Fixering

När jag skriver olika saker skriver jag ofta frågor. Även om jag inte publicerar frågorna här i min blogg så skriver jag dem ändå på olika papperslappar lite här och var.
I alla fall, här har vi frågan: Vart fan är världen på väg?!?!
Idag satt jag på utanför Multeum (Strängnäs bibliotek) och med en bok i handen och väntade på att mamma skulle hämta mig. Boken var förresten kass och därför höjde jag blicken och tittade på alla bilarna som körde förbi. Då såg jag tre tjejer som kommer gående, de kan inte ha varit äldre än elva år, och alla tre gick med var sin handväska och ett tjockt lager smink. På sig hade de sommarens ”coolaste” kläder, alltså de som är ”inne” just nu. Plötsligt kom två till förbi och jag hörde en av dem säga:
- Åh, där är Jasmina, jag måste prata med henne!
Jasmina, som för tillfället pratade i sin mobiltelefon, skröt om telefonen för personen som nu var i andra änden. På andra armen hade hon en väska hängande och hon gick med armen på ett sådant där fjompigt sätt som man ser i filmerna när de ska gestalta någon som är totalt utseendefixerad. (Redan nu var jag full i skratt.) En av tjejerna gick fram till den där Jasmina och sa till henne:
- Jag måste prata med dig.
Jasmina fortsatte att prata i telefonen. Efter en liten stund verkade det som att hon inte kunde ignorera den andra tjejen längre så då gjorde Jasmina en avfärdande gest med handen – en sådan där grej som ser ut som att den har blivit inövad framför spegeln – och sen sa hon på ett sätt som jag knappt har hört tidigare:
- Jag har inte tid med det just nu, sa hon och kastade lite med håret.
Sen höll Jasmina på att snubbla för att hon hade så högklackade skor.

Jag började skratta medan jag försökte att se ut som att jag inte hade tjuvlyssnat på deras samtal. Men samtidigt började jag fundera. Är det verkligen så här det ska vara? Efter att noga ha sett deras gester och utseenden såg jag på mig själv i spegeln när jag kom hem. Som alltid när man ser något annorlunda börjar man betrakta sig själv och alla i närheten på ett annat sätt. Förhoppningsvis ser man något man tycker om. Det gjorde jag, men jag undrar hur det är för andra. Hur mångs skulle ha suttit där, allvarlig, för att sedan kunna göra likadant? Hur många ser sig själv i spegeln senare och försöker att ändra på det dem ser? Det är dags att tänka och framförallt att förändra. Varför vara så förbannat fixerad? Det är klart att alla vill se hyggliga ut och inte som en slashas, men jag har aldrig, och kommer förmodligen inte heller, förstått det. För mig är det totalt obegripligt varför man vill tillbringa en halvtimme varje morgon framför spegeln bara för att smeta färg i ansiktet. Jag fattar det bara inte.

Och vill ni veta vad jag såg i spegeln? Motsatsen. Tack gode gud för det.