har fler fördomar. Självklart har jag det. Det har du med. Och är det inte underligt? Trots det livsomvälvande jag varit med om så har jag fortfarande fördomar. De sitter där. Som nageln på fingrarna. Men naglar går att bita bort. Det är en ovana jag har. Och nu har jag nog gett mig tusan på att bita bort mina fördomar också.