Avund.

Min pappa kom just hem efter att ha varit med mina syskon och åkt skidor i fjällen. Han berättade att min kusin, som jag älskar, kan åka snowboard riktigt, riktigt bra; bättre än han själv. Min reaktion blir att det är fett coolt, för det är ju det det är, eller hur? Men sedan känner jag en annan känsla. Avundsjuka. Jag vill också kunna åka så!
Jag talade för 25 minuter sedan med min vän. Hon har varit på Manga och anime konvent i Uppsala i tre dagar. De är helt otroligt ballt. Men den andra känslan kommer också – avundsjuka. Ni ska bara veta hur jag önskar att jag kunde åka så bekymmerslöst iväg utan att bryta ihop i ångestattacker!

Vi växer upp medvetandes om att avundsjuka är något fult, och det kan jag väl hålla med om. Många är vi som har väldigt bra liv. Många är vi som inte egentligen behöver känna avund, vi som skulle kunna ta oss genom livet utomordentligt utan känslan. Men den finns där ändå. Ibland djupt ned, ibland närmare ytan. Den finns där. Och jag kan ju inte vara den enda människan som känner det. Jag menar, kom igen. Det verkar alltid finnas människor som är bättre på saker och ting, ständigt människor som saker verkar komma lättare för. Människor som bara glider med och njuta av det hela. Varför kan inte jag vara så? Eller du?
Jag antar att det är överlevnadsinstinkten som kickar in. Urgamla inre drifter. Vi måste få mer för vi vet aldrig när det kan ta slut. Vi vet inte om det kommer finnas kvar imorgon. Därför måste vi ha allt nu. Därför måste vi vara bättre, snyggare, kunna överprestera alla andra. Vi vill vara störst, bäst och vackrast. Men vi misslyckas alltid med det. Vi lyckas alltid finna brister inom oss själva och det som verkar så perfekt hos alla andra. ”Gräset är grönare på andra sidan”. Alltid, för jag väl tillägga. Stämmer inte det ofantligt bra?

Jag tror att avund – i lagom doser - kan vara bra. Nyttigt. Kanske inte den mest smickrande känslan, men nyttig likaväl. Den hindrar oss från att bara stanna i gamla spår. Den driver på oss och får oss att göra något, till att bli bättre, coolare och tuffare. Till att förändras. I lagom doser som sagt. Så länge man inte låter avundsjukan styra ens liv. Det finns nog en flytande gräns. En du inte riktigt kan se klart. För jag är väl inte den enda som hört om historierna när avund leder till katastrofer? Knappast. Jag ska erkänna det villigt: det är ingen fin känsla. Det är inget som jag älskar att basunera ut till världen: ”Titta på mig, jag är avundsjuk!”. Nej, riktigt så fungerar det inte. Trots det så finns det där. Bubblar nere vid botten. Vill inte riktigt försvinna. Ja, ni. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Eventuellt så vill jag få fram att vi inte ska vara rädda för känslan. Rädsla ska inte heller styra våra liv. Så, jag antar: Lev livet! Avundsjukan är en del i paketet. Get used to it.

//Froste