Det borde ha regnat...

Det borde ju ha regnat. Självklart insåg jag inte det förrän efteråt. Men det borde verkligen ha gjort det. Det är det som händer varje gång något sorgligt händer i filmerna. Det regnar. Regnet är ett ledsamt väder. Det borde verkligen ha regnat.

I lördags tog ytterligare ett liv slut. Så mycket verkligare det blir då det är någon man känner och älskar, inte sant? Tidigt lördags morgon så dog min mormors mor, Gurli Bengtsson. Hon gick bort fridfullt och lugnt i sömnen klockan fem i lördags morgon, 93 år gammal. Hon sa alltid att hon ville dö i sömnen.
Hon hade ett långt liv. De må ha varit hårt men jag tror bestämt att det var lyckligt. Hon gjorde verkligen något utav det. Det är det man säger till sig själv efteråt. Hon slapp bli ett tomt skal som bara levde uppkopplad till maskiner. Hon var klar i huvudet. Och det är så fantastiskt. Men sen tillkommer de där tankarna. Inga fler raggsockor. Inga nystickade lovikavantar. Inga fler sovstrumpor till Malte… Jag må låta fixerad vid saker och ting men lite var det så det var. Hon var en människa som alltid bara var där liksom. Hon utbrast inte i stora gester och hojtade ”titta på mig!”. Hon fanns där. Alltid. Och det kändes som att det skulle vara för evigt. Trots att hon varit sjuk det senaste året så inbillade jag fortfarande mig delvis att hon alltid skulle finnas kvar.

Plötsligt håller vantarna jag har på mig till skolan en mycket större betydelse, precis som de små ljusstakarna i mitt rum. Sedan tillkommer självklar det med begravning. Nästa fredag, ska den stå. Jag att jag vill verkligen gå dit. Ta farväl. Säga hejdå. Jag vill verkligen. Men kan jag? Min mentala hälsa är ju inte den bästa för tillfället. Sorgen efter henne hjälper ju inte precis min ångest. Kan låta hårt men det är den vardagen jag lever i, det jag får tänka på. Det känns jobbigt att behöva ta ett sådant här beslut. För jag vill gå. Samtidigt måste jag se på mig själv och fråga: kommer jag klara av det? Begravningar är inte lustiga, roliga tillställningar. Jag har verkligen ingen aning. Inte den blekaste. Men som alltid så brukar svåra frågor ha en tendens till att på ett eller ett annat sätt göra det hela lättare. Om inte får man väl köra på det säkra kortet, att stanna hemma. Men… Ska man inte ta risker? Utmana ödet litegrann? Våga lite, vinna lite? Tänk om det går bra? Inte fan vet jag.