Positiva omslag

Jag vet inte om jag har nämnt det, men jag har en idé. Det är en ganska speciell idé. En bra en, om jag får säga det själv. Och det här är ju min blogg, så jag får ju det. Min idé är att varje tidning varje dag reserverar en fjärdedel av framsidan till goda nyheter. Minst. För vi får alldeles för få goda nyheter.

Ibland så undrar man ju världen kan gå vidare. Uppenbarligen så finns det otroligt många hemska människor som startar krig och som lämnar andra människor lidande på ett eller annat sätt. Men idag och vid ett par andra tillfällen så har jag sett programmet Svenska Hjältar som gått på tv3 under hösten. De lyfter fram helt vanliga människor och hyllar dem för modiga insatser. Det tycker jag är coolt. Har ni inte sett det programmet så borde ni göra det.

Vår värld är så otroligt kändisfixerad. Men här så hyllar man de helt vanliga människor. Människor som vågat stå upp för något. Det här bevisar ju att det finns människor som vågar stå upp för andra. Det finns människor som vägrar ta skit och står för de dem är. Men… varför har vi då aldrig hört talas om en enda av de här personerna? Hur kommer det sig att jag aldrig läst om de här i tidningen eller hört om det förut? Varför läser vi aldrig om människorna som skänker stora donationer till barnen i Afrika, cancerforskning eller BUP? Vem hittade på att det var förbjudet att skriva och publicera positiva saker?

Vi som konsumenter har ett ansvar. Det är vi som väljer tidningarna och det är vi som köper och läser dem. Tänk om SvD eller DN, Aftonbladet eller varför inte Strängnäs lokaltidning plötsligt blir översvämmat med frågor från läsare om varför de inte rapporterar om lyckliga händelser? Om saker som gör att människor får mer hopp? Vi måste få upp ögonen för de här människorna. Vi måste ta vårt ansvar. Varför syns inte goda gärningar lika mycket som dåliga? Dagens press visar ju helt enkelt att du får uppmärksamhet om du gör hemska saker.
Självklart får vi inte sluta rapportera krig, våldtäkter och mord. Men, jag vägrar att tro att det inte finns en plats för människorna som gör positiva saker.
//Froste

En känsla olik alla andra

Du känner vinden. Den smeker ditt hår. Du märker den knappt. För innuti är du upptagen, fylld av en helt annan känsla. Det är inget välbehag du känner. Inget mjukt, smekande eller lyckligt. Du... det går inte att sätta ord på det. Det är som om du är bunden, munkavlad och har förbundna ögon och öronproppar. Som om du dessutom är instängd i en ljudisolerad garderob där alla springor tejpats för. Där luften håller på att ta slut.

Instängd i din egen hjärna. Det går inte att komma ut, inte att rymma. Du är fast och det känns som om det varar för evigt. Den där fruktansvärda känslan av att du aldrig kommer komma undan. Du är fast. Fångad.

Det skapar panik. Att inte kunna fly. Att veta, att det endast är du som kan få det att försvinna. Och att inte lyckas. Att du inte klarar av att göra det. Det blir som ett misslyckande. Du kan inte vara trygg ens i ditt eget huvud. Du vet att det bara är i dina tankar. De lurar dig att tro att du är i livsfara, för det är så det känns. Du är så fruktansvärt uppskrämd. Tänk om det aldrig tar slut? Tänk om du måste leva så här resten av ditt liv? Tänk om du inte klarar av det? Kommer du vilja dö då?

Är du feg? Du ställer dig den frågan. Är det något fel på dig? Är du svag? Mesig? Knäpp? Psykiskt sjuk? Är nästa anhalt ett rum med vita väggar? Hur ska du kunna berätta det här för någon? Hur ska du kunna visa dig svag? För just det där sista är så oändligt svårt.
Egentligen kan du inte beskriva det med ord. Det här, som du fått ned nu, beskriver knappt en bråkdel av vad du faktiskt känner när det kommer ned till det. Det här – det är en beskrivning som visar kanske 2 av 10 000 000. Och när det känns som värst – då är du ibland uppe och snuddar vid tiomiljonersstrecket.

Men det går. Och det finner du underligast av allt. Att du klarar av att fortsätta leva. Föräldrarna och de runt omkring dig säger att du borde känna dig stolt när du klarar av att göra något som du inte gjort på länge. Som att vara ensam hemma. Det blir en bedrift i sig. Men det känns inte så. Du vet att det är så, men det känns inte så. Så är det ofta. Det är det som gör det så svårt. För det är svårt. Trots att du är på bättringsvägen. Men du har gjort det värsta. Det svåraste. Du har bett om hjälp. Det, är svårt.

Tjolahoo!

Tjenixen!

Jag känner att det gått lite för länge sedan jag skrev något här. Men vanligtvis brukar jag ha något vettigt att skriva om. Något brukar ha hänt i mitt liv. Jag har inget att skriva om. Inget som känns särskilt vettigt i alla fall. Jag har varit sjuk i en vecka. Oh, och efter att ha snubblat i trappan hoppade jag på kryckor i två veckor och sen gick jag utan i en vecka och nu är jag tillbaka på kryckorna igen. Idag röntgades samma fot för andra gången och inget hittades. Imorgon ska jag förmodligen få en spruta.

Jag vet! Nu har jag något att skriva om. Okej. Nu börjar vi.

Något jag har tänkt på (jaja, inte egentligen, men ändå. Lev er in lite i det hela, okej?), är hur mycket vi väntar i våra liv. Tänk er: hur mycket väntar ni i era liv? Man väntar på bussen, på att datorn ska logga in, på att lärarna ska komma, på att lektionerna ska börja. På röntgenbilderna på sjukhuset, på att få komma in i väntrummet, på att maten ska fyllas på, för att ens nummer på nummerlappen ska komma upp i stora röda siffror och ibland även för att vi ens ska få en nummerlapp. Köer, köer och ännu fler köer. Väntetid, vänterum och väntelistor. Undrar ni någonsin hur mycket av era timmar som går åt till att köa? Jag slår vad om att det är många. Men å andra sidan – vad skulle man göra istället? Helt enkelt strunta i det? Fatta vilket kaos som skulle utbryta! I alla fall här i Sverige där köandet och väntandet har en alldeles speciell plats i alla våra hjärtan. Ett litet skrymsle som man plockar fram kärleken ifrån när man läser ytterligare ett av M. Frostes något meningslösa inlägg.
Peace Out!
//Froste

Ooo, förresten – jag har OpenOffice istället för word. Vet ni ens vad det är? :-)

Estrellas

Stjärnorna är vackra på ett alldeles eget sätt. Som om de vet om sin skönhet och inte har ett behov av att bevisa den för sig själv och andra. Istället bara är de där och låter oss andra se, beundra och avunda dem i tystnad. Jag undrar hur det känns. Att vara så extremt säker på sig själv att man inte behöver några bekräftelser över huvudtaget. Så vill jag vara. Ytterligare en av mina många drömmar.

Det borde ha regnat...

Det borde ju ha regnat. Självklart insåg jag inte det förrän efteråt. Men det borde verkligen ha gjort det. Det är det som händer varje gång något sorgligt händer i filmerna. Det regnar. Regnet är ett ledsamt väder. Det borde verkligen ha regnat.

I lördags tog ytterligare ett liv slut. Så mycket verkligare det blir då det är någon man känner och älskar, inte sant? Tidigt lördags morgon så dog min mormors mor, Gurli Bengtsson. Hon gick bort fridfullt och lugnt i sömnen klockan fem i lördags morgon, 93 år gammal. Hon sa alltid att hon ville dö i sömnen.
Hon hade ett långt liv. De må ha varit hårt men jag tror bestämt att det var lyckligt. Hon gjorde verkligen något utav det. Det är det man säger till sig själv efteråt. Hon slapp bli ett tomt skal som bara levde uppkopplad till maskiner. Hon var klar i huvudet. Och det är så fantastiskt. Men sen tillkommer de där tankarna. Inga fler raggsockor. Inga nystickade lovikavantar. Inga fler sovstrumpor till Malte… Jag må låta fixerad vid saker och ting men lite var det så det var. Hon var en människa som alltid bara var där liksom. Hon utbrast inte i stora gester och hojtade ”titta på mig!”. Hon fanns där. Alltid. Och det kändes som att det skulle vara för evigt. Trots att hon varit sjuk det senaste året så inbillade jag fortfarande mig delvis att hon alltid skulle finnas kvar.

Plötsligt håller vantarna jag har på mig till skolan en mycket större betydelse, precis som de små ljusstakarna i mitt rum. Sedan tillkommer självklar det med begravning. Nästa fredag, ska den stå. Jag att jag vill verkligen gå dit. Ta farväl. Säga hejdå. Jag vill verkligen. Men kan jag? Min mentala hälsa är ju inte den bästa för tillfället. Sorgen efter henne hjälper ju inte precis min ångest. Kan låta hårt men det är den vardagen jag lever i, det jag får tänka på. Det känns jobbigt att behöva ta ett sådant här beslut. För jag vill gå. Samtidigt måste jag se på mig själv och fråga: kommer jag klara av det? Begravningar är inte lustiga, roliga tillställningar. Jag har verkligen ingen aning. Inte den blekaste. Men som alltid så brukar svåra frågor ha en tendens till att på ett eller ett annat sätt göra det hela lättare. Om inte får man väl köra på det säkra kortet, att stanna hemma. Men… Ska man inte ta risker? Utmana ödet litegrann? Våga lite, vinna lite? Tänk om det går bra? Inte fan vet jag.

Att vara bäst - totalt överskattat

Det räcker inte längre med att vara okej. Du duger inte om du inte är bäst i klassen. Det är inte tillräckligt med VG på proven. Du måste vara perfekt. Du kan inte säga till dina vänner att idag mår du inte så bra. Nej, du måste ut, träffa människor, festa. Det är lika bra ni inser det mina vänner – det är inte tillräckligt bra att vara lagom. Du ska vara bäst varje dag i resten av ditt liv. Grattis. Det är bara att sätta igång.

Ett problem jag jobbar med nu är mina prestationer. Jag har alltid varit den som har fått MVG. Jag har trivts med det. Men av en del jobbiga orsaker så funkar inte det längre. För när du är bäst så plötsligt börjar alla förvänta sig att du alltid ska vara det. Får du MVG på dina matteprov möts du av chock när du inte förstår det där nya området och gör du alltid alla uppgifter med bra resultat reagerar alla med förvåning när du plötsligt väljer att inte göra VG- MVG-delen på historian. Förväntningarna reser sig. Det är dock inte alltid de kommer utifrån. Ibland är det en själv som har någon slags press på sig själv, som känner att man verkar ha något att bevisa. Något man måste göra. Att måste vara bäst. Och i verkligheten är det ju urfånigt. Varför pressar man sig så hårt att man mår dåligt, bara för att man ska vara bäst? I slutändan förlorar du på det.
Egentligen är det inte så underligt. Att vi känner oss tvingade till att bli bäst, menar jag. När var den senaste gången du fick ordentligt med beröm för att du gjort något halvbra? För att du gjort tillräckligt, men inte mer? Jag minns inte sådana gånger. Vi får beröm när vi gör något bra. Och vi vill alla ha beröm och bekräftelse. Vad blir då slutsatsen? Jo, gör du duktiga saker blir du sedd. Undra på vi blir som vi blir. Det är så vi blir uppfostrade.

Jag jobbar på att jobba mindre. Det var väl en skojig formulering? Jag kämpar nu för att inte vara bäst. Vet ni hur svårt det kan vara?! När min dramalärare frågade efter frivilliga kände jag hur det fullkomligt ryckte i min arm efter längtan att sträcka upp den. Istället för att trycka ned den i väskan mosar jag in matteboken i skåpet för att jag inte ska kunna ta med den hem och repetera. I naturkunskapen tvingar jag inte längre mig själv att göra alla faktafrågor. Det är jätteintressant. Och svårt. Det är förvånansvärt svårt att inte sträva efter att göra sitt bästa. Det nya jag strävar efter är att må som bäst. Egentligen tycker jag nog att alla ska göra som jag. Man ska sträva efter glädje och lycka, inte framgångsrikhet. Vet ni att i mitt synonymlexikon står framgångsrikhet som synonym till lycka?
Men såhär funkar det ju inte. Inte i verkligheten. Inte där vi bor och lever. Jag svär, när jag säger i min nya klass, som är fylld med studiemotiverade människor som anser sig själva vara extremt smarta, att jag inte strävar efter MVG i alla ämnen så ser minst ett par snett på mig. De förstår inte. Varför skulle jag inte vilja ha det? Självklart vore det skoj med massvis med MVG:n. Men på bekostnad av min mentala hälsa? Nej, tack.

Vi måste sluta med detta överanalyserade av vår vardag. Vi måste sluta med att tänka så förbannat mycket. Vi borde göra som barnen. Ser du att de har någon press på sig vad de måste prestera när de sitter och leker? Så vet ni vad jag ska göra? Nu är det mörkt och sent, men imorgon när jag kommer hem från skolan och prov ska jag sätta mig i sandlådan. Och jag ska inte bygga ett vackert slott – jag ska bygga en halvtrasig sandkaka.

När du läst inlägget som står nedan, läs även detta. Jag hittade det nyss. Här har du det perfekta som passar in på vad som hänt mig. Ord på papper. Grönt mot svart. Jag skulle aldrig kunna skriva det bättre själv. Här har du exakt, exakt, vad jag gått igenom, även de värsta delarna. Läs. Och se till att samma sak inte händer dig.
http://pappaslillagurkblomma.blogspot.com/2007/10/det-hr-r-en-text-som-jag-fr-lnge-sedan.html

Fördomar - ett viktigt ämne

Ett känsligt område ska tas upp idag med anledning av riktningen som mitt liv tagit sedan skolan åter började. Ämnet är fördomar.

När jag gick i sjuan så gjorde jag och min nya klass en väldigt intressant uppgift. Läraren läste upp ett påstående/en fråga och de olika hörnen i klassrummet betydde olika saker. Man ställde sig helt enkelt i det hörnet som passade bäst in på en själv. Frågan blev denna. ”Har du fördomar?” Vi var runt tjugoåtta elever i min klass, någon var säkert sjuk. Hörnen vi valde mellan var 1. Ja, många. 2. Några få och 3. Nej, inga alls. Tjugosex av de tjugoåtta eleverna valde nummer tre och sade att de hade inga fördomar alls. Hur bra självinsikt tror du dessa elever hade? Jag skulle våga mig få en kvalificerad gissning och säga ingen alls, alternativt att de blev starkt påverkade av grupptrycket. Jag och en kille till, Emil hette han, valde alternativ två. Vi sa att vi hade några få. Jag minns nästan exakt hur han formulerade sig. Han sa att ja, han hade fördomar. Det var inte så att han ville ha dem, eller att han var stolt över dem, nej inte alls. Men han sa att han var tvungen att erkänna att de fanns där. Tyvärr. Då insåg jag inte hur extremt stark han var som kunde stå där och säga till en ny klass som framställde sig själv som änglar att han hade fördomar. Jag önskar att jag hade uppmärksammat det mer då, att jag sagt det till honom. Att jag tyckte det han gjorde var jäkligt coolt och extremt starkt. Inte många klarar av det och allt för många vuxna människor klarar inte av det. Inte många har den självinsikten.
Snälla, missuppfatta inte. Jag har fördomar. Tro mig. Jag är ingen ängel och jag har definitivt fördomar om saker som jag önskar att jag inte hade. Jag jobbar på det. Jag försöker att inte ha förutfattade meningar. Men de finns fortfarande där.

Anledningen att jag har valt att dra upp en så här gammal händelse och att jag börjat tänka på den över huvudtaget är jag fördomar ligger lite nära till hands i mitt liv. Jag har, som jag tidigare nämnt, mått dåligt och därför börjat gå hos en socionom, typ en psykolog. Mamma ringde dig och vid den tidpunkten tyckte jag bara att det skulle bli skönt om jag kunde få hjälp eftersom att jag mådde så fruktansvärt. Men allt eftersom att det närmade sig att åka dit så började man ju tänka på det. ”Jag ska till en psykolog. En psykolog! Det låter ju som att jag är ett psykfall! ” Jag åkte dit med mamma (ligger vid Mälarsjukhuset Eskilstuna) och så ser man plötsligt skylten där det står vitt på svart: Barn- och Ungdoms Psykiatrin. BUP, är förkortningen. Då kändes det som att nästa stopp var ett rum med vita, kuddbeklädda väggar.
Så är det inte. Människorna är vänliga. De andra i väntrummet är precis lika normala som jag. Här har vi grejen, min fina slutkläm – att gå en psykolog är vanligt. 90% av Sveriges kvinnliga befolkning går någon gång igenom en jobbig period och behöver stöd av något slag. Det är vanligt. Bara för att man går till en socionom eller psykolog eller vad fan som helst betyder det inte att man har en mental sjukdom. Man går igenom jobbiga perioder. Det är okej att må dåligt. Det är okej att må dåligt. Vet ni hur många gånger det krävdes innan jag kunde inse det? Vet ni att kvällen innan jag skulle prata med min mentor satt jag hemma och övade inför mamma och pappa att säga – Jag mår dåligt. Åh, vad jag hade svårt att erkänna det. Men jag kan säga det nu. Jag mår dåligt. Och jag vet att det är okej. Men det är en fördom. Man ska alltid vara på topp och må underbart. Annars är du underlig. Om någon frågar hur du mår ska du svara att du mår bra. Det gör jag, om det inte är mamma eller pappa som frågar. Vad ska jag säga? ”Jag mår så jävla dåligt att det känns som att jag ska bryta ihop och spy och, förresten, jag går hos en socionom”? Någon gång ska jag säga det till någon helt främmande människa som frågar. Det har ni mitt ord på. Så fördomar – ta och släng er i väggen.

Men trots att jag gått igenom detta så finns mina fördomar kvar. Visst, jag har fått en ny inblick och ser på livet helt annorlunda än för än månad sen. Fördomar för psykiatrin har nog faktiskt dragit sig tillbaka. Men - jag har fler fördomar. Självklart har jag det. Det har du med. Och är det inte underligt? Trots det livsomvälvande jag varit med om så har jag fortfarande fördomar. De sitter där. Som nageln på fingrarna. Men naglar går att bita bort. Det är en ovana jag har. Och nu har jag nog gett mig tusan på att bita bort mina fördomar också.

En grym vän - tillägnat Linnéa

Tillägnat Linnéa.
Grymma vänner tycker jag verkar vara något som är få förunnat. Många gånger är allt man behöver en riktig vän. Allt för ofta verkar det vara något som saknas. Därför gör det mig ännu gladare då jag vet att jag har minst en. Visst, jag har många vänner. Många olika men lika goda vänner som finns där för mig på olika sätt. Men just vid denna tidpunkt i mitt liv är det denna som betytt allra mest.

Att säga att sedan jag börjat gymnasiet har haft det som en dans på rosor är en ren och skär lögn. Gymnasiet för mig har varit fruktansvärt jobbigt och jag har haft det svårt. Mina klasser har varit fantastiska och lärarna bra, det är inte där problemet legat. Det är mentalt och psykiskt som jag haft det tufft. Efter en och en halv vecka bytte jag från naturprogrammet till samhälle och lämnade en av mina bästa vänner bakom mig. Jag har gått hos en sociom, typ som en psykolog (antagligen skriver jag mer om detta senare). Det har varit jobbigt. Riktigt jobbigt. Det har dock blivit bättre, inte bra, men bättre och det är fantastiskt. Titta här världen, saker kan faktiskt lösa sig!
För ett tag sen stack jag hem till min grymma vän. Hon vet hur jag haft det och hon har hjälpt mig extremt mycket. Du vet vem du är! Hon drog in mig från regnet (nästan i alla fall J) och satte mig i soffan. Hon gav mig ett sån där doftande suddpenna, ni vet, som doftade körsbär. Hon känner mig så väl att hon vet att det är min favoritfrukt, delvis för att det är en av få jag kan äta. Hon gav mig torkade bananpengar, alltså torkade tunna bananskivor som jag letat efter som en galning. Jag har inte funnit några! Jag fick en stor påse. Man kan tydligen köpa dem på Hemköp i Eskilstuna (smygreklam, mina vänner, smygreklam!). Sedan fick jag en fantastiskt fin skrivbok för hon vet att jag älskar att skriva. Den var dekorerad på ett underbart sätt med bilder och saker som jag säger och beskrivs med. Helt underbart! Sedan åt vi munkar och tittade på massvis med bilder som hon förberett från högstadiet. Linnéa, du är en sann ängel!

Titta in på min väns blogg om du har tid. Hon förtjänar att du lämnar en kommentar.
http://720tilleskilstuna.blogspot.com
Och Linnéa - Tack. Du har ingen aning om hur mycket det betyder och vilket stöd du har varit. Tack. //Fro-Yo

En överlevare från förintelsen

Han är en liten man. När jag kommer in i föreläsningssalen tvivlar jag på att det är han. En kort person med brun kostym. Han bär en starkt gul skjorta och en färgglad slips i rosa och grönt. Glasögon. Han talar svenska. Relativt bra svenska med brytning. Jag är tidig tillsammans med två vänner och han kommer fram och talar med oss. Jag tar för mig och talar tillbaka. Då, innan det börjat, känns det inte som något märkvärdigt. Efteråt fattar jag inte att jag fått chansen att få prata med honom, att få prata med en människa som utstått och sett den brutalitet och grymhet som han sett och genomlevt. Det var… obeskrivligt. För någon som inte varit där kan jag inte förklara det. Det enda jag har att säga är att om du får chansen att lyssna och möta en överlevare – ta den.

Han född i Warszawa. Där växte han upp och levde. Tillsammans med sin familj bodde han inuti Warszawa ghettot under alla åren som ghettot existerade. Varje dag patrullerade nazister genom området, varje dag blev ghettot mindre och mindre. Han berättade hur extremt dåliga förhållandena var och berättade hur nazisterna lurade invånarna med genom att säga åt dem att komma till speciella torg vissa tider, då skulle de få en limpa bröd och kanske marmelad. Vilket val hade invånarna annat än att dyka upp? De levde på hoppet. De som anlände ställde sig alla i raka led. Men de fick aldrig någon mat när nazisterna dök upp. ”Antingen blev de skjutna på platsen eller så blev de torterade till döds på platsen eller forslade till koncentrationslägret.” Ett direkt citat från honom, Mietek Grocher. Så var vardagen i ghettot. Så växte han upp. Men de kunde inte göra motstånd. Slog man ned eller tillfångatog de två nazisterna som patrullerade idag skulle de komma imorgon med tanks och utplåna dem alla. Efter år började ryktena spridas om gaskamrarna och tillvaron som väntade bortom murarna. Ryktena gick - snart visste dem att nazisterna skulle komma för att hämta de sista av dem. Mietek berättade att hans pappa började bygga en bunker åt familjen i ett sönderbombat bageri. Tack vare att hans pappa varit en relativt viktig man innan kriget lyckades han även få tag på en del mat. Så när nazisterna kom så gjorde de motstånd. De var endast ett fåtal nazister, självklart. Varför skulle judarna göra motstånd nu när de aldrig gjort de tidigare? En grupp med unga kvinnor och men lyckades vinna. I någon dag var allt lugnt. Sedan kom dem. Nazister, och åter nazister. Invånarna i ghettot gömde sig i sina bunkrar, allt för att rädda sina egna liv. Barn blev kvarlämnade på gatorna. Nazisterna tog dem, torterade dem mitt på torgen. Varför? De hoppades på att deras föräldrar skulle lämna sina gömställen för att rädda sina barn. Då skulle de kunna tvinga ur föräldrarna var de andra bunkrarna låg. Men vad de inte visste var att de barn som var på gatorna var redan föräldralösa. De hade ingen som kunde komma fram och rädda dem. Han berättade att han såg många klasskamrater bli torterade till döds.
Tillslut användes gasbomber och judarna blev tvingade fram. De blev alla instängda i en före detta skola under omänskliga förhållanden i inväntan på transport till koncentrationslägren.

Mietek är en fantastisk man. Det kan man se på honom. Han sitter där. Ibland gråter han. Han torkar sina tårar och fortsätter. Han avbryter ibland sin fruktansvärda berättelse för att berätta något annat, något som han sett, upplevt eller helt enkelt fick reda på senare. Idag reser han omkring i Sverige, till skolor, och berättar om detta. Om det han varit med om. Mietek satt i nio koncentrationsläger. Nio! Han rymde från en gaskammare. Kan ni fatta det? Rymde! Han säger själv att han aldrig hört talas om någon annan som gjort det. Han kallar det en slump att han överlevde kriget. ”Är inte det ett mirakel? Hela mitt liv är ett mirakel.” säger han. Jag håller med. Han är ett mirakel. Inte bara för att han överlevde, utan för att han fortsätter resa. Han berättar att hans familj tycker att han ska börja ta det lugnare. Jag kan se det ur båda synvinklarna. De vill ha sin far/man/morfar hemma. (Han döpte sin dotter till Atidah. Det betyder framtid på hebreiska.) Men jag förstår även honom och jag tycker det är så oändligt fantastiskt det han gör. Om och om och om igen berättar han om det fruktansvärda han varit med om. Han säger att han under vissa tillfällen i sitt liv känt vad man kallar för överlevnadsskuld. Känt sig skyldig att han överlevde när sex miljoner dog. Hela hans familj dog. Hans mamma, pappa, syster och bror. Jag ser det inte som en svaghet. Det bevisar bara att han är mänsklig.

Han avbryter sin berättelse för att berätta om något som jag inte riktigt kan förstå. Jag kan det fortfarande inte. Och jag var ändå där, jag hörde det från honom. Han avslutar med att kalla det ”en bagatell”. Så mycket han måste han ha sett när han kallar detta för bagatell. Jag känner mig kräkfärdig bara jag tänker på det.
Bredvid ett av husen han bodde i, fortfarande i Warszawa ghettot, låg ett sjukhus. Ett för judar, såklart. Mietek minns gatunumret. En av våningarna var förlossningsavdelningen. Nazisterna kom. Sjukhuset skulle utrymmas. Innan hade de satt på bajonetter på sina vapen. De gick in i sjukhuset. Och de tog… de tog alla nyfödda bebisar, alla små, små barn och slängde brutalt ned dem i en säck. En säck. Sedan kastades säcken ned från fönstret på tredje våningen till gatan. Tre våningar. Nyfödda barn. I en säck. Jag vet inte hur jag ska skriva för att ni ska fatta hur Grocher såg ut. Säckarna kastades upp på ett lastbilsflak för att köras därifrån. Säckarna kastades sedan ned i ett stort hål i marken och begravdes av jord. De då blivande mödrarna som ännu inte fött sina barn på sjukhuset fick sina magar uppsprättade av bajonetter. Tarmar och små, små ofödda barn rann ut. Sedan sattes sjukhuset i eld. Patienterna var kvar inuti. ”Ytterligare en liten bagatell.”

Mietek Grocher lyckades med något som jag anser vara fantastiskt. Något som skiljer honom från sex miljoner andra. Han överlevde. Jag har två citat jag helt enkelt måste få med här. Det ena: ”Varje halvtimma, tusen personer, dygnet runt – det var Treblinka.” Hans egna ord om ett av koncentrationslägren. Med andra ord menade han att tusen personer gasades ihjäl varje halvtimme dygnet runt. 48 000 människor/dygn. Det är ju sjukt. För att gå med på något sådant måste man ju vara helt mentalt störd. Så hur kommer det sig att så många människor gjorde det? Inte fan vet jag. Jag har ingen j*vla aning. Ursäkta mina svordomar men jag har faktiskt ingen aning om hur i helsike jag ska utrycka mig för att alla ska förstå.
Som sagt, han överlevde. Han blev upplockad av engelska soldater och han blev skickad till ett sjukhus. Han var i ett riktigt, riktigt dåligt tillstånd. Där fick han valet mellan att bli skickad till Schweiz eller Sverige. Han valde Sverige. En dag, fortfarande befann han sig på sjukhuset som låg i Tyskland eller Polen tror jag, så var han ute på en promenad. Han gick med ett par andra män, också de tillfälligt boendes på sjukhuset. De gick förbi ett tyskt barn som satt vid vägkanten. Han hade trasiga kläder, var mager och smutsig. Ett tyskt barn. Mieteks egen familj hade blivit slaktad av tyska soldater. Han gick fram till barnet. I fickan hade han en halv chokladkaka som han fått från en engelsk soldat. Han gav det tyska barnet chokladen innan han gick vidare. Återigen ett citat från Mietek: ”Vi har aldrig lärt våra barn att hata /…/ Ett barn som lär hat under sina uppväxtår är aldrig lyckligt.” Nämnde jag att Mietek är min nya idol?

Jag har så mycket mer att skriva här. Vill du veta mer? Ring mig. Maila mig. marie.froste@student.europaskolan.se Eller köp boken Mietek skrev. Den heter Jag överlevde!

Här och nu har jag använt många fina och vackra ord. ”Omänskliga förhållanden ”patrullerade” och så vidare. Men jag säger det till er – det finns inga ord som kan beskriva det jag hörde. Det finns inga ord som kan förklara det som Mietek och så många andra upplevt. Och jag säger det till er – och här är inget tror jag, ingen uppmaning eller skulle ni vilja, nej, här får ni en tillsägelse av mig – det är vår förbannade skyldighet att minnas detta! Vi måste! För att hedra de som dog, de som plågades och de som fortfarande blir utsatta för rasism. För att det aldrig ska hända igen. Historien får aldrig, aldrig, aldrig upprepas!!! KOM IHÅG!

Mina värsta I-landsproblem

Redan 1969 kunde människan flyga till månen. Trots det verkar det fortfarande helt jävla omöjligt att:
… tillverka cd-fodral som håller för att bli tappade i golvet.
… uppfinna röntgenkort till tandläkarpatienterna som inte är alldeles för stora och skaver som fan i munnen.
… faktiskt visa bra program på tv.
… lyckas förutse vädret så pass bra så att man ska veta om man måste släpa med det svarta paraplyet till skolan eller inte.
… få bankomater att inte innehålla bara 500-lappar.
… ordna så att datorer fungera när man allra helst vill det.
… göra alla chips hela så att man kan dippa även de som ligger längst ned i påsen.
… alltid ha en extra kartong av min favoritglass i glassaffären.
… sparka George W. Bush.
Och mycket, mycket mer!
Jag antar att alldeles för lite forskningspengar spenderas inom ovanstående vetenskapliga fält, och att det är därför det inte görs några framsteg. Hur det då kommer sig att ett par amerikaner får åka ut i rymden och besöka månen medan vi vanliga dödliga får spendera våra dagar med dessa förbannade problem förstår jag inte.

Men å andra sidan… På andra platser har de inte vatten eller mat för dagen. Människor dör av barnsoldater som skjuter dem. Så kanske är mina inte problem så livshotande som jag nästan lyckats få dem att framstå. Och om jag ska vara helt ärlig så vill jag hellre att man lägger pengar på mat och rent vatten än att man uppfinner hållbara cd-fodral.

Så än så länge antar jag att vi får finna oss i att bli plågade hos tandläkaren.

Min idol

Den 24 augusti 2007 publicerade jag ett inlägg som rörde min gammelmormor, hela inlägget var tillägnat och handlade om henne. Idag så skulle jag kunna förbättra det betydligt men det är inte det det här handlar om. Jag känner helt enkelt att hon är en så fantastisk människa att hon förtjänar ett inlägg till. Och har du inte läst det inlägget så läs det innan du läser detta.

Det finns många människor som förtjänar att bli omskrivna. Det finns många som bör bli omskrivna, om inte annat för att deras gärningar inte ska bli upprepade. Det är de personerna vi oftast läser om i tidningarna. Men det finns så många människor som gjort underbara saker och levt tuffa liv som aldrig blir uppmärksammade. Kvinnor och män och barn som gått igenom så mycket och klarat sig, gått ut ur det med hedern i behåll. Dessa är de som borde vara våra idoler. Jag har helt klart funnit min idol. Lätt.

Hennes mor lämnade bort henne och ville inte veta av henne. Hennes första man dog samtidigt som hennes andra dotter blev inlagd ett år på sjukhuset, båda på grund av tuberkulos. Resvägen till sjukhuset tog över en timme med häst och vagn och besöken kunde inte göras ofta. Alltså blev det få besök och kvinnan och hennes förstfödda och nu åttaåriga dotter fick sköta om en hel gård själva. När den andra dottern kom hem från sjukhuset kände hon inte igen sin mor. Även kvinnans andra man dog runt tio – femton år senare.
Kvinnan föddes under det första världskriget och levde under det andra. I femtioårsåldern dök halvsyskon från Amerikat upp, dit hennes egen mor emigrerat.

Detta är den starkaste personen jag känner hon föddes 1915 och är idag 93 år gammal. Förra veckan flyttade hon till ett ålderdomshem. För mig, som alltid sett denna kvinna som en stark människa, som alltid sett henne skämtandes är det otroligt svårt. Hon har alltid alltid funnits där, en otrolig trygghet. Att plötsligt inse hur gammal hon är och se hur skör hon verkar vara kommer som en chock. Det får mig att tänka på hennes barn och barnbarn, för trots allt är jag ”bara” hennes barnbarnsbarn. Men hon verkar inte ledsen och jag förstår henne. Hon har levt ett så innehållsrikt liv och om man bortser från alla hemskheter som jag räknade upp så har hon haft så otroligt mycket gott. Vilket fantastiskt liv hon har levt. Hon har sett hur länder som krigat kommit till fred, sett månlandningen och varit med då flygplan, mobiler och datorer kommit till. Hon har sett hur världen har utvecklats på ett sett som inte många av oss har. På så sätt har hon blivit väldigt vis. Jag undrar hur världen skulle se ut om människor som hon styrde världen.

Horisont

Ett inlägg skrivet för drygt tre veckor sedan. Jag har inte fått chansen att publicera det förrän nu på grund av resor.

”Det vackraste jag vet är att se dig när du sover
Här råder stilla frid, och jag glömmer både rum och tid
Du ligger här bredvid, och jag känner hur du andas
Att älskas utav dig, är det vackraste för mig”

Så går låten. Det vackraste heter den. Vem har inte hört den? Jag har i alla fall helt klart funnit det vackraste jag vet. Åtminstone än så länge. Inget snack om saken.

Man kan antagligen gå genom hela livet utan att se. Utan att verkligen se, på riktigt, utan att notera detaljerna.

Just nu, när detta skrivs, befinner jag mig på en ö i Söderarm, med andra ord i Stockholms Skärgård. En ö, ett hav, en båt utan internetuppkoppling eller mobilmottagning. Och när jag sitter här med vinden i mitt hår, solen vars strålar ännu smeker min vänstra kind och en utsikt beståendes av två stenskravel, ett par svanar och ett hav som möter himmelen så känner jag att det blir inte mycket bättre än så här. Vid detta tillfälle och vid de så många andra liknande jag upplevt är det så lätt att missa detaljerna. Att de ovetandes faller i glömska.
Vågorna som verkar slå i takt med musiken mot klipporna. En vit fläck bortåt horisonten, det visar sig vara en Stena Färja som snart försvinner igen. Hur vattnet kontrasterar mot himmelen, trots att de båda är blå. Tanken att de skulle kunna flyta ihop finns inte. Fladdrande, mjuka, fjäderklädda vingar som ljudlöst glider genom luften. Solen som i det närmsta springer över vattnets yta och skiner skrapt från min penne. Texten på jollens utombordare som faktiskt inte är vit utan grå. Jacket i träbordet.

Jag tror att det är tisdag idag. Datumet = ? Klockan är precis som datumet, ett frågetecken. Vad som spelar roll? Vindens riktning – sydvästlig. Farledens riktning. Närmsta bränning. Att sjökorten stämmer. Och var i helsike är hammaren? Detaljer.

Här har vi bland det bästa som finns. Här har vi det som jag längtar efter, det jag saknar. Det jag drömmer om och inte kan leva utan. Skärgården. Segling. Horisonten.

Man ska inte snacka skit

Man ska inte snacka skit. Man ska absolut inte säga kränkande saker om andra. Man ska definitivt inte gå bakom människors ryggar istället för att konfrontera dem. Man ska inte hänga ut andra på nätet, t.ex. i en blogg. Man ska inte göra så. Men ibland, när människor gjort så mot en själv, ja, då är det jävligt svårt att följa det annars så smarta konceptet.

Det är med en del osäkerhet som jag skriver detta inlägg. Jag brukar alltid ha någon slags plan, åtminstone i mitt undermedvetna, om hur inlägget ska formas, vilket upplägg det ska ha, en finurlig fras i början eller slutet och framförallt ett hum om vad det är jag faktiskt vill få fram. Idag, ikväll, så kan jag bara säga att jag endast har det sist nämnda. Jag är på okända marker så bär med mig. Men det är inte bara därför jag känner mig osäker. Nej, jag känner mig också osäker för just nu så skulle det kännas väldigt bra att göra precis det som jag i mitt förra stycke skrev att man inte ska göra. Just ni så skulle det kännas väldigt skönt.

Jag har haft ett antal vänner här i Strängnäs och idag kan jag säga att jag har en mindre än tidigare. Det är något som skett genom olika anledningar, delvis mitt eget val. Jag har valt att efter en incident förra veckan bryta kontakten totalt. Det här är en person som snackat skit. En person som varit otrevlig mot mig. Och nu gör jag samma sak. Är det inte ironiskt? Att nu beter jag mig precis likadant. I min för detta väns blogg skrev hon nyligen att jag är inte lika snäll som jag vill få alla att tro. Nej. Jag är nog tvungen att erkänna att det ligger en del sanning i det hela. Jag är inte jättesnäll. Men å andra sidan så brukar jag inte säga det så där jätteofta. Jag brukar snarare säga ”jag är så söt”. Ibland brukar jag även tillägga att jag dock inte är speciellt ödmjuk.

Jag vet inte vad jag vill komma fram till. Det här inlägget har ingen egentlig poäng. Ingen vänlig som jag vill skriva här i alla fall. Så håll ut till nästa inlägg! Det är nog någorlunda vettigt. I alla fall så vettigt det kan bli med Marie Froste som sitter bakom tangentbordet.

Dreams unleashed. Free. Flying.
Dreams succumbed. Dyeing. Alone.

The sweetness of a dream can not be tasted by someone who hasn’t dreamt.
The splendour of the stars can not bee seen by someone who always been blind.
The darkness of the night can not be understood by someone who never seen the light.
The magnificence of a single flower can not be experienced by someone who has never tried to find one.
The beauty of life can not be found by someone looking for death.

Life unleashed. Free. Flying.
The dreams of live. Growing. Glowing. Breathtaking.

Är du kategori tre?

Man kan se på livet och på verkligheten på två, alternativt tre olika sätt. Med andra ord finns det tre olika sorters människor Och vilken av dessa tre människor du väljer att vara är helt upp till dig själv, även om du antagligen blir mer eller mindre påverkad av någon annan till att tycka något speciellt. Kanske gör du det inte som ett medvetet val. Kanske tvekar du. Oavsett vad du bestämmer dig för så var säker på att du gör rätt. Förr eller senare kommer du att ställas till svars inför ingen mindre än dig själv.

Det första sättet att se livet på är det negativa, det pessimistiska. Allt är så dåligt och deprimerande. Allt som kan gå fel kommer att gå fel och det är ingen idé att göra något, vad man än gör så kommer det att gå åt helvete. Det är ingen idé att köpa sig något, det kommer ändå att gå sönder och det är ingen idé att åka någonstans för resan kommer säkert ändå gå åt pipsvängen och dessutom kommer jag säkert att få matförgiftning till på köpet. Om jag gör ett val så kommer jag garanterat välja fel och om jag har sak som kan ge upphov till fyra olika problem och lösningar på dem problemen så kommer garanterat ett femte att dyka upp. Och när allt väl är så dåligt att det känns som om det inte kan bli värre så kommer det att börja regna. Då kommer jag bergis också upptäcka att jag glömt mitt paraply hemma.

Det andra sättet att se på livet är det positiva, som optimister gör. De går upp med ett leende på morgonen och förkunnar för hela världen att det är en bra dag, för vad är det västa som kan hända? Visst det kan gå jättedåligt, men då kan det ju inte bli värre? Det är ingen idé att oroa sig, det kommer säkert att gå jättebra, varför inte? Ska jag börja i en ny klass så får jag säkert många nya vänner och det kommer säkert att bli fantastiskt. Murphys lag (Allt som kan gå dåligt kommer att gå dåligt och det finns inget du kan göra åt det) stämmer inte alls, den är en ren lögn, för allt som kan gå bra kommer antagligen att gå bra. Om du har ett problem du kan lösa – varför oroa dig? Och om du har ett problem som inte går att lösa – varför oroa sig? Det finns ingen poäng med att oroa sig, det viktigaste är att man fortsätter se det positivt.

Varje dag då du går upp så har du ett val. Du kan välja mellan att gå upp med ett leende på läpparna eller med en sur min. Du väljer mellan att vara den första eller den andra sortens person. Sedan så finns det den tredje sortens människor som jag nämnde tidigare. Det är det som är varken positiva eller negativa, utan är dem som bara klagar. De klagar på optimisterna som glatt annonserar att det är en bra dag och säger åt dem att hålla käften. De klagar på pessimisterna för att de alltid ser allt så negativt. De människorna tycker jag är värst. De som klagar och gnäller på andra människor utan att vara ett dugg bättre själva. De förpestar bara omgivningen och får alla att känna sig mindre, sämre, utan värde. Så dra åt pipsvängen, alla ni människor i kategori tre!

Nu tycker jag att du ska fundera på vilken sorts människa som du är. Sedan när du har funderat klart så gör du något åt det om du nu skulle tillhöra den tredje sortens människor. Och om du tillhör kategori tre och väljer att inte göra något åt det så kan även du dra åt tjotahejti!

En lustig liten värld.

Världen är en lustig plats, en riktigt lustig plats. Det är vid dagar som denna som jag inser att min filosofi om att allt ordnar sig verkligen är en bra filosofi. Den är sann. Igår skrev jag ett hyfsat panikslaget inlägg om ett val jag var tvungen att ta senast idag (missa du det så scrolla bara ned lite grann). Idag kom det fram att nej, så var det ju inte alls. Med andra ord – jag kan göra precis som jag hade planerat från början. Världen är en lustig plats. En riktigt lustig plats. Och om det här inlägget är helt osammanhängande så gör inte det så mycket. För världen är en riktigt, riktigt lustig plats. Jag älskar den.

Surprise, Surprise!

Livet är fullt med överraskningar och jag brukar säga att det är superskoj. Jag brukar finna överraskningar uppfriskande och säga att ja, man får väl helt enkelt ta och se det positivt om det är en dålig överraskning. Jag finner det lite - okej, väääääldigt - svårt att hålla fast vid den åsikten just nu.

Jag håller som ni alla säkert vet på att välja gymnasielinje. Tidigt bestämde mig för att gå natur men i den helt fantastiska staden Strängnäs (var god notera ironin) finns det två skolor. Jag har haft det väldigt svårt att bestämma mig för vilken jag vill gå på, men då kom det fram att det kanske fanns ett sätt att lyckas välja i sommar istället. Fantastiskt, tyckte jag, men för absolut säkerhets skull mailade jag och pappa min studievägledare. Då kommer det fina överraskningen, och du kanske ser det kommandes – självklart går det inte att göra så. Tjoho. Visst, det kanske inte vore hela världen, men då har vi ju en grej till. Omvalsblanketten ska vara inne den nionde maj. Idag är det den sjunde. Omvalsblanketten ska vara inne om två dagar. Finfin överraskning, håller ni inte med? AAHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! HERREGUD!!!! Vad i HELVETE gör jag nu? Ja, det hela känns väldigt jobbigt. Riktigt, riktigt uschligt. Jag menar, hur ska jag kunna bestämma det här nu? Jag menar, det fanns ju en anledning till att jag ville skjuta upp beslutet. Hur ska jag över huvudtaget kunna välja? Jag vet inte! Jobbigt, jobbigt, jobbigt. Inte kul. Verkligen inte kul. Så vad gör jag? Hur ska jag kunna ta det här beslutet på knappt två dagar? Jag ljuger inte när jag säger att det känns hyfsat omöjligt. Jag menar, hjälp!

Jag har allvarligt börjat omvärdera min syn på överraskningar. Seriöst.

The Freedom Writers Diary

Om det är en enda bok i ditt liv som du ska läsa så har jag funnit den nu. Det heter ”The Freedom Writers Diary”. Det borde vara obligatorisk att läsa den. Det är en bok som handlar skillnader i samhället, en bok om människan. En bok om världen hur den är idag. Boken är skriven som dagboksinlägg av 150 elever och en lärare. Boken är en ”nonfictional”, alltså, den har hänt i verkligheten. Inget är påhittat. Den är sann. Boken handlar om eleverna och de flesta av dem bor i ghettot. Men det är inte det som får mest fokus i boken även om det utgör en stor del. Nej, det som fokuseras på är skillnader i ras. Hur afroamerikaner delar på sig från asiater och vita. Hur vita distanserar sig från latinamerikaner. Hur vi ser oss som annorlunda från dem med en annan hudfärg och hur fel det verkligen är. Vi får följa ett par ungdomar som tack vare sin lärare börjar se världen annorlunda och förändras.

I boken porträtteras en värld som inte är den du och jag lever i. Det är en värld som vi inte vet existerar. Det värsta är att man läser boken medveten om att allt det här har hänt i verkligheten. Vi ser en värld där barn och vuxna är vana vid ett otroligt våld som vi bara hör om i tidningar, men inte ens så förstår vi hur det faktiskt är. Hur ska vi kunna förstå det? Jag förstår fortfarande inte hur det är att leva som dem gör och jag ber till en höge makt att jag aldrig måste förstår det.

Jag vet inte om det här inlägget var särskilt sammanhängande, men snälla, läs boken. The Freedom Writers Diary. Du förstår sedan.

Hennes första minne är ganska klart. Det är hon själv och hennes morfar som är med i det. Morfadern brottade glatt ned henne på sängen och skrattade glatt och högt. Han kittlade henne. När hon själv ser tillbaka på minnet står hon och betraktar både sig själv och sin morfar från dörröppningen. Minnet är konstigt på något sätt, men ändå känns det bra. Det är ett minne hon gillar att drömma tillbaka till. Hennes morfar dog inte långt därefter. Hon var tre och minns honom inte längre. Bortsett från det minnet har hon ingenting alls. Ibland när hon känner sig ensam brukar hon skriva brev. Namnet i början av brevet är hans men egentligen skriver hon bara för att få ut allt hon tänker på. Hon tänker mycket, denna flicka. Det gör hon verkligen.

Hon bor med sin familj, med sina föräldrar och syskon. Hennes övriga släkt träffar hon inte ofta. Hon har en kusin som är 14. Hon är rätt häftig, tycker flickan, för hon verkar göra precis som hon vill. Det beundrar hon. Hon har en till kusin som är bara 11. För inte alls länge sedan verkade den kusinen djup men flickan vet inte längre. Kusinen har börjat bry sig mer och klär sig med en omsorg som flickan aldrig kommer att göra. Det gör lite ont i flickan att ser hur flickan har förändrats för enligt henne är det till det sämre. Flickan känner inte sin kusin längre och det tycker on inte om. Det gör hon verkligen inte.
Flickan har en gammelmormor som hon beundrar. Hon är 93 år gammal och hon har börjat bli gammal och sjuk. Först nu ser flickan vem hon verkligen är och hon känner att det finns ett band till henne. Gammelmormorn är en fantastisk människa.
Hon har många, många fler släktingar, bland annat en farbror med cancer. Det gör också ont i flickan och när hon gråter ibland brukar hon gråta lite extra för det.

Flickan har många gamla vänner, men inte så många nya, speciellt tre, men hon är glad ändå. Hon har varit med om tider då hon inte ens har haft en god vän. Bara två av dem har sett henne gråta och bara en gång. Ibland undrar hon varför. Kanske för att hon är sedd som en glad och positiv person. På grund av det blir alla alltid så förvånade när hon är ledsen eller arg för de förväntar sig något annat. Kanske är det därför.
Hon har aldrig grälat på riktigt med sina vänner och hon undrar om de verkligen har sett henne riktigt arg. Med en av sina vänner brukar hon bråka ibland (okej, ganska ofta) men aldrig har det varit riktigt allvarligt. Det tycker i alla fall inte hon.

Flickan försöker vara snäll och hon hoppas att hon är det. Men ett ärligt svar på en sådan fråga – om den skulle ställas – får man inte ofta. Hon försöker att vara positiv och glad för det är enklare då. Hon vet att problemen inte försvinner men de känns åtminstone mindre. Ord som yttras ofta är ”Se det positivt”, ”tjolahopp” och ”tjenixen”. Tjolahopp för att det är ett fint ord. Hennes favoritord är dock ”genuint” för att det finns för få genuina leenden här i världen och för att det är ett ord man inte säger så ofta. Det hon avskyr allra mest är att få sina ord slängda i ansikten på henne. Det händer ibland att människor säger ”Men gör som du alltid säger, se det positivt!”. De orden yttras aldrig i en snäll ton och det gör henne ledsen. Är hon så jobbig? Förstår inte andra att hon försöker vara snäll? Hon vet inte.

Hon gillar att leka med ord och hon skriver mycket. Hennes dröm är att bli författare, men inte många vet. Alltför många har sagt till henne att det är jättesvårt och hon vet att det är sant. Delvis därför ser hennes berättelser nästan aldrig dagens ljus och ingen läser dem någonsin. Hon vill inte tvinga någon och dessutom vill hon ha ett ärligt svar när hon frågar hur de är. Hon vill ha någon som ger henne kritik och är hennes bollplank. Någon som kan hjälpa henne att utveckla karaktärer och någon som kan säga ”Nej, det där funkar inte”. Men än så länge vet hon inte vem hon ska fråga för det är en personlig fråga för henne. Det hon skriver ligger henne varmt om hjärtat.
Snart ska flickan byta skola. Flickan är ingen liten flicka längre, hon är en stor flicka som ska börja gymnasiet. Det tycker flickan är lite läskigt för hon vet inte var hon vill gå. Men hon har bytt skola förut och vet innerst inne att det kommer att bli bra tillslut. Hon är ändå oroligt men försöker at inte låta det påverka henne allt för mycket. Men i hemlighet oroar sig den stora flickan ändå.

Hennes stora dröm skiljer sig inte mycket från många andras. Den är ganska enkel och kan sammanfattas i en mening. Hon vill bli lycklig. Men vid många tillfällen tror hon att hon redan har uppnått sin dröm. Då är hon glad.

Varför är det fel att skina?

Nu ska jag gå rakt på sak, utan krusiduller. Det finns en sak som vi gör alldeles för lite i dagens samhälle. Och det är att skina. För idag är det inte vackert att skina. Nej, det är fult. Det är fel. Du ska hålla inne med din lycka och glädje och du ska säga ”Åh, mitt liv är så dåligt!”. Om du får MVG på ett jättesvårt prov och blir överlycklig så ska du absolut inte gå till dina vänner och säga ”Titta tjejer jag fick MVG!”. Nej, Herre Gud nej, du kan inte ens tänka tanken att göra så. Då tror dina vänner av någon knäpp anledning att du vill trycka upp dina bra betyg i ansiktet på dem. Om du glatt utbrister att ”Idag är en bra dag”, så kan jag garantera att du får tillbaka ett surmulet ”Varför då?” eller ett ironiskt menat ”Ofta!”. Vi får inte skina. Det är fult. Det är fel. Vi får inte visa vår glädje och stolthet över att det går bra för oss. Vi ska hålla inne med det och allra helst ofta påpeka hur dåliga vi är. Vi får inte skina. Och nu är jag arg. Varför får inte jag skina? Varför får jag inte visa min glädje? Jag vill skina! Jag vill vara glad, vacker och jag vill skina. Om jag vill flyga högt bland molnen och skina med min glädje så kan väl jag få göra det? Eller måste någon fälla en kommentar som gör att jag faller ned på Jorden igen? Va? Måste någon göra det? Vilken rätt har vi människor egentligen som gör att vi får ta ifrån andra människor rätten att skina? Jag är trött på det här. Jag är förbannad. Måste man beröva andra på möjligheten att skina bara för att man själv inte kan? Jag är verkligen trött på det här. För jag vill och jag SKA skina. För när vi skiner så visar vi andra människor att det inte är något fel med att skina. Tricket, det är att skina med glans.

//En lätt förbannad Marie Froste

Ödet

Många gånger har jag funderat på om jag tror på ödet. Att allt är förutbestämt redan innan vi föds, att allt vi gör redan har blivit bestämt. Det är enkelt att tro på det. För det måste ju betyda att om vi gör fel så är det inte vårt fel – det var ju bestämt att det skulle gå så från början, eller hur? Om någon av oss mördar ett tiotal människor så spelar det väl ingen roll – det var ju ändå förbestämt att det skulle inträffa. Varför då bry sig om att straffa någon för det? Om någon person blivit en dålig människa så är det inte hans/hons fel, det var någon annan som bestämde det. Om du växer upp med alkoholister och knarkare till föräldrar så beror det inte på att de en gång gjorde dåliga val, nej, för det var redan bestämt att de skulle bli alkoholister och knarkare. Med andra ord så spelar det ingen roll vad jag gör, det spelar ingen roll att jag skriver detta för det är ju redan bestämt att jag ska göra det. Och om jag nu väljer att avsluta mitt blogginlägg här och nu för att jag vill trotsa ödet genom att inte skriva klart så funkar ju inte det, för tekniskt sett så har ju ödet redan bestämt att om jag kommer avsluta blogginlägget här och nu eller inte så det spelar ingen roll vad jag väljer. Med andra ord så är alla våra val en illusion. Det spelar ingen roll vad vi ”väljer” för det är egentligen inga val. Förstår ni vad jag försöker säga? Förstår ni vad jag försöker komma fram till? Vi har inga val alls. Den fria viljan är en illusion, ett påhitt, påhittad av någon som också blev styrd av ödet. Vi har med andra ord uppenbarligen ingen kontroll what so ever över våra liv. Tjolahopp! (och ja, det var ödet som bestämde att jag skulle skriva ”Tjolahopp!” där.)

Intressant, eller hur? Ödet. Jag undrar vem den här personen som styr över ödet här. Om personen är man eller kvinna, eller kanske könslös? Vem vet. Och den enda anledningen till att jag undrar är att ödet bestämt det. Kul. Så grattis, det spelar ingen roll vad du gör imorgon. Oavsett om du väljer att kliva upp ur sängen eller inte så är det redan bestämt på förhand.

Men detta gäller ju endast om man tror på ödet. Om man tror på att allt är förutbestämt. Men det gör inte jag. Jag gillar inte tanken på att någon kontrollerar varenda liten sekund av mitt liv, jag gillar att ha kontroll själv. Fast, vem vet – kanske har jag inga val. Kanske lever jag i en illusion. För kanske, kanske så spelar bara ödet mig ett spratt. Kanske har ödet bestämt att jag skulle skriva det här för att väcka frågor hos er läsare. Kanske är ödet styrt av en jäkel som helt enkelt vill ha lite skoj med oss innan han/hon/det/den bestämmer att vi ska dö. Jag menar – vem vet?

Har vi blivit immuna?

Har du aldrig funderat på varför vi människor gör som vi gör? Hur kommer det sig att trots att vi lever med facit från krig och förintelser, så fortsätter vi? Trots att vi vet hur många som dödades av karikatyrer i en tidning och hur många livsgnistor som tog slut förra året så fortsätter vi med våra destruktiva liv? Trots att vi ser vad vi gör, trots att vi vet, att vi skadar vår enda Jord oåterkalligt så fortsätter vi? Hur kommer det sig? Kanske är det så som vissa tror. Kanske är människan helt enkelt ond. Kanske är människan helt enkelt egoistisk och vinstbenägen.

Det finns dagar då jag tvivlar på världen. Då jag tvivlar på människan. Varför finns vi? Och om Gud skapade oss, var inte vi då hans enda stora misstag? Kanske är det därför han inte visar sig. Han kanske är rädd för sin egen skapelse. Deprimerande, eller hur? Så jag fortsätter tänka. Jag tänker på alla de människor som dagligen lider på grund av en enda man som sitter i ett annat land och tar beslut. Jag tänker på de som blir tvingade till att sova på gatorna. Jag tänker på framtiden. Hur i helvete kan framtiden bli bra om vi gör som vi gör idag? Hur ska vi kunna förändras? Idag växer vi upp med dagliga rapporter om bomdåd, mord och våldtäkter. Jag reagerar inte längre. Och om inte jag reagerar, varför skulle då någon annan göra det? Världen är på väg åt fel håll. Totalt fel håll. Det är som om vi åker bil. Vi har sett skylten för enkelriktat men ändå kör vi in på vägen åt fel håll. Några få av passagerarna protesterar svagt men bilen fortsätter i full fart. Det enda frågan som nu är kvar är hur lång tid det kommer att ta innan vi krockar med en långtradare. Om vi har tur så kommer vi att se den i tid och kanske hinna bromsa. Kanske hinner vi till och med svänga ut på väggrenen. Men det tvivlar jag på. Jag tror att det kommer bli en livsavgörande krock. Och först när vi ligger döende i ambulansen på väg till sjukhuset så kommer vi att inse vad vi har gjort. Och det skrämmer mig. Att det krävs en dödande krock för att vi ska stanna upp och tänka efter. Vad gör vi egentligen? Vad har vi gjort? Och varför? Men kanske är det det som krävs. Att liv tar slut. Jag kan bara hoppas att när krocken väl inträffar så är den tillräckligt stor för att vi ska reagera, för att vi ska göra något åt det. För att vi ska försöka ändra på oss. Annars kommer bara ytterligare livsgnistor att ha gått till spillo för ingenting alls.

Vecka 7

Veckans citat följer. Denna vecka har jag ett som kommer från en amerikansk man som heter Robert Fulghum.

"The grass is not, in fact, always greener on the other side of the fence. Fences have nothing to do with it. The grass is greenest where it is watered. When crossing over fences, carry water with you and tend the grass wherever you may be."

Gräset är faktiskt inte alltid grönare på andra sidan staketet. Staket har inget med saken att göra. Gräset är grönast där det blir vattnat. När du korsar staket, bär då vatten med dig, och vattna gräset var du än befinner dig.

Är det inte sant? Jag tror det. Staketet har verkligen inget med saken att göra, om nu staketet inte råkar vara målat i någon omiljövänlig färg. Då kanske gräset skadad. Men annars så spelar staketet ingen roll. Det som spelar roll är var gräset blir vattnat. Det som spelar roll är om du orkad iddas pallra dig ut och slå på vattenspridaren. Om du orkar göra dfet blir ditt gräs grönare. Och kanske är det värt det. Eller?

Varje dag är en bra dag.

Alla tror vi på något. De flesta tror på en eller fler Gudar. Eller så kanske man tror på tomtat och älvor. Man kan tro på utomjordingar och på att hela världen egentligen inte är något annat än en censurerad tillvaro. Nu har jag bestämt mig. Ja, jag har bestämt mig för vad jag ska tro på. Jag har bestämt mig för att tro att alla dagar kan vara en bra dag. Jag tror därför att alla dagar är en bra dag från början. Jag har bestämt mig för det. Jag har inte sakta börjat tro eller något sådant. Jag har bestämt mig eftersom att det är roligt att ha kul. Och kul har man oftast på bra dagar. När man har dåliga dagar så är man oftast sur eller ledsen. Därför sitter det en knallgul post-it lapp på mitt nattduksbord med orden ”Det är en bra dag idag”, därför är jag positiv och därför slutar jag inte vara glad när andra klagar för att jag är på gott humör. Jag tänker banne mig inte vara sur bara för att omvärlden säger så. Screw them, jag tänker fortsätta vara glad. Det är enklare är sur. Det är enklare att vara pessimistisk och klaga. Men då väljer väl jag den svårare vägen då. Respektera det. Och sluta för guds skull klaga på mig för att jag är glad. Bli glad själv och upptäck hur härligt det är!

Vecka 5

Ett citat per vecka. Det kommer det bli här du, i alla fall de veckorna jag kommer ihåg det. Varsågod mina vänner, här har ni det första.

"The Universe speaks in many languages, but only one voice. The language is not Narn, or Human, or Centauri, or Gaim or Minbari. It speaks in the language of hope; It speaks in the language of trust; It speaks in the language of strength, and the language of compassion. It is the language of the heart and the language of the soul. But always, it is the same voice. It is the voice of our ancestors, speaking through us, And the voice of our inheritors, waiting to be born. It is the small, still voice that says: We are one. No matter the blood; No matter the skin; No matter the world; No matter the star; We are one. No matter the pain; No matter the darkness; No matter the loss; No matter the fear; We are one. Herre gathered together in common cause, we agree to recognise this singular truth, and this singular rule: That we must be kind to one another, because each voice enriches us and enobles us, and each voice lost diminishes us. We are voice of the Universe, the soul of creation, the fire that will light the way to a better
future. We are one."

Citizen G'Kar, Babylon 5

En gräslig och fasansfull dag

Idag är en dyster dag. En riktigt dyster dag.
En nedstämd, svårmodig, gräslig, fasansfull, modfälld, ryslig, bitter, hemsk, bekymrad, mörk, tung, ohygglig och fruktansvärd dag. Tillråga på allt verkar jag uppenbarligen ha förvandlats till ett livs levande synonymlexikon. Den kan inte på något sätt bli bättre. Inget skulle heller kunna inträffa som skulle kunna göra det värre.

Det värsta som någonsin kan hända mänskligheten har nu inträffat. Och tyvärr är inte Jordens undergång nära, även om den vore att föredra. Jag är deprimerad. Riktigt deprimerad, för i detta finns inget positivt över huvudtaget. Detta är en hemsk dag. En fasansfull.
Det är en enda centimeter som det handlar om. En enda centimeter så skulle allt vara annorlunda. Om det där centimetern försvann så skulle hal min tillvaro vara annorlunda. Så mycket bättre. Men det går inte, det kommer aldrig att ske. Trots att jag är så djupt nere har jag insett det.

Min lillebror har växt om mig.

Tvivel

Ibland är det som vi behöver så otroligt långt borta. Ibland är det då vi ser det som klarast. För ibland när det väl är inom räckhåll så ser vi det inte längre. Trots att någon har placerat det lättåtkomligt rakt fram framför näsan på oss så börjar du tvivla. Är det här verkligen det du behöver? Är det något nödvändigt för ditt liv? Eller är det endast något du vill ha?

Tvivel. Att tvivla kan förstöra så mycket. Det kan hindra en från att fortsätta även om det faktiskt vore bäst för dig att göra det. Tvivel får oss att undra. Det får dem med det starkaste självförtroendet att undra: ”Gör jag rätt nu? Eller fel?”. På så sätt kan tvivel vara en förbannelse. Tvivel är farligt, mina vänner. Det är nämligen kapabelt att förstöra allt i dess väg. Men bara på ett vilkor. Och det är om du tillåter det. Så det hänger på det. Det hänger på dig. Ibland gör det sakerna ännu svårare än vad de verkade från början. Att veta att något hänger på endast dig och ingen annan.

När du börjar känna tvivlen komma finns det egentligen bara en enda fråga att ställa sig själv. Är det värt det? Är det du önskar värt konsekvenserna som kan komma? Är svaret ja så är det bara att rocka på. Om inte, så avråder jag dig att göra det Samtidigt så måste jag varna dig från att göra precis så. För om du aldrig riskerar något så kan du aldrig vinna. Och ibland förlorar du. Inse det faktumet. För det är ett faktum. Vi förlorar alla förr eller senare. Men du kan avgöra om du ska förlora stort eller litet. Jag ska nog förlora stort. Otippat? Kanske. Annorlunda? Definitivt. Men se det så här, om man förlorar stort, Då kan det ju knappast bli värre, eller hur?