En god vän hjälper dig upp när du faller. En bästa vän fortsätter att gå & frågar "Går du ofta?"

Idag växer vi upp med rapporter från Gazaremsan. De senaste veckorna har det varit extra många. ”Sjukhusen överfulla” skriker rubrikerna. Rubriken har varit ”Människor ligger och dör i korridorerna”. Det har pågått i flera år nu men fortfarande har ingen lösning uppenbarat sig. Gaza bombar Israel. Israel skjuter tillbaka. Det är krig. Krig. Jag vet inte om man har insett det riktigt.

Vi växer upp med olika saker runt omkring oss. Olika katastrofer. Olika krig. Olika saker som speglar oss. För sextio år sedan var det världskriget. Även de som inte upplevde det direkt levde med det. Våra far- och morföräldrar. De växte upp med ransoneringar och matkuponger. Flyktingar efter krigets slut. Min mormor berättar för mig om hur människorna såg så fruktansvärt smala ut och hur de alla ville ge dem mat, men de fick inte för det var inte deras människor vana vid. Vi ser de blodiga nyheterna, om inte varje dag så ibland. När jag var nio såg jag hur människor hoppade ur byggnader den elfte september. Jag kan verkligen inte tro att det inte har varit med och format mig till den jag är.

Men var snackar jag om? Vi är inte de som lidit. Vi är inte de som lider. Människor dör. Dagligen. Familjer slits isär, splittras faller ihop som korthus. Kroppar slits isär. Vi kan inte veta hur det känns. Vi kan inte ens låtsas att vi gör det. Jag vet inte var jag vill komma till.

Eller jo det gör jag. Jag vill komma till att man blir ”numb”. Jag kan för tillfället komma på en vettig översättning. Kanske likgiltig. Oberörd. Här ha vi det. Jag läser tidningen på morgonen och är oberörd. Jag borde ha mardrömmar, eller i alla fall försöka förändra det hela, försöka göra något åt det. Men det gör jag inte. Jag fortsätter leva mitt liv och tänker inte på det förrän jag läser om det igen dagen därpå. För i våra ögon har det blivit normen.
Men det är inte normalt. Vi bara lurar oss själva att tro det. Det är inte okej. Det är skitsnack. Att människan mördar andra – det får inte bli normalt. För den dagen det blir normalt, det kommer vara dagen vi slutar att bry oss totalt. För om något är normalt – då är det inget som sticker ut. Då är det inget sjukt eller fruktansvärt. Då är stympningen av människor och deras liv inte längre ohygglig.

Så varför är det krig över huvudtaget. Det är ju ingen skillnad på oss. Vi gråter när vännerna dör. Det gör dem också. De är glada. Det är vi med. De känner sorg. De blir arga. De får cancer. De känner ångest och lycka. Deras blod flyter lika rött som vårt. Vad är skillnaden? Skillnaden, är färgen på deras hud. Skillnaden, är namnet på deras tro. Skillnaden, är deras språk. Jag fattar ärligt talat inte vad som är problemet bortsett från tjurskalliga, giriga och långsynta män som styr. Och just det – långsynthet också. Särskilt detta sista stycke gäller oss alla.
//Froste