Tjolahoo!

Tjenixen!

Jag känner att det gått lite för länge sedan jag skrev något här. Men vanligtvis brukar jag ha något vettigt att skriva om. Något brukar ha hänt i mitt liv. Jag har inget att skriva om. Inget som känns särskilt vettigt i alla fall. Jag har varit sjuk i en vecka. Oh, och efter att ha snubblat i trappan hoppade jag på kryckor i två veckor och sen gick jag utan i en vecka och nu är jag tillbaka på kryckorna igen. Idag röntgades samma fot för andra gången och inget hittades. Imorgon ska jag förmodligen få en spruta.

Jag vet! Nu har jag något att skriva om. Okej. Nu börjar vi.

Något jag har tänkt på (jaja, inte egentligen, men ändå. Lev er in lite i det hela, okej?), är hur mycket vi väntar i våra liv. Tänk er: hur mycket väntar ni i era liv? Man väntar på bussen, på att datorn ska logga in, på att lärarna ska komma, på att lektionerna ska börja. På röntgenbilderna på sjukhuset, på att få komma in i väntrummet, på att maten ska fyllas på, för att ens nummer på nummerlappen ska komma upp i stora röda siffror och ibland även för att vi ens ska få en nummerlapp. Köer, köer och ännu fler köer. Väntetid, vänterum och väntelistor. Undrar ni någonsin hur mycket av era timmar som går åt till att köa? Jag slår vad om att det är många. Men å andra sidan – vad skulle man göra istället? Helt enkelt strunta i det? Fatta vilket kaos som skulle utbryta! I alla fall här i Sverige där köandet och väntandet har en alldeles speciell plats i alla våra hjärtan. Ett litet skrymsle som man plockar fram kärleken ifrån när man läser ytterligare ett av M. Frostes något meningslösa inlägg.
Peace Out!
//Froste

Ooo, förresten – jag har OpenOffice istället för word. Vet ni ens vad det är? :-)